Problem med barn

Om jag förstår dig rätt är din tolkning att du har svårt att knyta an till barnet för att du är rationell och inte känslomässig?

Jag hänger inte med sär och tror att du för att få en koppling till ditt barn bör analysera om.

För det första - det är mer rationellt att umgås med sitt börn och stötta det i sin utveckling än att tex spela brädspel - så om det handla det om det skulle du ha lättare att engagera dig i barnet än i brädapelet av strikt rationell skäl.

Jag antar också att du faktiskt njuter av dina känslor under handlings gång när du spelar spel eller köper en ny nöjespryl, att det faktiskt många gånger är känslorna som styr dig fast att du inte tänker på det. Det finns ju inget strikt rationellt i att ägna tid på att spela brädspel tex.

Däremot kanske du inte upplever känslprna på samm sätt som andra (eller som du föreställer dig att andra upplever känslor). Och jag tror att det är det som kan stå i vögen för dig. Du har en bild av hur en föräöder ska styras av och fyllas upp av sina känslor och när du inte lever upp till den bilden går du hellre undan än är föräöder på ditt sätt. Det finns fler än ett sätt att vara en bra förälder och om du nu är så rationell kan du nog rätt snabbt förstå det liksom att det är bättre för barnet att ha två trygga vuxna runt sig än bara en.

Så om du ska handla rationellt är det logiska att finnas kvar för barnet eftersom det rent objektivt sett (helt utan känslor inblandade :)) är det bästa för barnet.

Däremot måste man inte anse spädbarnstiden rolig, det är långt ifrån alla som gör. Det är många mammor som har vittnat om här på fl hur de klättrat på väggarna under föräldraledigheten.

Men nej det finns ingen rationell anledning att överge sitt barn i din situation ocj som du själv skriver har du ju nära till känslorna i många fall. Snart kommer barnet kunna dela fler av dina intressen ochbdet kan bli roligare för dig. Men att alla andra föräldrar uppfylls av så mycket känslor så att alla lekparksbesök förvandlas till rena nöjen ska du nog tänka om kring. Många aspekter av småbarnstiden är tråkiga - för de flesta. För det verkar ju vara det bland annat som du hakar upp dig på, att det finns så mycket annat som är roligare (och att ta stora beslut från det lutar ju åt att man snarare styrs av sina känslor än av det objektivt bästa - det rationella).

Jag känner samma sak som du och då är jag ändå kvinnan som burit mitt barn, samt fött fram det.

Kan säga att det blir roligare med tiden. Viktigt är dock att finnas där för barnet redan när det är litet, så att ni får en fin relation senare när det intellektuella utbytet blir större.

En annan viktig sak är att man inte får glömma bort sig själv. Man måste ha sina egna intressen utanför hemmets fyra väggar.

Jag är ensamstående och pappan finns knappt med i bilden. Så för mig gällde det att finna något intresse som ger både mig och mitt barn något. Det har jag nu gjort. Vi har några aktiviteter inom föreningslivet som vi båda gynnas av. De gemensamma aktiviteterna stärker även mitt och barnets relation till varandra.

Du får härda ut och försöka njuta av den skrikiga bajsmaskinen så gott det går. Det blir som sagt bättre med tiden.

Det roliga och intressanta med barn är att se, uppleva och påverka utvecklingen från att inte kunna nånting till att bli en självständig individ.

Kärlek för mig handlar inte om att någon kräver att jag ska utföra ett arbete, för att sedan bedöma min insats genom att visa om den blev tillfredsställd eller ej. Kärlek för mig handlar mer om att visa respekt för varandra och ta hand om varandra på ett ömsesidigt sätt. Att fråga mitt ex om hon ville ha en kopp kaffe var ett exempel på en liten kärleksyttring. Jag sätter mig in i hennes situation, förstår att tiden för kaffe är rimlig, tolkar vad hon vill ha och försöker ge henne det. Jämför det med att hon skulle kräva en kopp kaffe av mig utan hänsyn till någon annan än sig själv.

Jag är nog själv en sån som sällan kräver något av någon annan. Tycker det blir bättre om alla själva förstår att de i huvudsak bör producera, inte konsumera. Och barn som inte förstår det, borde lära sig det så snabbt som möjligt.

Hålla ett nyfött barn? Det handlade mest om att oroa sig för att det kunde bli missnöjt när som helst och börja skrika. Värst var det i sociala situationer då man fick låtsas bry sig och "trösta" mot sin vilja, för att inte stigmatiseras allt för mycket. Det var en lättnad att överlämna ungen till mamman. På något sätt anser jag att ett gnälligt barn inte är värt den trösten eftersom det inte har lyckats prestera något än. Barnet är bortskämt helt enkelt. Det behöver tas om hand rent praktiskt, ja. Men det bör ske efter ett schema, inte efter barnets gnäll. Det behöver intellektuell stimulans, ja. Men barnets skrik och gnäll ska inte uppmuntras eller styra de vuxnas beteende. Det borde helt enkelt kunna lära sig att det blir x antal mål mat om dagen oavsett hur det beter sig. Skrik blir då effektlöst. Man hade då kunnat effektivisera tillvaron betydligt.

Ungen hade en tendens att ge mig min mobiltelefon, bland annat. Jag blev mest irriterad. Jag la den på bordet för att jag inte behövde den, inte för att någon skulle ge mig den. Ungen gav mig telefonen trots att jag ville motsatsen. Ungen gjorde det enbart för sin egen skull, utan hänsyn eller förståelse för andra människors vilja. Nej, jag tyckte inte att det var speciellt ?charmigt?, associerar ofta barns beteenden med egoism och oförståelse. De vill få uppmärksamhet och stå i centrum. När barnet väl står i centrum så kan det ändå inte prestera.

Du har rätt i att även jag är mer eller mindre känslostyrd. Det handlar nog mera om till vilken grad man är det och på vilket sätt.

Att vara rationell kräver nog ändå att man har definierat ett mål som man strävar efter. Graden av rationellt beteende består i vilken metod man använder för att nå sitt mål. Mitt mål är att bli intellektuellt stimulerad och bättre på att lösa problem. Då kan jag bland annat prestera bättre på jobbet. Jag är troligen inte speciellt begåvad utan får kompensera det med envishet i stället.

När det gäller brädspel och övriga spel, så är motivet att lära sig nya regelsystem. Det är nyttigt och stimulerande att försöka förstå sig på något nytt.

Att påstå att det är mera rationellt att ta hand om barn än att spela brädspel vet jag inte... Att spela brädspel är ofta en logisk utmaning. Att ta hand om barn verkar vara en känslomässig utmaning.

Fast jag menar givetvis i ett större perspektivv. Om du går utanför dig själv och de mål du sätter upp för dig själv för att de stimulerar dig är det mer rationellt att ta hand om och fostra sin "avkomma" än att hitta på nöjen för sig själv.

Jag förstår att du har mål för dina näjen pcj ditt arbete och att du skapar en bra metod att nå de målen, på samma sätt kan du sätta mål och en rationell metod för att ta hand om ditt barn. Att ta hand om och fostra ett barn handlar faktiskt väldigt mycket om organisation, planering och att skapa strukturer och vettiga metoder och förhållningssätt. Det handlar inte alls bara om känlslor och är långt ifrån bara en känslomässig utmaning.

Jag håller inte med om de gränser du sätter mellan rationellt och känslomässigt, verkar snarare som att du med det avser stimulerande och inte stimulerande.

Om även din ex valde att utföra sina nöjen framför att ta hand om barnet - skulle du verkligen tolka det som ett rationellt beslut?

Jag förstår också vart du kommer ifrån. Jag anser mig också vara en tänkande snarare än en kännande människa, min sambo likaså. Jag, mamman, var faktiskt orolig innan mitt barn kom om jag verkligen skulle känna den här kärleken alla pratar om, det var svårt för mig att se att jag, som anser mig inte ha ett överflöd på känslor, skulle känna så.

Jag skulle vilja beskriva det som två olika sorters kärlek och känslor. När sonen kom kändes det mer som en instinktiv kärlek, den är där hormonellt, evulotionärt eller hur det nu ska beskrivas. Han är nu 20 månader och för mig har det bara blivit roligare och roligare ju äldre han blir. Du kanske hade sett framför dig hur du och ditt barn skulle göra saker tillsammans? Det kommer, småbarnsåren är inte för alla men inte heller något man kommer ifrån.

Jag tror att det större problemet i situationen är att du säger att din sambo förändrats. Varken jag eller min sambo har förändrats som personer. Vår situation och våra möjligheter till enskilt umgänge och tid till att sitta och djupdyka i några av våra gemensamma intressen som politik, nationalekonomi och fysik har i allra högsta grad förändrats men det är något vi fortfarande ägnar oss åt.

Känner du förakt mot barnet? Känns det som om barnet "förstört" din sambo. Att barnet tagit bort det viktigaste ni hade? För det förstår jag i så fall är jättejobbigt.

Min och sambons absolut bästa stunder är när vi slår våra kloka de ihop och diskuterar något intressant, det är vad vi gör, det är den absolut största anledningen till att jag älskar honom och våran relation. Skulle det försvinna skulle våran relation bli ganska fattig.

Hur var din uppväxt? Fanns båda föräldrarna med i bilden? Eller övergav de dig för att du var en tråkig bebis? Om det var fallet, är du glad att de gjorde det? Ser du upp mot dina föräldrar över det smarta valet de gjorde?

TS, jag tror att du har en del problem med empati, kärlek som fenomen samt ett förakt för svaghet och hjälplöshet. Du ser uppenbarligen väldigt maskinellt på tillvaron, dig själv, andra människor och relationer människor emellan. För dig är det inte effektivt/rationellt/meningsfullt med barn eftersom barn av naturen är hjälplösa och fullständigt egocentrerade = styr omgivningen "utan att ge någonting tillbaka", vilket är (ungefär) hur du uttrycker det. Anledningen till att du upplever att ditt barn inte ger någonting tillbaka är att du inte riktigt vet vad kärlek är eller har känt riktig kärlek. Föräldrar världen över håller nog med om att det är otroligt jobbigt och omvälvande att plötsligt ha ett litet barn som _måste_ få styra tillvaron, men de känner ju (i de allra flesta fall) en sådan enorm kärlek till barnen att det är värt det bara därför. Och eftersom du inte riktigt kan identifiera vad kärlek är blir ekvationen obegriplig för dig.

Älskade du din sambo innan ni fick barn? Var din definition av kärlek till henne att ni trivdes i varandras sällskap, hade utbyte av varandra och "tjänade" på att vara tillsammans?

Precis så, upplever helt klart att barnet har förstört tillvaron. Eller snarare att vi har förstört tillvaron genom att skaffa det. Förakt ? ja. Upplever det som att exet tappade intresset för mig och att hon inte längre tyckte om mig. Mitt ex var den viktigaste personen i mitt liv. Men till slut gav jag upp och lämnade dem, insåg att jag inte hade någon chans att kunna konkurrera med barnet.

Det verkar däremot som att hon verkligen ville fortsätta leva ihop, hon ville även gå på familjerådgivning med mera. Men viljan att fortsätta leva ihop handlade nog mest om ekonomiska och praktiska frågor. Samt att hon var förtjust i konceptet ?familj?. Allt hon sa utgick från barnets perspektiv. Jag skulle stanna kvar för att barnet behövde en pappa, inte för att hon ville ha mig kvar. Detta var inte tillräckligt bra argument för att stanna.

Hon tappade sin identitet och smälte samman med barnet. Och därmed slutade hon också att existera som den individ jag en gång levde tillsammans med.