Blir ens liv mindre värt för att man låter föräldrarna vara med?

Först är man viktigast i världen i 30 år sen vaknar man en dag och känner sig som ett spöke. Från att fixa allt för alla, ställa upp, hjälpa till, köpa saker, laga mat, hämta till ingenting.

De vet hur jag känner och jag vill vara med på ett hörn så jag hoppades att de kunde bjuda på det. Med de andra barnbarnen har det alltid varit VI och jag har sagt till mina arbetskamrater att vi ska fara och göra det och det men när någon frågar om den yngsta och familjen så får jag svara DE....

Man kan behöva hjälp att fara och handla ibland, städa eller laga mat ibland och se efter barnet ibland eftersom det alltid blir väldigt mycket att göra med en ny familjemedlem. Sen kanske man inte har full koll på sånt som har att göra med förkylningar,  feber, kolik mm.

Men det är ju sånt som nästan alla säger att det är svårt att hinna med när man har en bebis, hinna laga mat, hinna röja upp, hinna handla, sova, duscha?? Alla som har en bebis säger hur jobbigt det är att hinna.

Uppenbarligen inte eftersom din son med fru verkar klara det.

Nej jag försöker hjälpa dem.. de får hjälp och jag får träffa dem,.

De bor långt bort så jag vet inte hur de klarar det egentligen.

Jag kan inte hjälpa henne att göra vettiga val med utbildning, jobb, män, kompisar och intressen så jag har hjälpt henne med annat.

Eftersom alla ifrågasätter detta kan väl jag få förtydliga att ibland kan hjälp bara vara att vara med som sällskap. Jag erbjöd mig att "hjälpa" med att hitta en lägenhet och då blev svärdottern jättearg (enligt sonen) men jag menade ju inte då att JAG skulle fara runt på visningar. 
Men ja jag trodde att de skulle behöva hjälp med att hantera kolik och sånt! Det är ju inte som att man lär sig i skolan. 
Nej givetvis hjälper jag inte grannen det är mina barn jag vill se om.