Orka med bonus?

TS din inställning är skrämmande. Om du skaffar barn med den här mannen så kommer det barnet att ha ett syskon, din bonus. Vare sig du vill eller inte så kommer bonusen att vara lika mycket barnets familj som du är.

Vill du inte vara med i barnets familj i så fall? Eller vem är det som bestämmer vilka som "ingår" i familjen? Är det du, barnet, bonusen eller din man som bestämmer vilka i hushållet som är familj och inte? 

Rätta mig om jag har fel, men min uppfattning är att det är svårt att leva tillsammans som en familj, om inte alla är accepterade till en självklar roll i familjen. 

Om du trots detta väljer att skaffa barn med mannen så hoppas jag att han väljer att separera. Hans barn är värd att få ingå i en familj där alla accepterar hen. 

Precis, det är därför det inte finns någon mall för vem som ingår i ens familj eller inte. 

Har man själv taskiga föräldrar och bra svärföräldrar, så är det nog lättare att se dem som sin familj än om man har bra föräldrar och/eller en egen stor släkt.

Då har vi ju problemet med att många mammor tar illa upp om du tar en sorts föräldraroll för din bonus så även om det förväntas av en styvmoder att rycka in så är det ju så att då trampar du på mamman territorier och försöker ta hennes plats trots att hon inte har barnet på heltid.

De mammorna tycker jag borde gå i terapi för att få hjälp att inse att om man bryter upp en familj så kan man inte alltid få det precis som man vill i och med att man förlorat den kontrollen i sitt barns liv. Normala människor accepterar inte att obehöriga styr och ställer i ens eget liv. Om min "bonus" mamma skulle drömma om att komma och säga till mig hur jag ska vara i mitt eget hem (vilket faktiskt har hänt) så kan hon drömma om att få något som helst gehör. Hon sjunker bara ännu mer i mina ögon och detta gynnar igen. Det är ett märkligt beteende att komma och tro att man har någon slags ovillkorlig rätt att göra och säga vad man vill, för att man råkar ha ett barn. Speciellt om man själv brister i sin föräldraroll.

Vem har sagt nåt om icke-acceptans? Min killes familj är han, jag och hans barn. Min familj är mina syskon och mina föräldrar, samt min kille och jag. Hans barns familj är barnets mamma, barnets pappa och jag (enligt barnet själv). Ett eventuellt gemensamt barn till mig och killen skulle resultera i min familj blir: killen, jag, vårt gemensamma barn. För min killes del och hans barns del så blir vårt gemensamma barn en del av deras familj, min kille som pappa till barnet och barnet som halvsyskon till mitt barn. Vårt gemensamma barn skulle väl antagligen se det som att jag, pappan och hans tidigare barn som sin familj. Vem som definierar vem som familj beror ju på vem du frågar. Alla har inte samma familj. Vad är problemet egentligen? Jag är inte ute efter att leva som en familj med hans barn. Barnet är accepterat av mig. Jag är accepterad av den. Min killes barn tillhör min killes familj, vilket inte är detsamma som min familj. Hur är detta skrämmande? Det är ju sant? Det var inte så snällt av dig att önska att ett eventuellt framtida barn skulle få separerade föräldrar. Jag har inte sagt att jag inte accepterar barnet, utan endast att jag ej räknar hans barn till min familj.

Ja, men du beklagar dig över hur jobbigt barnet är?!  Då undrar man hur det blir om ni skaffar gemensamma barn.

Hur menar du att man undrar hur det blir om ni skaffar gemensamma barn? Vad är det som ska bli? Vad är det man undrar över?

Det stämmer nog i de allra flesta "bonus"-familjer. Det ställs betydligt större krav på en kvinna än på en man.

Som styvmamma förväntas du helt automatiskt få moderskänslor för en annan kvinnas barn. Får du inte det eller vill inte engagera dig särskilt i barnet är du en ragata som "visste vad du gav dig in på". Jag har aldrig mött en styvpappa som fått samma sak kastad i ansiktet när han valt sina egna intressen istället för att hämta styvbarnet tidigt från dagis.

Som kvinna ska man tydligen hysa kärlek till alla mänskliga varelser under 20 år. Gör man inte det är man en självisk person som kommer att förstöra livet på det barn som man inte älskar. Att man respekterar och visar hänsyn och omtanke räcker inte på långa vägar.

Tänk er scenariot: litet barn blir sjuk och behöver hämtas från förskolan, personalen ringer mamman som inte kan komma ifrån jobbet på en timme. Hon ringer sin man (barnets styvfar) och frågar om han kan hämta. Det kan han inte/vill inte, inget konstigt med det, han är ju inte barnets förälder. Mamman ringer mormor i stället.

Om vi ändrar lite i bilden: det är en pappa som inte kan komma ifrån jobbet på en timme utan ringer sin fru (barnets styvmor). Hon kan inte heller komma ifrån eller hon prioriterar sitt jobb (precis som styvpappan i förra exemplet). Inget konstigt med det heller? Skulle inte tro det!

Som kvinna har hon ju automatiskt tagit på sig en föräldraroll vare sig hon vill eller inte och förväntas stiga in och ta över ansvaret när de biologiska föräldrarna inte vill eller har något viktigare för sig (som att jobba eller åka till Ullared)

I väldigt många fall har hon heller inte blivit tillfrågad utan det ingår i den kvinnliga rollen att vilja ställa upp och ta hand om allt och alla.

Men för att återgå till mitt exempel. Låt oss säga att båda styvföräldrarna faktiskt hämtar barnet. Vad händer då? Mannen anses både snäll och duktig, "tänk vad han tar till sig ett barn som inte är hans, en sån fin man". Vad anses om kvinnan? Att det är hennes förbannade skyldighet eftersom hon visste vad hon gav sig in på!

Men om det känns bara jobbigt att leva med din partners barn,kan du inte försöka träffa en man utan barn?Du är ung och det handlar om ditt liv.