Orka med bonus?

Tror ej barnet lider av min närvaro. Barnet är här i princip hela tiden ja. Tro mig, jag biter ihop allt vad jag orkar. Blir det ohållbart lämnar jag relationen, självklart, men jag tycker det funkar ganska bra i vår vardag. Förutom att känslan är att det är allmänt är jobbigt att leva med hans barn. 

Misstänker att det finns en viss skillnad beroende på om det är en mamma med barn eller en pappa med barn, med vilken relation som blir med barnen och attityden gentemot övriga inblandade. Fint att det funkat för er.

Jag tror inte barnet lider i sig utan mer att det är något som kommer visa sig ju äldre barnet blir att det märker på kroppsspråket hos dig att du inte riktigt orkar med barnet och känslan av att ta hand om någon annans barn.

Barn är jobbiga även om de skulle vara dina egna och barn prövar ditt tålamod till tusen och kanske ännu mer ett bonusbarn som är hos sin pappa heltid då barnet vill testa och se om du försvinner.

Det känns som om det djuriska i oss kommer fram när det gäller att vara en del av en annan människas barn. I djurvärlden är det nu ganska vanligt att nya mammor tar död på de tidigare ungarna.
Nu gör ju inte vi människor så men det är allmänt beskådat på detta forum att bonusmammor hatar sina bonusar och längtar tills de flyttar hemifrån.

Inte undra på att många bonusbarn ser bonusmammor som den elaka styvmodern.

Det stämmer nog i de allra flesta "bonus"-familjer. Det ställs betydligt större krav på en kvinna än på en man.

Som styvmamma förväntas du helt automatiskt få moderskänslor för en annan kvinnas barn. Får du inte det eller vill inte engagera dig särskilt i barnet är du en ragata som "visste vad du gav dig in på". Jag har aldrig mött en styvpappa som fått samma sak kastad i ansiktet när han valt sina egna intressen istället för att hämta styvbarnet tidigt från dagis.

Som kvinna ska man tydligen hysa kärlek till alla mänskliga varelser under 20 år. Gör man inte det är man en självisk person som kommer att förstöra livet på det barn som man inte älskar. Att man respekterar och visar hänsyn och omtanke räcker inte på långa vägar.

Tänk er scenariot: litet barn blir sjuk och behöver hämtas från förskolan, personalen ringer mamman som inte kan komma ifrån jobbet på en timme. Hon ringer sin man (barnets styvfar) och frågar om han kan hämta. Det kan han inte/vill inte, inget konstigt med det, han är ju inte barnets förälder. Mamman ringer mormor i stället.

Om vi ändrar lite i bilden: det är en pappa som inte kan komma ifrån jobbet på en timme utan ringer sin fru (barnets styvmor). Hon kan inte heller komma ifrån eller hon prioriterar sitt jobb (precis som styvpappan i förra exemplet). Inget konstigt med det heller? Skulle inte tro det!

Som kvinna har hon ju automatiskt tagit på sig en föräldraroll vare sig hon vill eller inte och förväntas stiga in och ta över ansvaret när de biologiska föräldrarna inte vill eller har något viktigare för sig (som att jobba eller åka till Ullared)

I väldigt många fall har hon heller inte blivit tillfrågad utan det ingår i den kvinnliga rollen att vilja ställa upp och ta hand om allt och alla.

Men för att återgå till mitt exempel. Låt oss säga att båda styvföräldrarna faktiskt hämtar barnet. Vad händer då? Mannen anses både snäll och duktig, "tänk vad han tar till sig ett barn som inte är hans, en sån fin man". Vad anses om kvinnan? Att det är hennes förbannade skyldighet eftersom hon visste vad hon gav sig in på!

Jag håller helt med dig. Det finns verkligen olika förväntningar beroende på vem man är och vilken könstillhörighet man har. Det finns så många "ska" och "måste", man är ond och dum oavsett vad man gör, det visar sig gång på gång här på FL. Det går ej att vinna när man älskar någon med barn. Man ska veta sin plats, man ska anpassa sig, acceptera, ta emot, lägga av, visa distans, visa kärlek. Inte undra på att både barn och vuxna i de sammanhangen blir knäppa i huvudet när man inte bara kan få ha relationen utifrån allas egna förutsättningar. Hade man undgått vissa uttalade förväntningar i hur man ska agera och värdera, och bara låta relationen komma naturligt, så hade det kanske känns mindre påtvingat och därigenom bättre.

Då har vi ju problemet med att många mammor tar illa upp om du tar en sorts föräldraroll för din bonus så även om det förväntas av en styvmoder att rycka in så är det ju så att då trampar du på mamman territorier och försöker ta hennes plats trots att hon inte har barnet på heltid.

Damned if you do, damned if you don´t. 

Sant.

TS din inställning är skrämmande. Om du skaffar barn med den här mannen så kommer det barnet att ha ett syskon, din bonus. Vare sig du vill eller inte så kommer bonusen att vara lika mycket barnets familj som du är.

Vill du inte vara med i barnets familj i så fall? Eller vem är det som bestämmer vilka som "ingår" i familjen? Är det du, barnet, bonusen eller din man som bestämmer vilka i hushållet som är familj och inte? 

Rätta mig om jag har fel, men min uppfattning är att det är svårt att leva tillsammans som en familj, om inte alla är accepterade till en självklar roll i familjen. 

Om du trots detta väljer att skaffa barn med mannen så hoppas jag att han väljer att separera. Hans barn är värd att få ingå i en familj där alla accepterar hen. 

Precis, det är därför det inte finns någon mall för vem som ingår i ens familj eller inte. 
Har man själv taskiga föräldrar och bra svärföräldrar, så är det nog lättare att se dem som sin familj än om man har bra föräldrar och/eller en egen stor släkt.