Orka med bonus?

Sen om mannen ser att han, jag, hans tidigare barn och vårt gemensamma barn är hans familj, är ju en helt annan sak i och med att det är hans familj. Men att någon annans barn skulle vara min familj? No way.

Jag gör. Jag var jätteglad att han hade barn innan, det har jag med. En partner för mig måste ha fått dom barnen han vill ha, för han lär inte få några med mig, och han måste kunna förstå att mina barn kommer före honom i alla lägen. Det är svårt om man inte själv vet hur det är att ha gjort små människor man måste ta hand om.

Men ni som inte alls vill ha män med något liv bakom sig, utgår ifrån att ni alla väljer oskulder utan någon sorts familj? För inte vill ni behöva dras med hans syskon, föräldrar, vänner och sånt som fanns i hans liv innan ni kom?

Nej det gör man inte per automatik. Barnen tillhör mannens familj, precis som hans föräldrar och syskon osv. Sen delar man mer eller mindre tid med dem, så man får ju en relation till dem som kan va bättre eller sämre. Så inom en familj så finns det flera familjebilder, beroende på vem du pratar med. Det är inte som en kärnfamilj där alla verkligen är en familj med varann.

Jag har bara ett råd att ge: Lämna förhållandet, det är inte värt det!

Min mans dotter (jag vägrar att kalla henne bonus för det är det verkligen inte) är nu vuxen och har flyttat hemifrån så nu är det ju lugnare men var det värt det? ABSOLUT INTE!

Jag ansträngde mig till det yttersta för att få allt att funka och tänkte att det nog skulle bli bättre med tiden. Nu står jag här 18 år senare och känner att jag kastat bort en stor del av mitt liv.

Nu lever jag ju det "kärnfamiljsliv" jag längtat efter och allt jag känner är tomhet. Jag känner mig utnyttjad och använd och ja, jag har blivit bitter.

När mina egna barn flugit ut är det inte säkert att jag stannar här, vi får se...

Jag ser det inte så. Klart man kan välja en enstörig oskuld om man har den preferensen. Klart man får leva med val som personen man älskar har gjort tidigare. Detta behöver dock inte betyda att man njuter av att tvingas leva med hans gamla bagage. Sedan går ju vänner och familj att välja bort på ett annat sätt, om det ej funkar. Har han barn, så dras han med barnet och den andra föräldern hela livet. Det är en skyldighet och inget som jag som partner till min man kan göra något åt, förutom att i önsketänkande drömma om andra scenarion. Men man är väl realist.

Är dom lika påträngande som ett ex och barn kan va, så hade jag definitivt tackat för mig.
Har dumpat en kille delvis för att hans mamman var lite väl närvarande i förhållandet.

Usch vad hemskt. Ledsen att säga det, men du beskriver min mardröm. Skulle vårt liv te sig så att jag och mannen får barn tillsammans, så inbillar jag mig att jag kommer finna en sån lycka i mina barn att jag kan acceptera och härda ut hans barn på köpet. Usch det låter fruktansvärt hemskt när jag säger det, men det är verkligen sant. 

Hej!
Jag tycker om min bonus. Hon är det bästa som finns i mitt liv förutom hennes pappa.
Hennes mamma kan man dock diskutera men det ska jag inte göra här och orkar ärligt talat inte bry mig vad hennes mor gör eller inte gör.
Det är ingen uppoffring för mig men det kan handla om att jag har länge längtat efter barn och har en lång rad missfall bakom mig,

Men att bli extravuxen till en 9 åring på heltid är inte lätt men jag älskar henne ändå.

Åh, jag förstår att det kan bero mycket på var man själv är och vad man själv varit med om. Fullt förståeligt.
Jag känner att livet bara börjat, jag har hela framtiden framför mig och vill ha en familj och barn. Hans barn blir hindrande i det, i mitt liv och i mina planer, anser jag. Jag vet att det låter hemskt egoistiskt. Men så är det. För jag vill ha mannen i mitt liv. Sedan om jag kan få barn, är ju en annan fråga som återstår att se. Skulle jag ha ett annat utgångsläge hade jag kanske resonerat annorlunda och varit mer glad för det jag har, typ.

Precis så trodde jag också men det blev tvärtom. Plötsligt skulle hans dotter kompenseras för att hon bara träffade pappa varannan vecka när våra gemensamma fick bo med båda sina föräldrar.

Det blev väldigt ojämt mellan barnen och både maken och hans föräldrar slog knut på sig för att hans dotter skulle ha det bra och få allt hon ville. Våra gemensamma barn hamnade helt i skymundan och räknades knappt.

Och där stod jag och skulle försöka få någon slags jämvikt på det hela men fick då höra att jag inte accepterade hans dotter och att jag var avundsjuk på ett barn när allt jag ville var att våra gemensamma skulle ha samma värde för sin pappa som hans äldsta barn.

När mina barn blev lite äldre såg de ju själva skillnaden även om jag gjorde mitt bästa för att dölja den. Till sist ville de knappt att deras syster skulle komma hit för de upplevde att pappa blev sur och elak mot dem när hon var här.

Så jag kan tyvärr inte rekomendera den lösningen heller utan upprepa mitt råd: Lämna innan du äts upp av förhållandet och skaffa absolut inte barn, då blir det bara fler som lider.