BF Augusti 2016

Hej! Kan inte låta bli att skriva när jag ser hur ni har det med era svärmödrar. Har följt denna tråd länge då jag fick mitt första barn i slutet av juli. 

Innan jag och min sambo fick vår dotter hade jag en bra relation till min svärmor. Men så fort dottern kom kändes det som att allt förändrades. Hon har åsikter om ALLT, och kommer med påståenden hela tiden. ?Ni har vant henne vid att bli buren hela tiden? ?Ni har gjort så att hon är blyg för andra?, etc. Varje gång vi kommer dit (vilket är minst en gång i veckan, lite väl ofta tycker jag men det är viktigt för min sambo) rycker svärmor bebisen ur våra armar innan vi ens hunnit få oss av skorna. Bebis blir då självklart ledsen och svärmor går iväg med henne för att trösta. Jag är för feg för att ta tillbaka bebis på en gång men jag har sagt till min sambo att jag tycker det är jobbigt när någon annan än han och jag håller i bebisen när hon är ledsen. Min sambo tar mina känslor på allvar och försöker ta tillbaka bebis, men hans mamma säger alltid NEJ och fortsätter gå iväg med vår bebis. När hon till slut inser att hon inte kan trösta räcker hon över bebis till mig (aldrig till min sambo) och säger ?hon är hungrig.? Spelar ingen roll om jag VET att bebisen är mätt, enligt svärmor är hon alltid hungrig, annars skulle hon vara nöjd i farmors famn. Min svärmor säger ofta till min sambo (på deras språk som jag inte förstår) att hon tror att bebisen är hungrig för att min bröstmjölk inte innehåller någon näring. Jag helammar och dottern följer sin kurva? Men svärmor har sedan dottern var ca två månader velat ge henne ?riktig mat? istället. Alltså typ soppa, kyckling, potatis? Detta sårar mig enormt mycket. Vår bebis är så glad och pigg när vi är hemma, men varje gång vi är hos svärföräldrarna är hon ledsen och gallskriker. Det känns som att min svärmor tycker att jag är en dålig mamma och jag har ångest varje gång vi ska åka dit. Efter ett besök där är jag ledsen och ältar alla kommentarer från svärmor.  Känns extra jobbigt att hon pratar sitt språk med min sambo så att jag inte förstår vad som sägs. Vad tycker ni, överdriver jag? Man är ju så känslig som nybliven mamma, och så alla amningshormoner på det. Vet inte hur jag ska hantera detta och min sambo blir ledsen när jag blir ledsen. Svärmor tycker även att vi ska lägga dottern ensam i ett rum när hon skriker, vilket jag aldrig skulle göra. 

Ledsen för lång text med behövde skriva av mig

Har följt era inlägg men inte skrivit för jag helt enkelt inte har samma problem. Har knappt någon familj som stöttar mitt val av man och därför vill de inte ha kontakt med oss. Så mina svärföräldrar är de enda som har visst intresse och de är inte så på som era verkar vara.

Men känner ändå att jag vill skriva att ni har jäkligt rätt! Era svärföräldrar verkar ju så himla respektlösa! Tycker ni ska samla modet och ta er unge tillbaka, det är trots allt ert barn och då också ert ansvar. Klart en sån liten bebis vill vara hos mamma eller pappa, helt jäkla idiotiskt att man inte respekterar det och medvetet tar bebisen ifrån er! Man blir ju himla frustrerad av att läsa det här.

Hej,

Jag fick av en slump se er tråd och de inlägg som handlar om svärföräldrar (och främst svärmödrar).

Jag var i EXAKT samma situation när min dotter föddes för ganska exakt två år sedan. Från att ha tyckt om mina svärföräldrar och haft en fin relation så fick jag ångest bara de hörde av sig. De (främst svärmor) skulle alltid rycka bebis ur händerna, gå iväg om bebis blev ledsen och inte vilja lämna tillbaka henne, tjata om barnvakt, byta blöja, ha åsikter om ALLT och jag höll på att bli galen.

Det som störde mig MEST och som jag blir förvånad över att ingen av er verkar se som det stora problemet var att min man inte stöttade mig. Han var ofta sådär "oj, vägrade hon ge tillbaka bebisen... Det missade jag... De är ju ändå hennes farmor och farfar". Jag kan ta att svärföräldrarna betedde eller åtminstone försökte bete sig på ett visst sätt men problemet var ju att min man gjorde det OK för dem att fortsätta genom att inte markera.

Jag och min man bråkade MASSOR. Jag menade att nu har han en egen liten familj, dags att bete sig därefter. Till slut bestämde vi att han skulle vara som en jävla hök över svärföräldrarna när vi var med dem, och så fort de kom med onödiga kommentarer, tyckte bebis ur armarna, inte ville lämna tillbaka etc så fick HAN säga till SINA föräldrar. De (främst svärmor) blev irriterad många gånger och gjorde kommentarer om att man aldrig fick vara med sitt barnbarn osv osv osv men jag kände stor skillnad eftersom att min man äntligen visade att vi var en familj, ett team.

Förvånansvärt nog så blev allt väldigt mycket bättre när min dotter blev närmare året och själv kunde visa/uttrycka vad hon vill. Idag är hennes farmor och farfar hennes stora favoriter och jag låter i regel dem passa henne över mormor och morfar (det hade jag ALDRIG trott när det var som värst).

Nu har vi en bebis som är 3 månader och innan hon kom var jag ärligt talat nervös att den nu väldigt bra relationen med svärförälderna skulle ändras igen eftersom jag upplevde dem som sjuka i huvudet när min äldsta dotter var liten. Dock har inget sånt hänt, jag upplever att de har förstått (även om de inte alltid gillar det) att jag och min man bestämmer över våra barn och vi tar de beslut som vi anser är rätt.

Till er som har problem: Det är barnets pappa ni ska leva med! Det är han som måste backa er och det är han som (minst men gärna helt) måste sätta gränser mot sina föräldrar!!

Stå ut och håll ut, det blir bättre <3

Mitt i all svärmors-prat har jag en fråga ang rapning. Hur gör ni?

Min son är väldigt stark och så himla nyfiken att när jag tar upp honom efter han har ätit så vill han liksom kolla runt och vrider sig i min famn vilket gör det svårt att hålla honom med en hand och dunka den andra i rumpan. Kan också säga att han rapar kanske 4/10 ggr. Han är väldigt svår-rapad, jag tkr inte heller han verkar besvärad över att inte bli rapad, han verkar aldrig ha ont i magen men fiser mkt, han rapar ibland av sig självt också. Jag har nästan lite gett upp på att rapa honom, och glömmer ibland bort det. Rapar inte heller honom på natten. Som sagt, hur gör ni?