Anonym (Dåligt) skrev 2016-04-20 21:07:51 följande:
När jag måste duscha när jag är själv med sonen så får han duscha med mig eller har jag dörren öppen, oftast vill han duscha också för han älskar att duscha/bada.
Jag skulle aldrig stänga dörren, men inte pga att sonen inte kan vara själv, han har somnat själv i sin egen säng sen vi kom hem från BB. Dock så klättrar han på ALLT! Fönsterbräda, stolar, bordet, ja allt han kan komma upp på så jag skulle inte våga stänga pga det.
Jag var också ensamstående med äldsta barnet från innan förlossning och jag kan inte komma på en enda ggn som jag var tvungen att lämna henne ensam vare sig i bilen eller i lägenheten/huset.
Nu tror jag att vi har satt lika olika vikt på ordet "måste". Naturligtvis måste ett barn aldrig vara helt ensam. jag kan befinna mig bredvid mitt barn 24/7 om jag vill. Frågan är bara om det verkligen är helt 100% nödvändigt?
Varför t.ex. ta med barnet in i duschen, så att det har tråkigt och/eller mamma inte kan duscha snabbt å smidigt utan måste sätta dubbelt så mycket tid på duschningen för att det samtidigt kräver underhållning av ett surt barn...
Sen vill jag, återigen, påpeka att då jag skrivit "lämna ensam" så menar jag inte BARA att lämna ensam i bilen. Vad är det för skillnad på att lämna barnet ensamt i sitt rum då det ska sova/leka eller lämna det ensamt i vardagsrummet, då du själv springer in till köket och fyller diskmaskinen eller nåt, mot att lämna barnet ensamt i bilen? Tror inte att du, eller nån annan, ärligt kan påstå att de aldrig lämnar sitt barn utom synhåll/hörhåll i fem minuter under en vanlig dag hemma...
Vill man ändå hitta någon skillnad mellan bilen och hemmet, så skulle jag säga att den mest märkbara skillnaden är att i hemmet finns det massa mera säkerhetsrisker för ett litet barn, än fastspänd i bilen.
Hur som haver.
De som argumenterar mot att ett barn får vara ensamt i bilen har, så vitt ajg sett, två huvudargument. Det första är att det är synd om det stackars lilla barnet som gråter av rädsla. Det andra argumentet är att det är så himmelens farligt.
Jag tror inte att de flesta barn gråter av rädsla i en sån situation, kanske tristess, ilska pga tristess eller annat. Om ens barn är så himmelens beroende av sin förälder att det gråter av rädsla för att föräldern inte finns inom synhåll i fem minuter, så får man nog tänka om lite hur man gör.... Det barnet kan inte känna sig särskilt tryggt, och/eller tryggt i sig själv.
Vad gäller faran. Jag tycker att det redan bra påpekats, av flera andra också, att riskerna för att lämna barnet i bilen, en skyddad, trygg miljö utan vassa föremål, heta ytor etc. etc. etc. helt klart kan konstateras vara mer riskfritt än att t.ex. ta med barnet till pizzerian, eller annat ställe.
Så vad är liksom grejen? Vad ÄR det egentligen som är så himla farligt med att lämna barnet ensamt? Det innebä'r ju varken nåt känslomässigt trauma för ungen, eller en säkerhetsrisk. Tvärtom så underlättare det ibland bara mycket för både föräldern och barnet. Föräldern kan uträtta sina sysslor snabbt och smidigt, så att både barn och förälder snabbare kommer hem, och barnet kan få fortsätta sova/slipper bli upptaget och inkånad till nå ställe man inte vill med till.
Och missförstå mig inte. Jag (och säkert alla andra som också lämnar sin barn i bilen) gör det inte varenda gång vi ska på ärende. Men ibland, om det just bara är frågan om att springa in efter en mjölk, eller några pizzor.
Det är inte farligt/riskfyllt och alla tycker det funkar bra. Så why not?
Det känns som att det hela mest är frågan om att "så gör man bara inte!", utan att egentligen ha någon direkt anledningt till VARFÖR man inte ska göra så.
(men visst kan det vara skillnad från barn till barn, nu antar jag ju förstås att folk förstår att jag menar barn som det gunkar bra med, inte såna som skriker och gråter av ilska för att bli kvarlämnade och att det bara helt enkelt inte går...)
