Ansvar för bonus?

Jag har inga bonusbarn, bara barn. Jag råkar bara inte vara biologisk släkt med dem.

Såna bonusar som du får mig att uppskatt mina föräldrar och bonusar några extra ggr. Jag visade dina svar för min bonuspappa och mamma. Dom tkr du är en väldigt konstig människa som kan leva med en man, som har barn som du inte ens vill ha att göra med egentligen. Det är ett sjukt beteende. Barnet kom inte på köpet, barnet fanns där innan du. Dennes mamma o pappa ville ha det. Så kommer du från ingenstans o vill helst inte ha med barnet o göra. Jag är världens gladaste som har världens bästa bonusföräldrar o syskon. Att man kan sitta som en FAMILJ och älska varandra genom vått o torrt. För att vara en vuxen så är du ute på villovägar. O ja kan säga det från hjärtat, för att jag har varit med om vissa grejer som gjort riktigt ont i hjärtat. Genom hur du skriver kan jag se vilken konstig människa du är

Exakt så som du skriver har vi det i våran familj. Det finns inga "bonusbarn" vi är DERAS barn. Vad som än händer. Jag älskar min bonuspappa. O ja kan säga dig att dina barn uppskattar dig! Det lovar jag!

16 åriga "bonusdottern"

Jag hoppas verkligen att ungarna gillar mig, annars får de E i kemi, fysik och matte i högstadiet ;)

Nej det är inte ett sjukt beteende och jag tycker nu att du omgående ska backa från de personliga påhoppen. Alla familjer, oavsett om de är kärnfamiljer eller nyfamiljer fungerar olika. Och det måste man respektera. Man är inte en sjuk eller konstig människa för att man inte tycker och tänker och gör som i er familj. Hela världen är full av människor som tycker olika. Och de är inte sjuka för det. Skärpning.

Sjukt vet jag väl inte om det är. Barnet fanns i min sambos liv innan jag fanns i min sambos liv. So what? Jag kräver inte att vara först i alla människors liv. Dessutom hade jag också ett liv innan jag träffade min sambo. Barnet existerar oavsett huruvida föräldrarna älskade varandra och planerade livet tillsammans eller om det var ett tillfällig bekantskap. Men oavsett vad så existerar inte den relationen, mellan barnets mamma och pappa, längre. Jag kom inte från ingenstans och jag kommer inte med en ångvält och förgör allt i min väg. Jag skulle inte funnits i min sambos liv om han inte hade valt mig och han hade inte funnits i mitt liv om inte jag valt honom. Dessutom hade vi inte funnits i varandras liv om vi inte tyckt om varandra, respekterade varandra och ville leva med varandra. Du får absolut tycka att jag är ute på villovägar. Men jag förstår också att du är väldigt ung och du har en helt annan situation än vad jag har. Du är bonusdottern, jag är bonusmamman. Vi har helt olika referensramar. Frågar du en annan bonusdotter och en annan bonusmamma så hade du fått andra svar. Det ser du också i denna tråd och på familjeliv överlag. Det gör mig inget att du säger att jag är en konstig och sjuk människa. Du har din erfarenhet och jag har min, vi har samma rätt att existera och leva vårt liv på det sätt som passar oss. 

Det är inte som på en natt att man växer in i rollen som styvmamma och förväntas ta mycket ansvar,som säkert mannen önskar sig.Han tänker bara på sig själv och sina barn ändå.

Alla män förväntar sig inte att man som ny partner ska gå in och ta en massa ansvar. Och många män klarar av att tänka både på sina barn och sin partner. Det finns alla sorter ;)

NäR jag dejtade en man med barn fick jag vara ensam varannan vecka,alla helger man som par firar ihop.Fick inte resa med honom,han skulle ju resa med sina barn.Kul för honom och tråkigt för mig.Tröttnade på det och gick vidare.Han var efter mig mer än ett år.

Nej han lät inte som ett kap direkt.