Ansvar för bonus?

Det går inte att låna en treåring och en sexåring själva hemma ;)

Hej.

Jag har varit bonusmamma i 6 år nu. Har alltid tagit mycket ansvar. Min sambo reste ganska mycket tidigare och kom hem ganska sent vissa kvällar och ibland övernattade han. Så jag har verkligen blivit en extramamma de veckor vi har barnen. Jag har haft VAB, läser läxor, nattar, finns där i största allmänhet. Har även varit med på skolaktiviteter såsom när de spelar teater i skolan och på föräldramöten. Men jag har också gjort mer roliga saker med barnen såsom egna dagar på stan med shopping och fika med dottern, bakat, gjort ex julgodis tillsammans etc... Jag har inga egna barn så på det viset har det varit lätt att lägga mycket tid på mina bonusar. Min sambo litar på mig till 100% och har varit tydlig mot barnen att jag har lika mycket att säga till om i det här hemmet. Dock så har vi också varit tydliga med att det är i det här hemmet som jag har det. När det gäller vissa beslut så är det han och barnens mamma som bestämmer och inte jag. Det har funkat bra för det mesta. Det kan också bli lite bökigt när sambon tycker att jag har fel i vissa frågor och känner att det är han som har ansvaret för uppfostran, men han är väldigt noga med att inte ta de diskussionerna inför barnen utan de tar vi som två vuxna och står enade inför barnen.Dock så känner jag ibland att jag har tagit ett lite för stort ansvar. Svårigheten är att pappan ibland tar det för givet att jag alltid ska finnas där och att jag ibland kan känna att det faktiskt eg inte är mitt ansvar.  Men samtidigt vill jag ha det så. Det är ju min familj och jag vill inte stå utanför utan vara en del av den. 

Hur gamla är dina bonusar? 

Det är inte roligt att mamman till barnen har inflytande på tid och semesterplaneringar etc. MEN du bör nog tänka om när det gäller att se henne som en utomstående. Hon är ingen utomstående. Hon är barnens familj precis som du och barnens pappa är. Vare sig man vill det eller inte. Jag säger inte det för att vara dum utan i all välmening. Fixar du inte att se det på det viset så blir det svårt framöver. Onödigt svårt. Att träffa en man med barn ÄR inte helt enkelt och om jag fick välja om igen så skulle jag ha valt en man utan barn. Tror jag. Det har ju samtidigt gett mig så mycket annat?

Jag ser inte mamman som en del av min familj och min sambo hävdar bestämt att hon inte är en del av familjen och att hon inte har något med OSS att göra, en utomstående alltså. En familjemedlem för barnet, absolut, men det struntar jag verkligen i. Barnet får ha vilka relationer den vill. Barnet har andra släktingar och sånt som jag SJÄLVKLART räknar som utomstående. De är ju de, utomstående i mitt liv. De tillhör inte mitt liv på något sätt. Jag lever inte för min sambos barn och definierar inte mina relationer utefter barnets relationer. Barnets mamma är en utomstående för mig, och alla som har med barnets mamma att göra. Hade jag brytt mig om dem, känt dem eller velat känna dem hade jag kanske definierat det annorlunda men i och med att jag är fruktansvärt obrydd i det så kan jag inte förstå hur JAG ska definiera min sambos barns mamma som en närstående. Menar ingenting otrevligt med det jag säger här ovan, utan det är bara så jag resonerar kring detta. Så jag håller inte med dig. Jag skulle nog också valt en man utan barn om jag fick "välja om". 

Vad är det du inte får säga till om då? Vill du ta del av uppfostran? Jag tänker att du gör det om du är med i så stor del av deras liv. Eller får du typ inte säga till barnen utan bara vara där som en "snäll vuxen"? Det är det märkligaste som jag tycker att folk säger kring hela denna grej med att leva med andras barn, att man ska vara en snäll extravuxen. Kanske om man är särbos och sällan träffas men bor man tillsammans så är det ohållbart enligt mig.

Jag tänker på något sätt att med det ansvaret som du har, typ att du lämnas själv med dem på övernattning och att du vabbar med mera, gör att du borde tillåtas säga till om saker utanför hemmet också. Det är min åsikt dock. Ju mer jag tar ansvar för barnet i hemmet ju mer kräver jag att få säga till om andra saker också. Jag tog också ett, enligt mig, för stort ansvar i frågan och har nu backat från det. Sen har jag oerhört lite intresse för barnet och frågor kring det, men min sambo vill att jag ska vara likställd en förälder till barnet. Det är ju svårt när man tycker olika. Barnet är 6 år.

Till (L) nu är det ju faktiskt så att du har självmant VALT att leva tillsammans med en man som har barn. Och då får faktiskt du anpassa dig efter det. Att säga att du har väldigt lite intresse i ett barn, som egentligen står dig väldigt nära, (då du är den där extra vuxna) ingen tvingar dig att bo kvar.

Det är inte roligt att mamman till barnen har inflytande på tid och semesterplaneringar etc. MEN du bör nog tänka om när det gäller att se henne som en utomstående. Hon är ingen utomstående. Hon är barnens familj precis som du och barnens pappa är. Vare sig man vill det eller inte. Jag säger inte det för att vara dum utan i all välmening. Fixar du inte att se det på det viset så blir det svårt framöver. Onödigt svårt. Att träffa en man med barn ÄR inte helt enkelt och om jag fick välja om igen så skulle jag ha valt en man utan barn. Tror jag. Det har ju samtidigt gett mig så mycket annat...

Jag har valt min man. Barnet kom på köpet. Vad ska jag anpassa mig efter? Jag har yttrat lite intresse för barnet. Vi gör ingenting själva, barnet och jag, och jag vill inte det heller. Jag lagar mat till alla oss, tvättar till alla oss,  städar åtala oss, hjälper till med hämtning om det verkligen krisar. Vad är det jag ska anpassa mig efter? Nej ingen tvingar mig att bo där jag bor men jag vill ju bo med min sambo. Jag bor nära hans barn men det betyder inte att det står mig väldigt nära. Det är väl ändå upp till mig att avgöra hur mitt liv ska se ut? Det finns inga måsten. 

Jag har valt min man. Barnet kom på köpet. Vad ska jag anpassa mig efter? Jag har yttrat lite intresse för barnet. Vi gör ingenting själva, barnet och jag, och jag vill inte det heller. Jag lagar mat till alla oss, tvättar till alla oss,  städar åtala oss, hjälper till med hämtning om det verkligen krisar. Vad är det jag ska anpassa mig efter? Nej ingen tvingar mig att bo där jag bor men jag vill ju bo med min sambo. Jag bor nära hans barn men det betyder inte att det står mig väldigt nära. Det är väl ändå upp till mig att avgöra hur mitt liv ska se ut? Det finns inga måsten. 

Vad tycker din parter om ditt tankesätt??

Jo vissa måsten finns faktiskt i livet. Ja vet inte hur du o din parter lever eller kommer överens heller för den delen. Men ditt beteende är väldigt taskigt mot din man.