Hej alla bonusföräldrar. Hur gör ni för att orka med era bonusbarn? Kan ni tänka er en framtid med er partner och bonusbarn? Hur planerar ni att livet ska se ut? Hur känner ni att ni ska härda ut med bonuslivet? Hur orkar man? Tacksam för svar från osäker, ung bonusförälder.
Varför skulle du inte orka med? Exakt vad är det du tycker är jobbigt?
Jag har haft bonusbarn i 7 år nu och det enda jag upplevt som jobbigt är att hon är hos sin mamma 50% av tiden.
Försök se det positiva med barnet. En till liten människa att få rå om och älska. Den du älskars underbara barn - du får inte bara mannen du älskar i din nya familj utan även hans barn - en bonus helt enkelt 
Det är jättetufft att orka med ett barn ibland. Det tror jag alla som kommer i kontakt med barn tycker oavsett om det är barnets föräldrar, bonusförälder, mormor, förskolepersonal eller barnvakter. Herregud vad jag har slitit mitt hår med barn jag kommer i kontakt med. Både med flickan i inlägget ovan. Och med barnen jag jobbade som au-pair åt, med barnen på jobbet (förskola), med sambons barnbarn osv. Barn är helt hopplöst jobbiga ibland.
Men jag brukar försöka tänka att hur jobbigt jag som vuxen än tycker att det är så är situationen jobbigare för barnet själv.
Varför skulle du inte orka med? Exakt vad är det du tycker är jobbigt?
Jag har haft bonusbarn i 7 år nu och det enda jag upplevt som jobbigt är att hon är hos sin mamma 50% av tiden.
Försök se det positiva med barnet. En till liten människa att få rå om och älska. Den du älskars underbara barn - du får inte bara mannen du älskar i din nya familj utan även hans barn - en bonus helt enkelt 
Du kanske inte är redo att bli bonusförälder?
Har själv en bonus på 5år, och en egen på 3år. Jag tycker det är hemskt med bonus. Fatta mig rätt nu!! Barnet i sig är jätte gulligt ibland. Men hans barn är bara hos oss varannan helg fre-sön. Och jag tycker aldrig vi kommer in i någon slags "familj" utan bonus blir för mig bara en gäst man ska passa upp..
De hade varit enklare om barnet bott här 50/50. Men de går inte.
Funderar på att lämna min sambo pga detta. Jag tycker vi fungerar som en lekfamilj varannan helg.
Jag har inga egna barn och tänker också att det skulle vara annorlunda om båda har barn sedan innan. Jag tror att jag som barnlös har svårt att sätta mig in och förstå. Det känns så ledsamt, jag vill förstå vad det innebär att vara förälder men det går ju inte då jag inte har egna barn. Tror absolut det skulle vara lättare att förstå både barnet och min partner och allt runtomkring om det gick att förstå vad det faktiskt innebär. Det är någon spärr, liksom.
Det som kan vara jobbigt är att vi inte haft samma syn på uppfostran.... Vissa saker han och hans barn gör får mig att vilja dunka i bordet och mina barn att bli förfärade....gäller bla visst språkbruk... Dom kan sägs till sin pappa att hålla käften och det skulle aldrig mina barn ens komma på tanken att göra... Dom får i princip vad dom vill och göra vad dom vill annars kan dom för det mesta tjata sig till det... Inte heller något mina är van.... Jag bestämmer inte barnen.... Ett nej kan däremot ändras till ett ja med rätt argument men aldrig med tjat...
Min uppfostran är mer handling och konsekvenser.. Hans är mer äh....men vi närmar oss en gemensam syn....
Jobbigast är nog hans ex faktiskt där det inte alls fungerar och det tjafsar och bråkas från hennes sida... Barnen vill inte vara hos henne men hon kan själv inte se att det problemet ligger hos henne utan det är någon annans fel och något hon vill att andra ska fixa... Barnen ska komma punkt slut men hon gör inget själv för att förhållandet mellan dom ska bli bättre
Det gäller att prata med varandra, ni måste vara öppen med var du vill, vad han vill, vad är dina farhågor, hur mkt ansvar tänker han att DU ska ta osv... Prata om det innan ni flyttar ihop... Flytta inte ihop och tänker äh det löser sig nog för risken är att det faktiskt inte gör det för törs man inte prata om det innan är risken stor att man inte tar upp det sedan heller förän problemet blivit så stort att man exploderar....