voxel10

Äldre 28 Jul 23:39

92 svar

Problem med barn

Min historia är följande: Hittade en flickvän vid 30. Underbar relation, kärleksfull, civiliserad och stimulerande.

Sedan hände något, jag tänkte mig inte för: Vi skaffade barn. Efter detta blev livet förstört. Jag har försökt på olika sätt men har inte hittat någon anledning till att tycka om barnet överhuvudtaget. Jag betraktar det enbart som ett irritationsmoment.

Vill även påstå att jag är en väldigt rationell människa, jag tänker betydligt mer än vad jag känner. Jag jobbar med programmering och problemlösning och är intresserad av matematik. Är inte speciellt känslokall utan är en glad och nöjd människa som uppskattar mys och kärlek. Däremot betraktar jag mina känslor mera som en slutprodukt som är det OK att njuta av, än något som bör styra mig.

Då samhällsnormen i många fall är att "barn är meningen med livet" så har jag intresserat mig för detta då jag inte alls kan relatera till det.

Jag har nu suttit i flera veckor och läst på forum, läst artiklar, funderat och tänkt. Men jag kommer inte fram till något bra svar på följande: Hur gör man när man "älskar sitt barn över allt annat" vilket verkar vara en vanligt förekommande fras från både mammor och pappor? Jag känner mig nämligen lite udda som inte kan relatera till detta överhuvudtaget.

Ur min synvinkel är de flesta människor evolutionärt inprogrammerade till att tycka om sina barn. Det verkar vara en väldigt primitiv och grov mekanism som orsakar detta starka intresse för avkomman. På det planet förstår jag eventuellt varför. Men jag misstänker ändå att jag eventuellt missar något. Annars skulle det innebära att majoriteten av människor inte kan tänka förbi denna mekanism.

Det jag i huvudsak upplever med barn är följande:

1. Tillvaron blir ociviliserad och ointressant. Ingen tid för intelligenta och lärorika aktiviteter som stimulerar en vuxen hjärna. Inga djupa samtal.

2. Nästan all tid handlar om att passa upp en egocentrisk individ vars enda drivkrafter är en uppsättning primitiva känslor. De vanligaste tillstånden är exempelvis hungrig, trött, uttråkad. Att tillfredsställa denna varelse ger mig ingen stimulans eller känslomässigt välbehag överhuvudtaget. Jag upplever relationen mellan barn och förälder som asymmetrisk. Jag tycker det är otrevligt att se min vackra flickvän (och mig själv) agera som slavar under bebisen. Samtidigt finns självfallet ett moraliskt ansvar och en väldigt stark samhällsnorm att ta hand om någon som inte klarar det på egen hand. En vuxenrelation är betydligt vackrare eftersom det finns en balans där man ger och tar. Alla beslut fattas tillsammans med omtanke och respekt för den andre och intressanta diskussioner uppstår ofta. Ett barn vrålar tills det får som det vill och struntar i alla andra. Barnet ser sedan "sött" ut och exempelvis ler för att enkelt manipulera sin omgivning. Jag misslyckas totalt med att se något fint i detta beteende. Och att tycka om barnet kommer inte på fråga.

3. Förstörd relation. Min partner prioriterade ner mig. Detta kan hända med tiden ändå. Och det hade eventuellt varit acceptabelt om vi åtminstone fortfarande hade haft en stimulerande tillvaro.

Det slutade med att jag lämnade dem för några veckor sedan. Hon får gärna ta barnet på heltid, jag vill inte ha det. Jag lever hellre ett ensamt och civiliserat liv där jag kan göra stimulerande aktiviteter som att läsa böcker och ägna tid åt att tänka och fundera, än ett liv i den där primitiva tillvaron. Jag är lyckligare och mera harmonisk utan dem men saknar självfallet min partner, så som hon var innan barnet kom. Hon blev väldigt förändrad efter att hon fick barn och jag upplever att hon är fast i någon sorts bubbla. Det påminner nästan lite om att umgås med någon som är berusad och inte kan tänka klart längre. Synd på en så fin människa.

Missar jag något eller är det så enkelt att föräldrar "slutar tänka" och enbart därför står ut med tillvaron eller till och med uppskattar den? Det närmsta jag kan föreställa mig detta tillstånd är då man blir förälskad. Men i fallet med förälskelsen så lär man sig åtminstone något eftersom det är en vuxen människa med erfarenheter som man umgås med. Man får något tillbaka.

Vill helst inte ha några spydiga/lustiga kommentarer utan är faktiskt genuint intresserad om någon kan förklara. Om det är så att jag missar något. Jag känner mig nämligen någorlunda normal i övriga livet. Men just i detta avseende känner jag mig som en utomjording.

voxel10

Äldre 30 Jul 23:58

#61

Furienna skrev 2016-07-30 23:47:50 följande:

Det verkar som att du råkade ut för några riktigt inkompetenta psykiatriker. För mig låter du som ett klassiskt exempel på Aspergers, och till råga på allt den mest vidriga och känslokalla varianten. Gör gärna en ny utredning.

Tror snarare att många har ett behov av att sätta en etikett på det som bryter mot normen.

För att slippa anstränga sig. För att slippa bemöta det som faktiskt sägs. För enkelheten i att upprepa ett mantra tills det uppfattas som sant för dem själva.

Inflexibelt beteende är en bra benämning på detta.

voxel10

Äldre 31 Jul 00:04

#62

Anonym (Ha ha) skrev 2016-07-30 23:54:59 följande:

Dina sista kommentarer är för mycket. Blir svårt att tro dig.

Vidare tar jag mig friheten att parafrasera dig; "jag är rationell och föraktar känslostyrda människor, och jag föraktar mitt eget barn för min flickvän prioriterar barnet över mig." Ha ha, verkligen rationellt. Du kan rationalisera din svartsjuka bäst du vill, men det är fortfarande simpel svartsjuka.

Mvh, har inga barn pga barn är tråkiga

Det handlar om att erkänna sina misstag för att undvika dem i framtiden. Jag hade mycket känslor för mitt ex och lät det styra mig. Det var irrationellt. Det rationella är att kunna inse detta och inte göra om samma misstag.

Furienna

Äldre 31 Jul 00:15

#63

voxel10 skrev 2016-07-30 23:58:15 följande:

Tror snarare att många har ett behov av att sätta en etikett på det som bryter mot normen.

För att slippa anstränga sig. För att slippa bemöta det som faktiskt sägs. För enkelheten i att upprepa ett mantra tills det uppfattas som sant för dem själva.

Inflexibelt beteende är en bra benämning på detta.

Öh... Va?

Furienna

Äldre 31 Jul 00:29

#64

voxel10 skrev 2016-07-31 00:04:56 följande:

Det handlar om att erkänna sina misstag för att undvika dem i framtiden. Jag hade mycket känslor för mitt ex och lät det styra mig. Det var irrationellt. Det rationella är att kunna inse detta och inte göra om samma misstag.

Nej du, försök inte. Ditt problem är tvärtom att du är oerhört självisk och känslokall. Sedan har du mage för att kalla din lille son, som du säger är mindre är två år gammal, för manipulativ och egocentrisk! Tvi *** för dig!

Anonym (B)

Äldre 31 Jul 00:51

#65

Furienna skrev 2016-07-30 23:47:50 följande:

Det verkar som att du råkade ut för några riktigt inkompetenta psykiatriker. För mig låter du som ett klassiskt exempel på Aspergers, och till råga på allt den mest vidriga och känslokalla varianten. Gör gärna en ny utredning.

Har själv Asperger och blev ledsen när jag läste dina inlägg här. Ts verkar känslokall, empatistörd och elak. Sluta säg att de egenskaperna är typiskt aspiga, det befäster så många fördomar. Tycker alltid du skriver vettiga saker så hoppas det är ett missförstånd för du gjorde mig faktiskt ledsen.

Gina43

Äldre 31 Jul 07:58

#66

voxel10 skrev 2016-07-30 22:46:32 följande:

Att skaffa barn verkar mest handla om att acceptera att man ska må dåligt, sätta sig själv i sista hand och helt enkelt stå ut. Inställningen är att det är rätt att offra sig själv. Tycker det är en destruktiv inställning som inte skulle behöva existera.

Jag håller inte med. När jag ser mina barn överfylls mitt hjärta av varm kärlek, som en pil i hjärtat kommer den helt utanför min kontroll och överväldigar mig. Jag tycker att det är fantastiskt att få känna sådan kärlek. Nej, jag har inte offrat mig själv - jag har berikats av upplevelsen att bära ett barn och nu se det växa upp, upptäcka världen och utvecklas till en egen individ (och på köpet har jag blivut mer effektiv, stresståligare och lärt mig prioritera på nya sätt). Det är en annan fas i mitt liv, ett liv som varit och fortfarande är intressant enligt mina mått mätt. Jag har rest, gått en eftertraktad universitetsutbildning, rört mig på intressanta platser, arbetat med spännande saker, levt och studerat utomlands. En del av det hade sin plats i mitt liv. Nu fyller barnen en plats och de slår utan tvekan allt det där andra. Mitt liv är inte tomt i övrigt: jag har intressanta relationer, husprojekt och jobbutmaningar framför mig. I den stora ekvationen har jag inte offrat.

Jag tycker synd om dig som inte kan eller vill förmå att uppleva det fantastiska som barn innebär. Det känns som en känslomässig "låsning" du beskriver, nu även till annat i din omgivning. Och nu när dina cirklar är rubbade sätter du upp nya barriärer för att "hålla känslor borta". Hur rikt blir ditt liv egentligen av katter och kollegor, i förlängningen? Jag tycker att det låter sorgligt.

irrbloss_83

Äldre 31 Jul 08:40

#67

voxel10 skrev 2016-07-30 23:58:15 följande:

Tror snarare att många har ett behov av att sätta en etikett på det som bryter mot normen.

För att slippa anstränga sig. För att slippa bemöta det som faktiskt sägs. För enkelheten i att upprepa ett mantra tills det uppfattas som sant för dem själva.

Inflexibelt beteende är en bra benämning på detta.

Det är ju litegrann det som psykiatri är, eller kanske framförallt var, en samling etiketter på de som bryter mot normen. Det ser lite annorlunda ut nu när det börjar komma bild- och funktionsundersökningar av hjärnan och diverse labprover för vissa diagnoser men principen är giltig ändå.

Du avviker ju från normen, och då är det inte konstigt att andra människor reagerar.

Det du skriver låter som att du är en ganska känslostyrd person som kräver en hel del, men samtidigt förnekar att det skulle vara så eftersom du inte vill att det ska vara så.

Anonym (Hmmm)

Äldre 31 Jul 09:15

#68

voxel10 skrev 2016-07-30 23:58:15 följande:

Tror snarare att många har ett behov av att sätta en etikett på det som bryter mot normen.

För att slippa anstränga sig. För att slippa bemöta det som faktiskt sägs. För enkelheten i att upprepa ett mantra tills det uppfattas som sant för dem själva.

Inflexibelt beteende är en bra benämning på detta.

Men det är ju det diagnoser är... Etiketter på sådant som bryter mot normen. Det är väl inget konstigt?

Och du bryter mot normen. Det håller du nog själv med om.

Men du verkar ta lite illa upp när någon tar upp ordet diagnos? Jag menar verkligen inget illa. Jag tror bara att du hade fått svar på många av dina funderingar och frågor. Och då menar jag inte nödvändigtvis att få själva diagnoserna på papper, utan egentligen mer vägen dit.

Och att jag nämnde just Aspergers var inte för att jag trodde att du har just den (fast det har du kanske, men i kombination av något annat kanske?) utan bara för att ditt sätt påminner oerhört om min styvpappa som har just Aspergers. Men han är väldigt bra på att lära sig vad som förväntas av honom och anpassa sig, så han valde att inte lämna min mamma och deras barn, utan han anpassade sig efterhand. Och han lärde sig nog att trivas med familjelivet på något sätt. Fast jag tror absolut han ändå är lyckligare nu när alla barn är utflugna och han får ha min mamma för sig själv.

Du ignorerar också mina frågor ang ev depression/utmattning/trötthet osv. Är detta också för att du ser det som att jag letar anledningar till ditt agerande? Som att ditt agerande skulle vara fel. Istället för att bara acceptera att det är så här du känner och så här du är?

Kanske har du rätt. Det ÄR svårt att acceptera din kyla mot ditt barn. Det känns helt enkelt oförståeligt för många av oss föräldrar att man kan resonera så. Samtidigt känner jag ju igen många av dina tankegångar. Uppgivenheten och besvikelsen över hur livet blivit just nu t.ex. Men i mitt fall så handlar det om just utmattning. Att bara vara så slut efter år av sömnbrist så att det inte tiktigt finns ork och plats för att leva ut den där underbara kärleken som alltid bör finnas mellan förälder och barn...

Arbetsmyran76

Äldre 31 Jul 09:21

#69

Intressant är att du föraktar barn som egoistiska men det är ju precis det du själv är - genom sig själv känner man andra

Gina43

Äldre 31 Jul 09:27

#70

voxel10 skrev 2016-07-30 22:46:32 följande:

Man ska ha rätt att sätta sig själv, sitt arbete och sin relation i första hand. Barnen får anpassa sig. Man skulle kunna utveckla konceptet med skolor (barnhem). Då kan professionell personal (till skillnad från föräldrar) arbeta med att ta hand om barnen på heltid, baserat på vetenskapliga och beprövade metoder. Tror det skulle bli betydligt mera effektivt och minska onödigt lidande för både barn och föräldrar.

Föräldrarna skulle kunna välja inriktning på omsorgen beroende på vilken sorts människa de vill tillföra till samhället. Detta kan privatiseras för att få konkurrens och spridning. Vid en ansökan skulle föräldrarna exempelvis kunna kryssa i att de vill forma en individ som platsar i en viss yrkesgrupp. Någon måste ändå ta hand om barnen och det blir alltid mera effektivt med massproducerad omsorg. Vi gör så med våra äldre numera. Det finns få som orkar ha sina gamla dementa föräldrar boendes hos sig utan man sätter dem på ett hem för bästa effektivitet och vård. Och redan i dag gör vi så med våra barn i det stora hela. De spenderar nog mera tid i förskola och skola än hemma. Varför inte bara ta steget och låta de vara där på heltid?

Men det tar nog väldigt många år innan denna insikt kommer till gemene man. Då känslor och traditioner ofta hämmar utvecklingen.

Om det fanns ett sådant företag så skulle jag gärna betala för att dess personal skulle ge min son en intressant uppväxt. Jag tror inte att exet är kapabel till det.

När jag läste din trådstart tänkte jag att du kanske var en sådan där udda och högintelligent typ, men antingen så provocerar du medvetet eller så är du helt enkelt bara udda.

Du kan inte jämföra omvårdnad av sjuka och dementa äldre med omvårdnad och fostran av barn. Det är ju helt galet insiktslöst och oförståndigt.

Du menar att känslor och traditioner hämmar utvecklingen och att känslor och traditioner därför är något dåligt i samhället som ska rationaliseras bort. Utveckling till varje pris alltså. Du förespråkar fostran för barn utan föräldrakärlek. Sorry, föräldrakärlek kommer aldrig att bli "omodernt" och rationaliseras bort.

Du uttrycker en "insikt" som ska komma till mänskligheten i framtiden och som du tydligen besitter. Därmed anser du att ditt sätt/denna insikt är det riktiga? Vilka fler grandiosa tankar har du? Ditt bidrag till världen genom din arbetsinsats?

Bitter much? Det måste ju vara bitterhet som får dig att tänka dessa saker.

Problem med barn

INNEHÅLL