Problem med barn

Jisses du beskriver ju ditt barn som en elak liten varelse som du helst hade velat få bort. Du ger även barnet skulden för att din tjej blivit förändrad. Ja hon har blivit förändrad för hon har förstått det där med att barnet behöver henne. Jag är säker på att hon älskar barnet o därför låter hon det komma före dig. Barnet är hjälplöst. Bebisen behöver er för att utvecklad psykiskt o fysiskt.

När du känner som du gör så tror jag faktiskt det bästa för ert barn är att du inte finns i bilden. Så ditt beslut att lämna dem var nog det bästa

Fast som den rationella individ du säger dig vara bör du väl ha förmåga att tänka långsiktigt? Nej, du kan inte ha en intellektuell diskussion med en bebis, men när barnet blir större kommer ni att kunna prata med det på ett helt annat sätt. Bajs-, skrik- och kräkåldern är trots allt en relativt kort fas i en människas liv, och tar man sig igenom den får man ett unikt band till en annan människa.

Jag är mor till en ganska krävande bebis och nej, torka matkladd är inte det mest stimulerande jag gjort. Hade jag haft mer pengar och det varit mer socialt accepterat hade jag anlitat en barnflicka som tog hand om det värsta. MEN min kärlek till barnet gör att det känns mer okej. Precis so jag ställt upp om min man blivit handikappad och behövde hjälp. Eller tycker du illa om alla asymmetriska relationer? Hur upplevde du själv att växa upp, när du var den som stod i underläge?

Även om man bortser från den känslomässiga biten tycker jag dock att det finns poänger med barn. På ett rent intellektuellt plan känns det spännande att se hur en liten skrikande blobb utvecklas till en människa. Det är otroligt fascinerande att se nya färdigheter växa fram. Ja, jag hade gärna sluppit blöjbyten och vredesutbrott. Men det är värt det, både känslomässigt och intellektuellt.

Jag håller helt med M förresten om att du nog inte är så rationell som du tror dig vara.

Det rationella ur ett mänskligt perspektiv är väl att ta hand om sin egen avkomma? Vore du sant rationell borde du kunna styra över din KÄNSLA av tristess och göra kortsiktigt ointressanta saker som blöjbyten och lekparksbesök.

Snarare verkar du styras av dina känslor eftersom du bara ser till vad du roas av (brädspel och "hjärngympa") isället för att ta ansvaret för ett barn som du är far till. Anser du inte rent rationellt att du är medansvarig till barnet?

Du säger att "Jag är nog själv en sån som sällan kräver något av någon annan", men jag tror att du har fel. Redan i nästa mening skriver du att man ska producera, inte konsumera. Du verkar ha tydliga - mycket egoistiskt orienterade - krav på andra och den roll eller den "förtjänst" de ska ge dig i ditt liv, det framgår av dina inlägg. Om någon inte ger dig exakt det du vill efter dina premisser så blir du irriterad och nu har du övergivit ditt barn utan vidare skuldkänsla. Att du egentligen har ansvar verkar inte bekomma dig, utan du sörjer att "hon blev förstörd för det kom ett barn". Hon spelade ju en roll i ditt liv genom att tillföra dig något.

Du verkar ha låg inlevelseförmåga och märklig syn på kärlek. Kärlek innehåller inget krav på motprestation eller att någon gör som du vill. Varför ska barn "prestera"? Ditt exempel på att erbjuda en kopp kaffe som ett uttryck för kärlek är märkligt (för att du "förstår att tiden för kaffe är rimlig"). För mig är det inte direkt kärlek utan möjligen en mycket enkel form av omsorg. Kärleken är kravlös.

Du pratar om ert barn - en ny liten individ - som ett objekt. Barn ska inte förtjäna tröst, omsorg eller vård - det ska bara få det. Att anse att ett gnälligt barn inte ska tröstas eller bemötas för att det inte har "presterat" (ej förtjänat trösten) är empatilöst och ett rentav sjukt synsätt. Barnet har känslor och är behovsstyrt på ett impulsivt sätt. Det går inte att kräva att det ska inrätta sig efter ett "schema". Det är ett barn vi talar om, det är omoget per definition.

Ett barn har vidare ingen agenda med att le mot dig (som du nämnde ovan som "manipulation"). Det har ingen genomtänkt egoistisk plan med att ge dig mobiltelefonen, det övar sig på att kommunicera med sin omgivning genom de mest basala handlingar och upprepa dessa lite hursom. Men genom sig själv känner man andra. Tror du att andra har planer för sitt agerande bara för att du själv gissningsvis har det?

Vad hade du egentligen för förväntningar inför att bli pappa och att få barn? Att barnet inte skulle ta plats? Att det skulle förtjäna din plats i familjen? Att barn på cirka ett år ska inse logiska samband och förstå att "pappa vill inte ha mobilen, annars hade den inte legat här på bordet"?

Föraktet du känner är inte gentemot barnet. Det är mot dit ex. Det måste du försöka se för jag är helt övertygad om att det är så. Tänk inte på orsak och verkan, det hör inte hit.

Barnet behöver vuxna som tar hand om det och sätter et i främsta rummet, med måtta. Det kan vara 1 eller 5 personer som gör det. Men någon måste göra det.

Har du och ditt ex pratat om detta tidigare. Kan det vara så att hon överkompenserar pga dina ickekänslor för barnet?

Du gjorde helt rätt i att lämna ditt ex med informationen du gett. Det finns ingen anledning att vara med en annan människa bara för att eller för att man har barn. Även om barn oftast är ett stort incitament för att kämpa.

Du behöver ta ett beslut i situationen. Det finns i mitt tycke två alternativ. Du finns kvar i barnets liv och gör så gott du kan eller så är du inte där alls. Något där mittemellan finns inte. Jag tycker definitivt du ska finnas i ditt barns liv och jag tror att du djupt kommer ångra något annat i framtiden.

Jag träffade min pappa första gången när jag var 16, han har inte mått bra av att inte finnas i mitt liv, jag å andra sidan kan inte komma på en enda gång då jag lidit av det på något sätt.

Men, jag vet att det du känner att du saknar hos barnet kommer. Det dröjer inte länge innan barnet kommer vara så pass stort att du närmar dig utbytet du vill ha från en annan människa.

Sen håller jag med föregående talare att det är mycket intressant att se barnet växa, lära sig nya saker dag efter dag. Se hur han står där och klurar ut en lösning på sina problem som blir mer och mer avancerade.

Tror inte du vill missa det.

Om du vill närma dig barn ur ett intellektuellt perspektiv skulle jag läsa böcker om barns utveckling, för att förstå hur fantastiskt det är med barns utveckling.

Att vara förälder är ovillkorlig kärlek, att alltid ställa upp. Men visst får man mkt tillbaka! Det verkar som att du inte kan uppskatta ditt barns vilja att samspela med dig.barn är kompetenta och sociala varelser. Kärlek är att ge- och inte bara att få tillbaka.

Men det känns som att något gått fel med anknytningen, du känner inte känslomässig tillhörighet till barnet.

Man kan uppenbarligen ångra sina barn. TS är ett levande bevis på att vi inte ska tuta i folk att barn är meningen med livet. Alla måste tänka till ordentligt, inte göra det som de tror förväntas av dem.

Hur gjorde dina föräldrar med dig? Lät de dig äta och bajsa efter ett schema från dag ett? Lät de dig skrika förgäves om du inte följde schemat tills du lärde dig att dina behov och din vilja inte räknades?

I så fall kan jag förstå att du blivit empatilös.

Vinsten med att ta hand om sina barn på ett korrekt sätt (något du inte bemödat dig med att sätta dig in i, du verkar inte ha läst en rad i ämnet - intellektuell - ha!) är att fostra nya människor. Har du hört talas om artens fortlevnad? Missförstå mig rätt - jag är glad att du har något med ditt barns uppfostran att göra. Världen behöver inte fler empatilösa människor.

Men vad skulle hända om alla gav upp, så som du har gjort? Om inte heller mamman klarade av att fullfölja sitt uppdrag? Överfulla barnhem? Jag tycker inte heller att det är 100% intressant och roligt att vara med småbarn. Men jag fattar ju att det blir bättre och att det är mitt ansvar.

Hoppas att du kompenserar mamman ekonomiskt. Du var med i beslutet att skaffa barn - du har ansvar. Håll dig långt borta ifrån barnet innan du sökt hjälp (eller i alla fall läst en bok i ämnet).

Jag har inte läst allt här, och är inte insatt i ämnet förlossningsdepression. Men kan det inte vara det? Män kan väl få det också? Oavsett tycker jag att du skall gå i terapi och se vad problemen bottnar i.

Håller med vad många andra redan skrivit. Håller också med om att du valt rätt som lämnar kvinnan och barnet ifred, så som människor fungerar så är du inte särskilt viktig för dem i långa loppet om du känner så som du uttryckt. Det är som tur var vanligt och väldigt lätt för kvinnan att med tiden skaffa sig en ny partner som besitter det du saknar, och som gör denne mer lämplig att ta det ställe du lämnat. Någon som besitter intellekt och känslomässig intelligens nog för att uppfostra barn och tänka på någon annan än sig själv ibland. Det är det bästa för kvinnan och barnet i det här fallet skulle jag säga.

Är man rätt utrustad så är barn en utmaning som lär en väldigt mycket både intellektuellt och känslomässigt. Det känns som att det TS beskriver är att hans partner gått vidare i utvecklingen medan TS själv ej är kapabel till det.