Orka med bonus?

Varit i träsket en gång, aldrig mer säger jag.

Vad var det som gjorde att du inte orkade mer och kom på att det inte var värt det (om det var därför)?

allas situation är olika så det kan nog ingen svara på. 

Jag är särbo men vi ska flytta ihop. Totalt 5 barn, varav ett med en diagnos och ett med en sjukdom. Men jag se SÅ fram emot det. Vi är ca 45 år gamla och vet hur vi vill ha livet. Har du egna barn TS? Jag kan tänka mig att det är annorlunda när bara den ena har barn. 

Jag tyckte hans ungar var mest jobbiga och krävande. Mest gnälliga oavsett om pappan var hemma eller inte.
Jag fick ta dem när han jobbade, vilket jag inte alls hade lust till.

Till sist såg jag till att inte ta semester samtidigt som han då ungarna skulle bo två veckor hos oss. Jag tog semester i lugn och ro för mig själv istället.

Mannen tyckte jag var ego, jag tyckte han kvävde mig med sina ungar så jag sa tack och hej.

Aldrig aldrig aldrig mer.

Jag har inga egna barn och tänker också att det skulle vara annorlunda om båda har barn sedan innan. Jag tror att jag som barnlös har svårt att sätta mig in och förstå. Det känns så ledsamt, jag vill förstå vad det innebär att vara förälder men det går ju inte då jag inte har egna barn. Tror absolut det skulle vara lättare att förstå både barnet och min partner och allt runtomkring om det gick att förstå vad det faktiskt innebär. Det är någon spärr, liksom.

Usch, jag kan identifiera mig där. Har varit på semester tillsammans med han och barnet och fy fan, det var fruktansvärt. Jag sa aldrig mer semester med barnet och då sa han att han inte har semester utan barnet utan vill att alla vi ska ha samtidigt. Usch. Ska fan också åka på semester själv. Trist dock för dig att det inte funkade, eller antagligen skönt i och med att du slipper hans barn.

Jag trivs bra med min kille och min bonusdotter. Visst hon testar mig men det gör alla barn även om du skulle ha egna.

Nu är jag inte i situationen längre. Men jag har varit. Jag var tillsammans med en man i drygt tre år och träffade honom när dottern var runt ett år.
Hennes mamma fanns inte med i bilden så mannen hade enskild vårdnad och hela ansvaret.
På det viset så var väl situationen lite speciell eftersom hon inte hade en närvarande mamma. Men jag gick in i förhållandet med synen att vara en vuxen i barnets liv. Och det var jag, klart jag lekte med henne och gjorde roliga saker. Och klart att jag satte gränser och gjorde mig ovän med henne också. Jag gjorde mycket saker som en förälder gör men jag valde också att inte göra vissa saker för att jag faktiskt inte var förälder.

Men jag tror på att bilda sig en egen relation med barnet. Inte en föräldrarelation men en mellan ett barn och en viktig vuxen.

Idag är flickan elva, hon fyller snart tolv, år och vi har fortfarande en relation med varann även om förhållandet med hennes pappa är slut för längesen. Jag har i stort sett ingen kontakt med hennes pappa men jag har gjort det medvetna valet att fortsätta vara en del av hennes liv. Det var inte henne jag lämnade när jag lämnade hennes pappa. I början var det svårare. Idag är det mycket lättare eftersom hon idag är så stor att hon själv kan hålla kontakten. Vi skriver brev, pratar över Skype, smsar en del. sen ses vi när jag hälsar på mina föräldrar (dom bor i närheten) typ två gånger om året. Och senaste två åren så har hon åkt tåg hit själv - eller nåja, antingen har hennes pappa följt henne ner till Stockholm och bytt tåg eller så har jag åkt upp till Stockholm för att möta henne (jag bor i Göteborg). Hon har varit hit ner tre gånger och det är lika kul varje gång! Jag älskar den tösen och det kommer jag att göra hela mitt liv!
Jag är jätteglad över att hennes pappa såg fördelarna med att hon fick ha en till vuxen i sitt liv. Och att jag fick fortsätta hålla kontakten med henne när han träffade sin nuvarande, dom har varit ett par nu i sex år.
Hon är ingen bonusdotter i ordets rätta bemärkelse men hon är en bonus i mitt liv

Det är jättetufft att orka med ett barn ibland. Det tror jag alla som kommer i kontakt med barn tycker oavsett om det är barnets föräldrar, bonusförälder, mormor, förskolepersonal eller barnvakter. Herregud vad jag har slitit mitt hår med barn jag kommer i kontakt med. Både med flickan i inlägget ovan. Och med barnen jag jobbade som au-pair åt, med barnen på jobbet (förskola), med sambons barnbarn osv. Barn är helt hopplöst jobbiga ibland.

Men jag brukar försöka tänka att hur jobbigt jag som vuxen än tycker att det är så är situationen jobbigare för barnet själv.

Inte trist alls, det enda trista var att jag slängde bort för mycket tid på honom och hans ungar. 
Saknar dem inte, varken ungar eller gubbe. =)

Ge dig inte, din semester ska vara din avkoppling.