Ansvar för bonus?

Barnet här är så stort att hen i stor utsträckning är självgående. Så det rör sig väl inte om att ta så mycket ansvar här. Mat kan hen fixa själv, ta sig till och från skolan, klarar sig ensam tills vi kommer hem. Min sambo tycker att "man ska hjälpas åt", men vi har aldrig riktigt satt upp några konkreta ramar. Så jag agerar helt enkelt som jag tycker är rätt. När vi är ensamma hemma tar jag egna beslut om när och vart det får lekas, vilka tider som gäller, när läxorna ska göras. Ibland går jag även in när sambon är hemma och bestämmer eller sätter stopp när han är otydlig. Han är en jättejättebra pappa, men ibland lite för benägen att sätta nytta före nöje. När barnet vill veta vilken tid hen ska vara hemma kan pappa säga "jag ringer", men vi vet båda två att telefonen allt som oftast glöms hemma (eller borta för den delen) eller laddar ur, så då kliver jag in och bestämmer en tid. Finns det läxor att göra säger jag ifrån om att dom ska göras (kanske inte hela, men påbörjas i alla fall) innan det leks.
Barnet trivs hos oss, hen och jag har en väldigt bra relation. Jag tror hen uppskattar att det blivit lite struktur, är aldrig bråk och tjafs varken om läxor eller annat. Hen vet att jag finns och tvekar inte om att ringa mig, be om hjälp eller anförtro sig åt mig. 
Så funkar det hos. Sen har jag nog haft tur, sambons barn upplever jag som väldigt lätt att ha att göra med. Men vi får väl se hur det blir när tonåren kommer.:0P

Hon har två barn 9 och 11 år men behandlar dom som besbisar. Detta är över mitt mitt förstånd och gör mig galen. Jag lagar mat åt alla men allt duger inte åt dessa sönder curlade barn.
Jag tvättar alls kläder men viker inte deras! Jag städer hela våningen men inte deras rum och jag städar alltid toaletterna. Hämtar den minsta om det kör ihop sig.

Med facit i hand så är det ett helvete med dessa barn som är sönder curlade.

Ja jag har egna barn oxså, 15 18 år. Dom får tvätta sina egna kläder såklart och städa sina rum och hjälpa till med matlagning och städning.

Det lider mot sitt slut nu. Aldrig mer en tjej med små barn aldrig.

Grundtanken är att behandla dom lika men i praktiken blir det inte så då barnen är uppfostrade på så olika sätt...

Jag har tex slutat plocka undan efter bonusbarnen för dom stökar ner så in i h-e så jag lämnar det så sambon märker hur det är och får ta tag i det problemet

I början lagade jag mat tidigare så barnet som skulle träna hann äta men det var så många gånger hon inte kom hem och åt i alla fall, eller kom hem i sista rund och valde att ta en macka istället så det har jag slutat med... Är hon hemma frågar jag om hon vill ha säger hon ja så lagar jag så hon hinner äta annars inte..

Ena barnet tränar vintersport så där skjutsar jag inte för jag vägrar stå och frysa det andra en annan aktivitet och där har jag skjutsat även under min tid som särbo för att mannen skulle slippa ta ledigt från jobbet så mkt.

Sambons barn vände sig i första hand till honom och mina till mig men är den andra vuxna inte hemma så funkar herrar man som en förälder.... Jag har följt med på läkarbesök när maskin inte kunde komma för han var bortrest i jobbet men annars tar han det för det säger sig själv att man helst har sin förälder med...

Jag har valt bort alla diskussioner som kan bli konflikter för det blev för jobbigt och lämnat det åt sambon... Annars ställer jag upp och gör det mesta oavsett vilket barn det är som behöver nåt...

Här gör vi ingen skillnad på mina barn/dina barn eller våra gemensamma. Samma regler för alla och lika ansvarstagande.

Det är väl nåt man pratar igenom? Ta för givet skulle jag aldrig göra. Frågar givetvis hur han ser på att komma in i en familj med redan existerande barn. Höra hur delaktig han vill eller inte vill vara.
Jag personligen hade aldrig velat leva med en kille som inte ville vara delaktig i mina barns liv. Jag vill vara en familj. Som tur är har jag hittat någon som vill vara en hel familj även om han inte är biologisk pappa till mina barn.
Det är dock min egen åsikt och känsla :)

Som i vilken dag som helst, hennes barn säger aldrig god morgon! Eller hej när dom kommer hem.

Det där känner jag igen... För mig är det en självklarhet att man säger hej när man kommer in genom dörren eller godmorgon på morgonen men napp.... Här får man ropa hej när någon kommer så svaras det halvhjärtat ibland... Så jag har slutat..... Så jag pratar i princip aldrig med 19 åringen för när hon kommer hem är typ enda gången man ser henne utom när hon kommer upp för att sätta sig vid dukat bord..... Hon är störta störningsmoment... Så jäkla lat så det finns inte...

Jag blir lite fundersam när jag läser detta. Självklart är inte alla barn väluppfostrade, långt därifrån, men verkar vara VÄLDIGT många bonusbarn som är "dumma, ouppfostrade, jobbiga" osv... Kan det kanske vara så att det inte alltid ligger på barnen?

Dessutom har ju inte barnen valt situationen med bonusföräldrar hit och dit. Barnen får anpassa sig. Precis som bonusföräldern inte valt bonusbarnen, de får man på köpet. Barnen får även den extra föräldern/vuxna på köpet.

Det är inte alltid så lätt att anpassa sig och barnen kan vara ledsna, besvikna osv. Självklart ska man inte vara dum och elak för den skull men jag har svårt att tro att det alltid är så att bonusbarnen är de som inte sköter sig och att den andra biologiska föräldern är dum i huvudet. På något sätt tror jag alla har en del i detta...

Helt ärligt tror jag att det är vanliga att skilsmässobarn är bortskämda ja. Föräldrarna har dåligt samvete och vill kompensera. De vill inte ha konflikter på sin vecka/helg och slätar över, ställer inga krav, passar upp osv.

Naturligtvis ligger huvudansvaret på föräldern men detta beteende skapar just dessa barn som jag ofta läser om här.

Förstår inte riktigt vad du menar. Massa kvinnor och män från spridda sammanhang enas om att de tycker det är mer eller mindre jobbigt att leva med sin partners barn. Självklart är det en kombination av barnets personlighet, uppfostran och situationen som sådan som skapar känslan av att barnet är jobbigt och störigt och ivägen. Inte så ovanligt verkar det vara så att den andre föräldern inte ser till barnets bästa och istället beter sig dåligt pga typ avundsjuka och vad det nu kan vara. Alla har en del i att situationen upplevs som jobbig men orsaken tror jag knappast ligger hos bonusföräldern utan den biologiska föräldrar och barnet som en konsekvens av det.