Problem med barn
Min historia är följande: Hittade en flickvän vid 30. Underbar relation, kärleksfull, civiliserad och stimulerande.
Sedan hände något, jag tänkte mig inte för: Vi skaffade barn. Efter detta blev livet förstört. Jag har försökt på olika sätt men har inte hittat någon anledning till att tycka om barnet överhuvudtaget. Jag betraktar det enbart som ett irritationsmoment.
Vill även påstå att jag är en väldigt rationell människa, jag tänker betydligt mer än vad jag känner. Jag jobbar med programmering och problemlösning och är intresserad av matematik. Är inte speciellt känslokall utan är en glad och nöjd människa som uppskattar mys och kärlek. Däremot betraktar jag mina känslor mera som en slutprodukt som är det OK att njuta av, än något som bör styra mig.
Då samhällsnormen i många fall är att "barn är meningen med livet" så har jag intresserat mig för detta då jag inte alls kan relatera till det.
Jag har nu suttit i flera veckor och läst på forum, läst artiklar, funderat och tänkt. Men jag kommer inte fram till något bra svar på följande: Hur gör man när man "älskar sitt barn över allt annat" vilket verkar vara en vanligt förekommande fras från både mammor och pappor? Jag känner mig nämligen lite udda som inte kan relatera till detta överhuvudtaget.
Ur min synvinkel är de flesta människor evolutionärt inprogrammerade till att tycka om sina barn. Det verkar vara en väldigt primitiv och grov mekanism som orsakar detta starka intresse för avkomman. På det planet förstår jag eventuellt varför. Men jag misstänker ändå att jag eventuellt missar något. Annars skulle det innebära att majoriteten av människor inte kan tänka förbi denna mekanism.
Det jag i huvudsak upplever med barn är följande:
1. Tillvaron blir ociviliserad och ointressant. Ingen tid för intelligenta och lärorika aktiviteter som stimulerar en vuxen hjärna. Inga djupa samtal.
2. Nästan all tid handlar om att passa upp en egocentrisk individ vars enda drivkrafter är en uppsättning primitiva känslor. De vanligaste tillstånden är exempelvis hungrig, trött, uttråkad. Att tillfredsställa denna varelse ger mig ingen stimulans eller känslomässigt välbehag överhuvudtaget. Jag upplever relationen mellan barn och förälder som asymmetrisk. Jag tycker det är otrevligt att se min vackra flickvän (och mig själv) agera som slavar under bebisen. Samtidigt finns självfallet ett moraliskt ansvar och en väldigt stark samhällsnorm att ta hand om någon som inte klarar det på egen hand. En vuxenrelation är betydligt vackrare eftersom det finns en balans där man ger och tar. Alla beslut fattas tillsammans med omtanke och respekt för den andre och intressanta diskussioner uppstår ofta. Ett barn vrålar tills det får som det vill och struntar i alla andra. Barnet ser sedan "sött" ut och exempelvis ler för att enkelt manipulera sin omgivning. Jag misslyckas totalt med att se något fint i detta beteende. Och att tycka om barnet kommer inte på fråga.
3. Förstörd relation. Min partner prioriterade ner mig. Detta kan hända med tiden ändå. Och det hade eventuellt varit acceptabelt om vi åtminstone fortfarande hade haft en stimulerande tillvaro.
Det slutade med att jag lämnade dem för några veckor sedan. Hon får gärna ta barnet på heltid, jag vill inte ha det. Jag lever hellre ett ensamt och civiliserat liv där jag kan göra stimulerande aktiviteter som att läsa böcker och ägna tid åt att tänka och fundera, än ett liv i den där primitiva tillvaron. Jag är lyckligare och mera harmonisk utan dem men saknar självfallet min partner, så som hon var innan barnet kom. Hon blev väldigt förändrad efter att hon fick barn och jag upplever att hon är fast i någon sorts bubbla. Det påminner nästan lite om att umgås med någon som är berusad och inte kan tänka klart längre. Synd på en så fin människa.
Missar jag något eller är det så enkelt att föräldrar "slutar tänka" och enbart därför står ut med tillvaron eller till och med uppskattar den? Det närmsta jag kan föreställa mig detta tillstånd är då man blir förälskad. Men i fallet med förälskelsen så lär man sig åtminstone något eftersom det är en vuxen människa med erfarenheter som man umgås med. Man får något tillbaka.
Vill helst inte ha några spydiga/lustiga kommentarer utan är faktiskt genuint intresserad om någon kan förklara. Om det är så att jag missar något. Jag känner mig nämligen någorlunda normal i övriga livet. Men just i detta avseende känner jag mig som en utomjording.
Vill helst inte ha några spydiga/lustiga kommentarer utan är faktiskt genuint intresserad om någon kan förklara. Om det är så att jag missar något. Jag känner mig nämligen någorlunda normal i övriga livet. Men just i detta avseende känner jag mig som en utomjording.
