Ansvar för bonus?

Förstår inte hur vissa av er kan skriva att ni tvingas bo med era bonusbarn. När man väljer att satsa på en relation med någon som har barn måste man välja in barnen också med allt vad det innebär. 

Jag har själv bonusbarn och i början tog jag inte så mycket ansvar och var sällan ensam med dem under några längre stunder. Men allt eftersom tiden gick blev det naturligare och naturligare. 

Har jobbat mindre än barnens biologiska föräldrar samt på kvällar och helger så har barnen varit sjuka när jag varit hemma har det varit självklart att jag har varit med dem. Nu studerar jag och då lämnar och hämtar min fru oftast de veckor som vi har barnen. Känner jag att jag har tid så kan jag hämta dem tidigare ibland.
Föräldrasamtal, aktiviteter, läkarbesök m.m. får deras biologiska föräldrar ha ansvar för. Hon har huvudansvaret för läxläsningen men jag hjälper när det behövs. 

Barnen var ca 2 och 5 när jag kom in i deras liv och jag var helt oerfaren med barn och hade inte tänkt skaffa några egna men kärleken till deras mamma ändrade på allt det. Sen kan jag ofta känna att deras biologiska föräldrar är bättre på att ta hand om dem, att barnen hellre är med dem. Visst finns det lite avundsjuka från min sida men den håller jag för mig själv. Vill deras pappa lämna dem oss under hans vecka trots att det är hans vecka är det min fru som bestämmer om det går bra. Skulle det vara så att hon är borta på jobb eller så frågar hon mig om jag kan vara med barnen och säger jag nej så blir det så, fast oftast säger jag ja om jag kan. 

Slutligen vill jag tillägga att jag numera pratar om barnen som att de vore mina egna och att jag till min fru oftast säger våra barn om jag kommenterar något om dem. 

Ja menar absolut inte att bonusföräldern inte får vara med o bestämma! Jag älskar att min bonuspappa bestämmer o tar ansvar. Då känner ja mig som hans dotter istället för hans frus dotter. Kanske låter lite konstigt. Iaf. Ja vet bara att det kan vara riktigt svårt för ett barn att lyssna på sin bonusförälder. Därför tkr jag att man ska ta det lite lugnt med vissa grejer. (Nu säger jag hur det är i min familj) min bonuspappa bestämmer över mig lika mkt som min mamma. Men sen har dom även samma tankesätt o värderingar. O det skulle aldrig falla dom i tanken att barnen inte får vara hemma, eller så. Ska dom göra nått själva så är det dom som lämnat huset, nu är jag 16 så ja kan ta hand om mig själv o mina syskon vilket jag väldigt gärna gör. Så därför har vi aldrig barnvakt eller så. Ja ställer upp så ofta jag kan för att jag vill. Vi får även besök väldigt ofta, och oftast utan förvarning. Så vi är alltid alla hemma och vi älskar att vi har det så spontant, och alla är välkomna hem till oss. Tex kommer mammas o hans kompisar så sitter vi alla tillsammans. Dom mindre barnen går ju såklart o lägger sig. Men jag har inga "läggtider" eller nått speciellt som ja måste följa. Oftast vill dom jätte gärna att ja sitter kvar o är social. O vi har väldigt roligt ihop. Det är stor skillnad på mig o mina syskon (1,6,10) så jag är lite mellan ungvuxen. Tex hos min biologiska pappa är det annorlunda, då vi inte har så bra kontakt och han kanske inte är den "optimala" pappan. Hans fru skulle aldrig få bestämma över mig. Där ska det vara på mina villkor. Så vill jag ha det, min pappa och min mamma. ska jag gå dit så är det PÅ MINA VILLKOR för att ja är deras barn o ja ska må bra. Pappas nya skulle aldrig få säga till om något. Då skulle både min mamma och pappa bli väldigt arga.

Förstår inte riktigt vilket stycke du menar. Men om du menar det med att hos min biologiska pappa är de annorlunda är det pga väldigt många anledningar där han inte är lika ansvarstagande. Och inte hans fru för den delen. Dom har ingen vårdnad över mig utan bara min mamma. Så där kommer o går jag som jag vill. Men dom båda har ingenting att säga o tycka om hur jag uppfostras. M.m