Ansvar för bonus?

Nu är jag inte bonusförälder själv, men låter ju jättekonstigt att inte behandla bonusar som sina egna- man delar ju hem och är en familj! Hur känner sig barnen och hur blir deras uppväxt, om inte båda vuxna hemma hjälper dem med allt de behöver och tar ansvar för uppfostran?

Förhoppningsvis så känner barnet att han fick kärlek och allt av sina egna föräldrar.

varför kan man inte få det från fler människor? Det ena utesluter ju inte det andra. Jag själv hade aldrig velat bo med någon jag kände inte tyckte om mig...
Dessutom är det långt i från alla barn som har bra föräldrar bara för de är biologiska så dessa barn behöver ännu mer kärlek från andra omkring dem.

Jag har väl aldrig skrivit att det skulle vara enkelt att vara bonusförälder och att bo under samma tak som någon annans barn, som man inte valt själv. Jag har dock andra erfarenheter än du tydligen. Har flera skilda föräldrar omkring mig och visst finns de det som skämmer bort sina barn i rädsla för konflikt eller av dåligt samvete men de flesta, inklusive mig, är ju precis tvärtom. Min rädsla är just att de ska få några slags förmåner pga det, men så vill jag inte ha det, för så funkar inte livet när de blir vuxna sedan, att man får allt. Så jag är väldigt noga med att de inte ska få allt och att de ska behandlas precis som jag hade gjort om vi hade bott ihop hela livet.

Jag köper inte att det mesta skulle ligga hos biologiska föräldern och barnet. Det är att se väldigt själviskt på situationen. Jag tror att det många ggr ligger lika mycket hos bonusföräldern som hamnat i en sits de egentligen inte vill vara i. Vi behöver inte tycka likadant men det är min erfarenhet.

Man kan visa kärlek och behandla alla barn likvärdigt utan att ta en föräldraroll! Barn far inte illa av det om de har närvarande föräldrar som visar kärlek. Har man sunda föräldrar nöjer man sig med en snäll vuxen i närheten, man behöver inte en "extra-mamma".

Det låter väldigt sunt, exakt så gjorde min mammas man och min pappas fru också. Alla nöjda och glada.

Jo, jag förstår vad du menar. Klart det är en kombination av flera personer och åsikter. Barnens, föräldrarnas, partners och hur stämningen är, hur upplägget är, hur mycket respektive person får att säga till om, om båda har barn, ålder på barnen, om det är ett eller flera barn, osv osv. Vill inte hålla med dig om att MYCKET ligger hos bonusföräldern, en del absolut men huvudproblem tror jag finns på andra håll. Exempelvis upplägget mellan de två föräldrarna, och kanske även nya partners relation/inställning/åsikt till den andre föräldern och vice versa. Att säga att det bara är en komponent som gör det svårt är i min värld inte särskilt troligt alls. Om den andre förälder tycker att den "nye" partnern lägger sig i för mycket kring barnet/exet så är det ju inte nödvändigtvis den nye partnerns fel då de själva (föräldern och partnern) kan vara överens om ett upplägg som funkar jättebra för dem men som sticker i ögonen på den andre föräldern. Något som du tycker är ett problem behöver inte vara ett problem i andra personers ögon liksom. Bonusrelationerna/familjerna känns som givna konfliktskapare på ett eller annat sätt, på ett helt annat sätt än i "kärnfamiljen". Det får man liksom räkna med, tänker jag.

Självklart är det mycket, mycket svårare att leva i en bonusrelation än i en kärnfamilj på så sätt att det involverar människor som egentligen inte tillhör familjen plus att det är folk även inuti familjen som man inte valt själv. De kom liksom på köpet...

Jag vill väl mest få fram att jag tycker det är väldigt sorligt att det blir så mkt snack och då framför allt negativt snack om bonusbarnen och de biologiska föräldrarna nästan jämt på familjeliv. Många bonusföräldrar är ju även biologiska föräldrar. Så att alla barn är ouppfostrade tror jag inte på, däremot tror jag att situationen inom en bonuskonstellation gör många av de involverade kanske osäkra på hur man ska vara i denna situation.

Barnet vill att mamma och pappa ska vara vänner men de är även beroende av den bonusförälder som finns i en eller båda familjerna.

Den biologiska föräldern är ju förälder även när barnet är i den andra familjen och oftast separerar man ju av en orsak och kanske tycker att den andra föräldern gör på ett sätt man inte uppskattar.

Bonusföräldern kanske egentligen inte vill ha barnet där, de valde ju partnern och inte barnen men de kommer ju på köpet. Det kanske finns en irritation mot den biologiska föräldern eftersom de ändå har separerat och troligtvis finns det saker ens partner kanske berättat som den biologiska som man inte uppskattar osv osv

Finns ju såååå många orsaker till att det blir dålig stämning och att saker inte funkar. Det tråkiga är att det oftast är barnen som får det på sig att de är ouppforstade, bortskämda osv osv. Jag tror bara inte det är så jäkla lätt för barnet att hamna i den situation de hamnat i. De vuxna gör ändå VAL att separera/träffa en ny, barnen kan inte välja...

Just det här har jag själv upplevt vad gäller min sambo och hans son. När en konflikt uppstod så var det lättare att sopa den under mattan eftersom han snart ändå skulle till mamman. Och så där kände jag ju själv när jag bet mig i tungan flera gånger men för mig som inte ens är förälder blir det ju än svårare att säga ifrån om inte ens pappan klarar av det.
Men jag hoppas inte att det är det vanliga att ensamstående föräldrar gör så här för jag tror att man får en bättre relation om man sätter gränser och vågar vara direkt med varandra.

Sen vet jag inte om föräldrar får ännu mer dåligt samvete när de har träffat en ny också. Jag önskar att min sambo hade tagit tag i de där konkurrensbeteendena lite mer, markerat att det är inte okej och försäkrat att jag inte konkurrerar med hans barn, jag tror det är viktigt att både visa och prata om det, utan att för den sakens skull låta den nya känna sig utanför. Jag tycker det har varit skitjobbigt att vara "styvförälder" och jag tror inte det är helt lätt för en förälder i den situationen heller men de sitter ändå i en position där de måste ta ansvar för att ingen ska gå och bära på utanförskänslor och att den här skutan ska ta sig framåt.

i min värld är det där ju helt galet!! Man är ju fortfarande förälder även om det är varannan vecka. Att aldrig ta tag i konflikter verkar ju väldigt konstigt. Inga av mina separerade kompisar beter sig så, inte heller jag.