Orka med bonus?

Åh, jag förstår att det kan bero mycket på var man själv är och vad man själv varit med om. Fullt förståeligt.
Jag känner att livet bara börjat, jag har hela framtiden framför mig och vill ha en familj och barn. Hans barn blir hindrande i det, i mitt liv och i mina planer, anser jag. Jag vet att det låter hemskt egoistiskt. Men så är det. För jag vill ha mannen i mitt liv. Sedan om jag kan få barn, är ju en annan fråga som återstår att se. Skulle jag ha ett annat utgångsläge hade jag kanske resonerat annorlunda och varit mer glad för det jag har, typ.

Som ung finns det ingen anledning att skaffa sig en partner med barn i bagaget.
Det är skillnad om man är äldre, då har ju de flesta barn.

Men som ung går en "begagnad" man fetbort.

Fast är man kär så är man. I mannen alltså.

Fast det är inte värt det. Jag lovar.

För att ingen egentligen vill att han ska ha barn sedan innan. Dock får man vara lite realistisk och förstå att tyvärr är barnet här för att stanna. Man vill ej ha med sin partners tidigare liv (inklusive barn) att göra. Man gör en uppoffring för att man älskar mannen i fråga. Ingen tycker väl egentligen om bonusar?

Nej det gör man inte per automatik. Barnen tillhör mannens familj, precis som hans föräldrar och syskon osv. Sen delar man mer eller mindre tid med dem, så man får ju en relation till dem som kan va bättre eller sämre. Så inom en familj så finns det flera familjebilder, beroende på vem du pratar med. Det är inte som en kärnfamilj där alla verkligen är en familj med varann.

Jag gör. Jag var jätteglad att han hade barn innan, det har jag med. En partner för mig måste ha fått dom barnen han vill ha, för han lär inte få några med mig, och han måste kunna förstå att mina barn kommer före honom i alla lägen. Det är svårt om man inte själv vet hur det är att ha gjort små människor man måste ta hand om.

Men ni som inte alls vill ha män med något liv bakom sig, utgår ifrån att ni alla väljer oskulder utan någon sorts familj? För inte vill ni behöva dras med hans syskon, föräldrar, vänner och sånt som fanns i hans liv innan ni kom?

Åh, jag förstår att det kan bero mycket på var man själv är och vad man själv varit med om. Fullt förståeligt.
Jag känner att livet bara börjat, jag har hela framtiden framför mig och vill ha en familj och barn. Hans barn blir hindrande i det, i mitt liv och i mina planer, anser jag. Jag vet att det låter hemskt egoistiskt. Men så är det. För jag vill ha mannen i mitt liv. Sedan om jag kan få barn, är ju en annan fråga som återstår att se. Skulle jag ha ett annat utgångsläge hade jag kanske resonerat annorlunda och varit mer glad för det jag har, typ.

Ursäkta men herregud vilken gräslig människa du verkar vara. Vet din man verkligen om vilka åsikter du har? Fy fan säger jag..