Anonym (L)

Äldre 10 Jan 14:15

129 svar

Ansvar för bonus?

Hej! Kom upp en diskussion här hemma och jag blev nyfiken på hur ni andra har det. Hur mycket ansvar har ni för era bonusbarn? Har ni själva fått ta för er eller har ni redan från början förväntas ta stor ansvar? Vad gör ni för bonus och vad gör ni inte? Vill ni ha mer/mindre ansvar för bonus? Vilket ansvar tycker ni man borde ha för ett bonusbarn?

Lagar jag mat så lagar jag även till bonus såklart. Tvättar jag så tvättar jag även bonus kläder. Lämnar väldigt sällan på förskola, bara vid krissituation. Detsamma gäller att vara själv med bonus. Men där går ungefär gränsen. Skulle aldrig få för mig att städa bonus rum, ta ansvar för att bonus kommer till förskola eller göra saker på egen hand med bonus.

Vad har ni för ansvar för ert bonusbarn?

Anonym (Berit)

Äldre 17 Jan 10:52

#41

Anonym (Prata) skrev 2016-01-17 10:46:54 följande:

i min värld är det där ju helt galet!! Man är ju fortfarande förälder även om det är varannan vecka. Att aldrig ta tag i konflikter verkar ju väldigt konstigt. Inga av mina separerade kompisar beter sig så, inte heller jag.

Jag vet! Det är helt galet! Och vad ska JAG göra när pappan bara lägger sig flat hela tiden. Om jag någon gång tar en konflikt så blir jag den elaka styvmodern...

Anonym (L) Trådstartaren

Äldre 17 Jan 11:02

#42

Anonym (Prata) skrev 2016-01-17 10:09:32 följande:

Självklart är det mycket, mycket svårare att leva i en bonusrelation än i en kärnfamilj på så sätt att det involverar människor som egentligen inte tillhör familjen plus att det är folk även inuti familjen som man inte valt själv. De kom liksom på köpet...

Jag vill väl mest få fram att jag tycker det är väldigt sorligt att det blir så mkt snack och då framför allt negativt snack om bonusbarnen och de biologiska föräldrarna nästan jämt på familjeliv. Många bonusföräldrar är ju även biologiska föräldrar. Så att alla barn är ouppfostrade tror jag inte på, däremot tror jag att situationen inom en bonuskonstellation gör många av de involverade kanske osäkra på hur man ska vara i denna situation.

Barnet vill att mamma och pappa ska vara vänner men de är även beroende av den bonusförälder som finns i en eller båda familjerna.

Den biologiska föräldern är ju förälder även när barnet är i den andra familjen och oftast separerar man ju av en orsak och kanske tycker att den andra föräldern gör på ett sätt man inte uppskattar.

Bonusföräldern kanske egentligen inte vill ha barnet där, de valde ju partnern och inte barnen men de kommer ju på köpet. Det kanske finns en irritation mot den biologiska föräldern eftersom de ändå har separerat och troligtvis finns det saker ens partner kanske berättat som den biologiska som man inte uppskattar osv osv

Finns ju såååå många orsaker till att det blir dålig stämning och att saker inte funkar. Det tråkiga är att det oftast är barnen som får det på sig att de är ouppforstade, bortskämda osv osv. Jag tror bara inte det är så jäkla lätt för barnet att hamna i den situation de hamnat i. De vuxna gör ändå VAL att separera/träffa en ny, barnen kan inte välja?

Oftast finns det skäl till att det är mycket snack om de biologiska föräldrarna här på familjeliv. Så huruvida det är så sorgligt eller inte vetetusan, de biologiska föräldrarna har antagligen sig själva att skylla. Men håller med om att barnen hamnar i kläm och att det självklart inte är bra. Du verkar ha stor fokus på att bonusföräldrarna besitter ett stort ansvar i situationen, och jag som bonusförälder är inte riktigt beredd på att hålla med dig där. Men vi har alla olika erfarenheter så det inte ju inte konstigt om vi tycker olika kring ansvarsbiten.

Anonym (Berit)

Äldre 17 Jan 11:46

#43

Anonym (L) skrev 2016-01-11 11:24:18 följande:

Det verkar som att det är en viss skillnad beroende på om man har barn sen innan eller inte. Kanske hade jag tagit större ansvar för bonus om det var mitt barn, fast vid närmare eftertanke hade jag antagligen inte gjort det. Men det är nog väldigt individuellt också, hur relationen är. Verkar spontant som ni med barn är mer öppensinnade.

Jag hade som du inte barn när vi träffades och jag kan inte se varför jag helt plötsligt skulle träda in och ta hand om hans sysslor kring barnet. Nu var barnet redan i skolåldern annars hade jag kanske kunnat tänka mig att hämta nån gång på förskolan. Eller inte, jag hade förmodligen inte kunnat eftersom jag hade heltidsjobb. Men i grunden handlar det om hur min sambo beter sig, han frågar aldrig om jag vill hjälpa honom med något men på senare tid har det kommit mer och mer tendenser om att han tycker att jag borde vilja göra mer. Det är jättekonstigt. Men så är han nog sån som person att han inte vill be om något och att han inte vill säga tack.
Sen vi fick barn gemensamt så har det kommit mer på mitt bord eftersom jag ändå har varit hemma och t ex lagat mat och handlat mer. Då är det inte konstigt att jag suckar över att mamman exempelvis byter bort barnet skollov så att jag hamnar i att även se till lunch och annat till barnet. Då slår jag bakut och säger till pappan att nu får han se till att den biten funkar. Det blir inte heller bättre av att pappan inte är särskilt ödmjuk och försöker se det från mitt håll utan han klagar över att jag inte vill vilja ge honom detta, för man ska ju vilja ge varandra saker och ting. Suck.
Så hur är det för dig (L), vad förväntar sig din partner? Ber han snällt eller är han också en sån där som förväntar sig att man är en person med inneboende vilja att ta hand om hans barn?

Anonym (L) Trådstartaren

Äldre 17 Jan 15:43

#44

Anonym (Berit) skrev 2016-01-17 11:46:52 följande:

Jag hade som du inte barn när vi träffades och jag kan inte se varför jag helt plötsligt skulle träda in och ta hand om hans sysslor kring barnet. Nu var barnet redan i skolåldern annars hade jag kanske kunnat tänka mig att hämta nån gång på förskolan. Eller inte, jag hade förmodligen inte kunnat eftersom jag hade heltidsjobb. Men i grunden handlar det om hur min sambo beter sig, han frågar aldrig om jag vill hjälpa honom med något men på senare tid har det kommit mer och mer tendenser om att han tycker att jag borde vilja göra mer. Det är jättekonstigt. Men så är han nog sån som person att han inte vill be om något och att han inte vill säga tack.
Sen vi fick barn gemensamt så har det kommit mer på mitt bord eftersom jag ändå har varit hemma och t ex lagat mat och handlat mer. Då är det inte konstigt att jag suckar över att mamman exempelvis byter bort barnet skollov så att jag hamnar i att även se till lunch och annat till barnet. Då slår jag bakut och säger till pappan att nu får han se till att den biten funkar. Det blir inte heller bättre av att pappan inte är särskilt ödmjuk och försöker se det från mitt håll utan han klagar över att jag inte vill vilja ge honom detta, för man ska ju vilja ge varandra saker och ting. Suck.
Så hur är det för dig (L), vad förväntar sig din partner? Ber han snällt eller är han också en sån där som förväntar sig att man är en person med inneboende vilja att ta hand om hans barn?

Oj, det är verkligen inte ok. Att de byter till/från sig saker så att det drabbar dig. Det är ju trots allt inte ditt ansvar att försörja dem under loven om det från början inte är tanken att de ska vara där då. Jag känner igen det du säger, min sambo hävdar att jag inte gör saker för barnet/mammans skull utan för hans skull när jag hjälper till med hämtning/lämning, offrar saker pga barnet osv. Han förväntar sig definitivt att jag ska ta mycket ansvar, han säger att det är självklart osv. Vilket jag försöker få honom förstå att det inte är. Men precis som din sambo så är min sambo inte särskilt ödmjuk i det. Det är sjukt svårt att leva med någon som inte förstår ens egen situation.

Brumma

Äldre 17 Jan 19:33

#45

Anonym (Berit) skrev 2016-01-17 10:37:36 följande:

Just det här har jag själv upplevt vad gäller min sambo och hans son. När en konflikt uppstod så var det lättare att sopa den under mattan eftersom han snart ändå skulle till mamman. Och så där kände jag ju själv när jag bet mig i tungan flera gånger men för mig som inte ens är förälder blir det ju än svårare att säga ifrån om inte ens pappan klarar av det.

Men jag hoppas inte att det är det vanliga att ensamstående föräldrar gör så här för jag tror att man får en bättre relation om man sätter gränser och vågar vara direkt med varandra.

Jag tror att det är vanligare än hos föräldrar som bor heltid med sina barn.

Vi valde förresten att sätta gränser och vara direkt. Det resulterade i att bonus varje gång det blev en konflikt åkte hem till mamma. Eftersom mamma tyckte hon gjorde rätt - bonus skall inte behöva hjälpa till, ta ansvar osv - så kan du nog förstå att det inte fungerat så bra.

Resultatet blir ju att vi tassar på tå bär bonusär här eftersom en tillsägelse eller en frågan om hon kan hjälpa till att göra sallad kan resultera i att vi inte ser henne på flera månader :/

Anonym (Mamma)

Äldre 17 Jan 20:31

#46

Anonym (L) skrev 2016-01-10 14:15:56 följande:

Hej! Kom upp en diskussion här hemma och jag blev nyfiken på hur ni andra har det. Hur mycket ansvar har ni för era bonusbarn? Har ni själva fått ta för er eller har ni redan från början förväntas ta stor ansvar? Vad gör ni för bonus och vad gör ni inte? Vill ni ha mer/mindre ansvar för bonus? Vilket ansvar tycker ni man borde ha för ett bonusbarn?

Lagar jag mat så lagar jag även till bonus såklart. Tvättar jag så tvättar jag även bonus kläder. Lämnar väldigt sällan på förskola, bara vid krissituation. Detsamma gäller att vara själv med bonus. Men där går ungefär gränsen. Skulle aldrig få för mig att städa bonus rum, ta ansvar för att bonus kommer till förskola eller göra saker på egen hand med bonus.

Vad har ni för ansvar för ert bonusbarn?

Kan svara för min sambo eftersom han är bonuspappa till min dotter.

Jag förväntade mig inte så mycket ansvar från honom, utan jag kände att jag har tagit ensam ansvar innan och kan fortsätta med det. Han har under åren tagit mer och mer ansvar på egen hand. Leker med henne ute, köper presenter till henne och faktiskt skämmer bort henne. Jag tror att det beror dels på att vi levt ihop sen hon var bara fyra år, dels på att hennes egen pappa inte är med henne så mycket och min sambo helt enkelt känner att han är pappa.

Nu har vi även gemensamma barn och visst skiljer det lite i hur ansvaret ligger, men det är nog mest jag som helt enkelt inte kräver hans ansvarstagande gentemot bonusen men däremot gentemot våra gemensamma barn.

Han har, skulle jag vilja säga, en fantastisk förmåga att känna av när och hur han ska kliva på och ta papparollen för henne.

Anonym (Bonusdottern)

Äldre 17 Jan 20:48

#47

Vissa människor behöver ju riktig hjälp... Jag är ingen förälder men jag är 16 år och ett bonusbarn, jag har bonussyskon och ett biologiskt, jag älskar mina bonussyskon som mina egna, dom är d finaste som hänt mig. Likaså min bonuspappa. I våran familj finns det inget som är "bonus" utan vi alla är en familj som älskar varandra. Min bonuspappa tar hand om mig lika mkt som min mamma. Det finns ingen skillnad. Punkt slut. Alla är där för varandra. Spelar ingen roll om d är bonus eller inte. Ta er i kragen människor!!

Anonym (Berit)

Äldre 17 Jan 21:52

#48

Anonym (L) skrev 2016-01-17 15:43:56 följande:

Oj, det är verkligen inte ok. Att de byter till/från sig saker så att det drabbar dig. Det är ju trots allt inte ditt ansvar att försörja dem under loven om det från början inte är tanken att de ska vara där då. Jag känner igen det du säger, min sambo hävdar att jag inte gör saker för barnet/mammans skull utan för hans skull när jag hjälper till med hämtning/lämning, offrar saker pga barnet osv. Han förväntar sig definitivt att jag ska ta mycket ansvar, han säger att det är självklart osv. Vilket jag försöker få honom förstå att det inte är. Men precis som din sambo så är min sambo inte särskilt ödmjuk i det. Det är sjukt svårt att leva med någon som inte förstår ens egen situation.

Nej, men pappan vågar inte ens nämna för mamman att jag helst inte har barnet här på skolloven. Det innebär ju inte att han aldrig kan vara här på ett skollov men att jag har ett önskemål utifrån hur det drabbar mig, så utav tre veckor på julen skulle han ha varit hos mamman första och sista veckan, och det var ju perfekt. Men de byter och jag kan inget göra och ingen beklagar att de har bytt.
När började han förvänta sig att du hjälper till? Jag tror att det som (Mamma) här ovan gör är det rätta, så gör en smart förälder, förvänta sig inget och låt det växa fram. Samtidigt måste man nog som förälder även bjuda in, för har man inga barn själv kanske man känner sig osäker och vet inte riktigt hur man ska göra. Det är nog inte lätt att vara i förälderns sits heller men det är definitivt inte rätt att gå in och kräva, börja förvänta sig saker och säga att det är självklart. Då tröttnar man innan man ens börjat.

Anonym (L) Trådstartaren

Äldre 18 Jan 07:45

#49

Anonym (Bonusdottern) skrev 2016-01-17 20:48:42 följande:

Vissa människor behöver ju riktig hjälp... Jag är ingen förälder men jag är 16 år och ett bonusbarn, jag har bonussyskon och ett biologiskt, jag älskar mina bonussyskon som mina egna, dom är d finaste som hänt mig. Likaså min bonuspappa. I våran familj finns det inget som är "bonus" utan vi alla är en familj som älskar varandra. Min bonuspappa tar hand om mig lika mkt som min mamma. Det finns ingen skillnad. Punkt slut. Alla är där för varandra. Spelar ingen roll om d är bonus eller inte. Ta er i kragen människor!!

Fint att det är så för er. Funkar inte så för alla då alla relationer och konstellationer ser olika ut. Ser inte hur jag eller någon annan bonusförälder som inte är haj på att leka familj skulle behöva söka hjälp.

Anonym (L) Trådstartaren

Äldre 18 Jan 07:48

#50

Anonym (Berit) skrev 2016-01-17 21:52:32 följande:

Nej, men pappan vågar inte ens nämna för mamman att jag helst inte har barnet här på skolloven. Det innebär ju inte att han aldrig kan vara här på ett skollov men att jag har ett önskemål utifrån hur det drabbar mig, så utav tre veckor på julen skulle han ha varit hos mamman första och sista veckan, och det var ju perfekt. Men de byter och jag kan inget göra och ingen beklagar att de har bytt.
När började han förvänta sig att du hjälper till? Jag tror att det som (Mamma) här ovan gör är det rätta, så gör en smart förälder, förvänta sig inget och låt det växa fram. Samtidigt måste man nog som förälder även bjuda in, för har man inga barn själv kanske man känner sig osäker och vet inte riktigt hur man ska göra. Det är nog inte lätt att vara i förälderns sits heller men det är definitivt inte rätt att gå in och kräva, börja förvänta sig saker och säga att det är självklart. Då tröttnar man innan man ens börjat.

Men där måste du ställa ett ultimatum känner jag. Är det du som är hemma det lovet så har du full rätt att bestämma huruvida du vill barnvakta hans barn hela veckan, det är inte något som de ska bestämma att du ska göra. Barnet ska inte lämnas åt dig utan att du har sagt att det är okej.

Han förväntade sig i princip från start. Jag tror också det är bäst att låta det växa fram, att man får ta det ansvar man känner att man vill ta och det som känns "naturligt" som i hennes mans fall. Tyvärr tror jag många föräldrar inte accepterar det. Håller helt med dig.

Ansvar för bonus?

INNEHÅLL