Sambon arg över arv som är min enskilda egendom

Hade det varit en stor skuld så hade det ju uppdagats senast när vi ansökte om bostadslån.

Min sambo var fly förbannad i fredags när jag kom hem från jobbet (han har semester). Han har på något vis kommit åt mina kontosaldon (vi har inte dosa så jag vet inte hur) och sett ett sparkonto med väldigt mycket pengar.

Han kräver nu att få del av dem.

Han.är helt rabiat eftersom han velat renovera hemma men jag har tyckt att det är onödigt då allt fungerar och vi totalrenoverade när vi flyttade in för 10 år sedan. Jag har även sagt att vi inte har råd.

Vi har halvt gemensam ekonomi, dvs alla gemensamma kostnader betalas från ett gemensamt konto dit vi lägger in pengar varje månad, men i övrigt har vi ansvar för våra egna kostnader. Han är ganska skrytig av sig om hur mycket han har på sparkontot, jag tror alla vi känner vet hur mycket det finns.

Han tycker även om att pika mig för att jag aldrig har pengar över. Jag har varit föräldraledig och tja, han tjänar bättre helt enkelt.

Pengarna på mitt "hemliga" sparkonto är enskild egendom genom arv efter mina morföräldrar. De hade testamente där allt utöver laglotten skulle delas mellan min mamma och mig. Det var ett herrans liv på min mammas syskon då det var mycket pengar, men morfar (som dog sist) hade bifogat ett brev där han tydligt skrev att de får skylla sig själva då de inte ens ringt på födelsedagar och jul, utan lämnat allt ansvar på att ta hand om dem på oss. Vi bor alla i samma kommun så inget avstånd att tala om.

Iallafall så har min sambo trott att de saker jag fick i bodelningen kom från min mammas arvslott och även den peningsumma som vi använde till en södernresa för några år sedan.

Jag har ansett att vi inte behövt mer pengar än vi har, och tänkt att det är bättre att ha dem i ett långsiktigt sparande tills de behövs, tex när barnen är äldre och ska bil och körkort, studiebostad osv.

Min sambo vill leva "så fint det bara går" och är nu jättesur för att jag bedragit honom ekonomiskt (hans ord) och tvingat honom att leva i slummen...

Vi bor i ett helt normal medelklassområde med bra skola, trygga resvägar och bra kollektivtrafik. Jag och barnen trivs och har många vänner.

Det gjorde/hade han med tills i fredags då han insåg att med mitt arv kan vi köpa ett hus i stans finaste kvarter, eller tagit över mina morföräldrar hus. Jag tror eg det handlar om deras hus. Det var stort, enormt faktiskt, och med gamla anor. Han har alltid fått något drömmande i blicken när vi pratat om huset. Dock ville jag aldrig ha det trotts alla underbara minnen då jag vet vad det kostat genom åren bara i underhåll och uppvärmning.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera hans ilska, eller få honom att förstå. Min mamma bara skrattade och tyckte att det var rätt åt honom, och att han nog var mest sur för att hans "stooora sparkonto" bara är en droppe i havet i jämförelse med mitt.

Jag vill dessutom inte spendera dessa pengar i onödan. Vi har ju allt vi behöver just nu. Äsch, jag skulle bara vilja hitta något sätt att få honom att förstå.

Jag hade ifrågasatt min man å vårt förhållande som vi sagt är livslångt förhållande om han inte hade lagt pengarna på oss, familjen, på våra barn och vårt hus om det var i behov av renovering. Att du verkar vilja bara spara pengar på hög är ju givetvis upp till dig. Jag hade inte gått in i ell livslångt förhållande med ngn som har den synen på pengar. Otroligt tråkig inställning. Sen att du inte vill att mannen disponerar pengarna är en sak.

Jag vet inte. Vad som sas, hur han motiverade det, om tv:n blev kvar.

Vårt hus är INTE i behov av renovering då det totalrenoverade för 10 år sedan då vi flyttade hit. Min sambo ville renovera för att få modernare, snyggare (i hans mening) stil på det.

Vi har en hög ungar som kommer att behöva körkort mm i framtiden, hur är att spara till det inte att lägga pengarna på familjen?Jag kom hem, TVn märktes bra. Jag frågade, trött efter en jobbig resa var fan den kommit ifrån. Han sa att han hade sålt den där skitfula tavlan jag pratat om att sälja och fått ett grymt bra pris för den, det hade precis räkt till TVn vi behövde. Jag fick ett smärre migränanfall, kallade honom idiot och gick och lade mig. Nästa morgon plockade jag fram värderingen, lade den på hans plats vid frukostbordet och åkte sen på jobb. När jag kom hem var han väldigt tyst, när barnen lagt sig bad han om ursäkt, berättade hur han gått med den till en butik i stan som bla säljer tavlor och konst, och pratat till sig nästan dubbelt upp mot vad de erbjöd från början. Han hade gått tillbaka och försökt få köpa tillbaka den men den var redan såld vidare. Det fanns ingen grund att gå vidare på då alla papper var i sin ordning, kvitton fanns skrivet, samt överlåtelsebevis.

Nöjd nu?

Ert förhållande låter iaf inte varken kärleksfullt eller baserat på kärlek. Låter faktiskt aptrist och sorgligt. Håller ni ihop för barnens skull?

Det är "aptrist" när man bråkar. Som jag sagt många gånger i tråden, just nu är vårt liv inte så kul men jag hoppas att vi ska ta oss igenom detta.

Hur tycker folk att de kan bedöma om vårt förhållande är kärleksfullt baserat på bråk och en ekonomisk överenskommelse?