BF Augusti 2016

Du får tom den 15e i september och resten i oktober :)

Ville bara kika in och berätta att vår lilla tjej tittade ut den 2/7. Hon var egentligen beräknad 1september. Jag hade onda sammandragningar och åkte in till spec-förlossningen för att kolla upp dessa bara dagarna innan. Blev så att jag blev kvar där då min tapp var förkortad och sammandragningarna gav sig inte trots värkstoppande dropp. Fick två kortisonsprutor för bebisens lungors skull. Själva förlossningen gick snabbt tycker jag. Vattnet togs ca 14.00 och 15.55 kom hon ut.

Hon mår bra och gör framsteg varje dag. Klarar sig utan kuvös och andningshjälp. Vår starka lilla tjej <3

Jag måste få prata av mig lite ...  Jag blir så himla irriterad och ledsen varje gång jag träffar mina svärföräldrar av anledningen hur de pratar om vårt barn. Jag får hela tiden höra hur stor han kommer va, att storlek 56 inte kommer passa honom när han kommer ut osv osv .. Jag blir galen, jag bryr mig inte om han är stor, han får gärna vara det, det spelar ingen roll för mig. Men det gör mig orolig, det får mig att tänka jättemkt på förlossningen, jag menar om jag nu ska föda ut en unge som inte passar i storlek 56 blir man ju orolig, och det är min första förlossning så jag vet inte ens hur det känns att föda barn, jag bara antar att det kommer vara den värsta smärtan i mitt liv men också det bästa ögonblicket någonsin. Jag har försökt förklara för min sambo att jag inte orkar höra på det tjatet mer men han säger tydligen inget om det till sina föräldrar eftersom de fortsätter tjata.

De fick även sitt första barnbarn från min sambos äldre bror för snart 2 månader sen och även fast mitt barn inte är fött än så jämförs han med det barnet heeeela tiden. "Kommer ert barn kunna göra så", "kommer ert barn se ut så där, eller så där" "hon är så söt och liten, jag tror ert barn kommer ha storlek 74 när den är 3 månader" Asså jag blir galen, jag vill bara stänga in mig i ett rum och inte låta någon träffa honom när han väl kommer till världen just pga detta eviga tjatet.  

Imorgon är det äntligen dags för ultraljudet som avgör om det blir planerat kejsarsnitt eller inte.

Lite synd att min man inte kan vara med eftersom han är bortrest denna vecka.

Hoppas att jag kommer ihåg att fråga om allt jag gärna vill veta.