voxel10

Äldre 28 Jul 23:39

92 svar

Problem med barn

Min historia är följande: Hittade en flickvän vid 30. Underbar relation, kärleksfull, civiliserad och stimulerande.

Sedan hände något, jag tänkte mig inte för: Vi skaffade barn. Efter detta blev livet förstört. Jag har försökt på olika sätt men har inte hittat någon anledning till att tycka om barnet överhuvudtaget. Jag betraktar det enbart som ett irritationsmoment.

Vill även påstå att jag är en väldigt rationell människa, jag tänker betydligt mer än vad jag känner. Jag jobbar med programmering och problemlösning och är intresserad av matematik. Är inte speciellt känslokall utan är en glad och nöjd människa som uppskattar mys och kärlek. Däremot betraktar jag mina känslor mera som en slutprodukt som är det OK att njuta av, än något som bör styra mig.

Då samhällsnormen i många fall är att "barn är meningen med livet" så har jag intresserat mig för detta då jag inte alls kan relatera till det.

Jag har nu suttit i flera veckor och läst på forum, läst artiklar, funderat och tänkt. Men jag kommer inte fram till något bra svar på följande: Hur gör man när man "älskar sitt barn över allt annat" vilket verkar vara en vanligt förekommande fras från både mammor och pappor? Jag känner mig nämligen lite udda som inte kan relatera till detta överhuvudtaget.

Ur min synvinkel är de flesta människor evolutionärt inprogrammerade till att tycka om sina barn. Det verkar vara en väldigt primitiv och grov mekanism som orsakar detta starka intresse för avkomman. På det planet förstår jag eventuellt varför. Men jag misstänker ändå att jag eventuellt missar något. Annars skulle det innebära att majoriteten av människor inte kan tänka förbi denna mekanism.

Det jag i huvudsak upplever med barn är följande:

1. Tillvaron blir ociviliserad och ointressant. Ingen tid för intelligenta och lärorika aktiviteter som stimulerar en vuxen hjärna. Inga djupa samtal.

2. Nästan all tid handlar om att passa upp en egocentrisk individ vars enda drivkrafter är en uppsättning primitiva känslor. De vanligaste tillstånden är exempelvis hungrig, trött, uttråkad. Att tillfredsställa denna varelse ger mig ingen stimulans eller känslomässigt välbehag överhuvudtaget. Jag upplever relationen mellan barn och förälder som asymmetrisk. Jag tycker det är otrevligt att se min vackra flickvän (och mig själv) agera som slavar under bebisen. Samtidigt finns självfallet ett moraliskt ansvar och en väldigt stark samhällsnorm att ta hand om någon som inte klarar det på egen hand. En vuxenrelation är betydligt vackrare eftersom det finns en balans där man ger och tar. Alla beslut fattas tillsammans med omtanke och respekt för den andre och intressanta diskussioner uppstår ofta. Ett barn vrålar tills det får som det vill och struntar i alla andra. Barnet ser sedan "sött" ut och exempelvis ler för att enkelt manipulera sin omgivning. Jag misslyckas totalt med att se något fint i detta beteende. Och att tycka om barnet kommer inte på fråga.

3. Förstörd relation. Min partner prioriterade ner mig. Detta kan hända med tiden ändå. Och det hade eventuellt varit acceptabelt om vi åtminstone fortfarande hade haft en stimulerande tillvaro.

Det slutade med att jag lämnade dem för några veckor sedan. Hon får gärna ta barnet på heltid, jag vill inte ha det. Jag lever hellre ett ensamt och civiliserat liv där jag kan göra stimulerande aktiviteter som att läsa böcker och ägna tid åt att tänka och fundera, än ett liv i den där primitiva tillvaron. Jag är lyckligare och mera harmonisk utan dem men saknar självfallet min partner, så som hon var innan barnet kom. Hon blev väldigt förändrad efter att hon fick barn och jag upplever att hon är fast i någon sorts bubbla. Det påminner nästan lite om att umgås med någon som är berusad och inte kan tänka klart längre. Synd på en så fin människa.

Missar jag något eller är det så enkelt att föräldrar "slutar tänka" och enbart därför står ut med tillvaron eller till och med uppskattar den? Det närmsta jag kan föreställa mig detta tillstånd är då man blir förälskad. Men i fallet med förälskelsen så lär man sig åtminstone något eftersom det är en vuxen människa med erfarenheter som man umgås med. Man får något tillbaka.

Vill helst inte ha några spydiga/lustiga kommentarer utan är faktiskt genuint intresserad om någon kan förklara. Om det är så att jag missar något. Jag känner mig nämligen någorlunda normal i övriga livet. Men just i detta avseende känner jag mig som en utomjording.

Furienna

Äldre 1 Aug 13:16

#81

Anonym (B) skrev 2016-07-31 00:51:42 följande:

Har själv Asperger och blev ledsen när jag läste dina inlägg här. Ts verkar känslokall, empatistörd och elak. Sluta säg att de egenskaperna är typiskt aspiga, det befäster så många fördomar. Tycker alltid du skriver vettiga saker så hoppas det är ett missförstånd för du gjorde mig faktiskt ledsen.

TS har ju själv beskrivit flera drag hos sig själv, som är mycket typiska för Aspergers. Och den här känslokylan och empatibristen finns inte hos alla aspisar, absolut inte. Men det kan tyvärr ibland uppstå tillsammans med Aspergers.

Anonym (Johanna)

Äldre 1 Aug 15:19

#82

Fast TS är ju inte som någon uttrycker det, smart, utan mer en sådan som gärna trollar och framhäver sig som sådan. Men det blir lite genomskinligt när hen ska diskutera eller skriva ned argument, och det hela börjar påminna om ett tjafs i någons krypin på Lunarstorm. Det ligger inte särskilt mycket intellekt till grund för TS, eller någon typ av hög intelligens eller rationalitet som TS själv beskriver det. Det TS uppvisar är motsatsen.

Om vi ska ta TS på allvar, och ge svar därefter bör vi utgå ifrån att TS har någon typ av personlighetsstörning, detta är inte spekulerande utan fakta. Hen fungerar inte som hen bör socialt, och förstår varken andra människor, sin omgivning eller sig själv (eftersom hen vill ha hjälp att förstå sig själv i denna tråd). Inte bara det faktum att hen själv uttrycker sig vara annorlunda på så vis ger stöd åt detta, även TS sätt att uttrycka sig på olika sätt, irrationella teorier som TS slänger ut till höger och vänster som inte baseras i fakta utan TS egen uppfattning (som sker utifrån en störning), samt att hen även stundtals verkar göra det för att medvetet provocera tyder på att något inte står helt "rätt" till.

Rådet är då som jag tidigare skrev, om vi fortfarande utgår ifrån att det är allvar i TS, att söka hjälp, ta avstånd från barn och ex, prioritera sig själv och välmående samt kanske ägna mer tid åt att vidga sitt intellekt när det kommer till områden där det brister som mest. Det sista kan vara svårt utan grundläggande verktyg, som TS i första hand behöver få hjälp att utveckla, men de är nödvändiga om TS ska ha något med barnet att göra i framtiden utan att skada det. Och ett barn ska förälder finnas där för, för barnets skull. Inte för sin egen, så TS kan omöjligen vara där för sitt barn av rätt anledning innan hen förstår detta och barnets behov. Om TS ska ha umgänge beror på vad som av proffs anses vara viktigt för barnet, och lär ej få ske utan tillsyn.

Anonym (Så kan det vara)

Äldre 1 Aug 18:53

#83

TS; efter att ha läst igenom vad du skrivit så tror jag bara du är en tröttsam provokatör. Är du genuin har du en personlighetsstörning, och det är lika tröttsamt det. Hursomhelst så får du ta ditt ansvar, några internatförskolor har vi inte så du får ta ditt ansvar, låtsat gilla ungen om du har någon och se till att alltid ha kondomer hemma.

voxel10

Äldre 1 Aug 19:52

#84

Anonym (21) skrev 2016-07-31 14:01:10 följande:

Något har du, något drag, om det nu är psykopat eller något annat. Tydligt problem med känslolivet och hur man betraktar andra har du i alla fall. Jag skriver detta inte för att vara elak utan för att det är det man kan utläsa ur dina inlägg. Du förstår helt enkelt inte det som de flesta som blir föräldrar känner och upplever när man får barn. Du skrev själv i starten att du "ev missar något" så det har du ju rätt i.

Någon form av "brist" har du som gör att du helt enkelt inte kan greppa detta med just din hjärna, hur smart du än är.

Jag tänker det är lite som när man ska förklara färger för en som varit blind hela livet. Det går inte riktig hur man än gör, de har inget att jämföra med och kan helt enkelt inte riktig greppa det man försöker förklara. Så är det nog med dig med. Det fattas en aspekt hos dig som gör att du inte kan känna för ditt barn, du ser bara besvär och hämningar, ungefär som om barnet vore en lite parasit som inkräktar på ditt liv. Denna "miss" gör också att vad vi än skriver här så kan du igen förstå det för du har inget att jämföra med.

Jag tycker du bör göra en vuxenutredning och se om de kommer fram till något. Det kan vara bra för dig själv att i af förstå hur andra människor ser på det och att du får ord på det. Sedan kommer du nog inte kunna ändra på det men du kan få en viss förståelse.

Jag har fortsatt att fundera kring detta och läst hundratals inlägg skrivna av föräldrar som älskar sina barn.Jag börjar nog kunna föreställa mig lite smått hur det känns för någon som har dessa känslor. Genom att exempelvis visualisera små, skrattande barn som kommer springande mot mig. Jag har ju haft känslor för kvinnor, katter och en del annat också, känslor för barn är bara en variation på samma tema. Vissa av mina känslor är tillåtna eftersom de inte hindrar mig från att leva ett intressant liv.

Men jag tror så här. Självklart finns det primitiva, evolutionära känslor som styr föräldrar mot att tycka om sina barn. Men utöver det är det troligen också ett kulturellt fenomen precis som så mycket annat mänskligt beteende. I många delar av mellanöstern älskar man Allah över allt annat. Och det gör man endast på grund av samhällskulturen och förtrycket. Älskar du Allah över allt annat? Har du svårt att föreställa dig hur det känns att basera ditt liv på religiösa riter? Har du en brist om du inte känner samma sak? Behöver du en diagnos om du inte känner samma sak som alla dessa miljoner människor?

Chansen är stor att denna symbolik går att överföra på mig. Att jag inte älskar mitt barn är inte en brist. Det är en befrielse. Det är en befrielse från dels en kulturell norm men också från en känslomässig norm. Även jag har förmågan till dessa primitiva känslor men om man har tillräckligt med rationell motvikt till dem så blir de så små att de inte längre märks.

buggi

Äldre 1 Aug 20:16

#85

voxel10 skrev 2016-08-01 19:52:33 följande:

Jag har fortsatt att fundera kring detta och läst hundratals inlägg skrivna av föräldrar som älskar sina barn.Jag börjar nog kunna föreställa mig lite smått hur det känns för någon som har dessa känslor. Genom att exempelvis visualisera små, skrattande barn som kommer springande mot mig. Jag har ju haft känslor för kvinnor, katter och en del annat också, känslor för barn är bara en variation på samma tema. Vissa av mina känslor är tillåtna eftersom de inte hindrar mig från att leva ett intressant liv.

Men jag tror så här. Självklart finns det primitiva, evolutionära känslor som styr föräldrar mot att tycka om sina barn. Men utöver det är det troligen också ett kulturellt fenomen precis som så mycket annat mänskligt beteende. I många delar av mellanöstern älskar man Allah över allt annat. Och det gör man endast på grund av samhällskulturen och förtrycket. Älskar du Allah över allt annat? Har du svårt att föreställa dig hur det känns att basera ditt liv på religiösa riter? Har du en brist om du inte känner samma sak? Behöver du en diagnos om du inte känner samma sak som alla dessa miljoner människor?

Chansen är stor att denna symbolik går att överföra på mig. Att jag inte älskar mitt barn är inte en brist. Det är en befrielse. Det är en befrielse från dels en kulturell norm men också från en känslomässig norm. Även jag har förmågan till dessa primitiva känslor men om man har tillräckligt med rationell motvikt till dem så blir de så små att de inte längre märks.

En befrielse för dig, inte för din avkomma. Fast du har sannolikt inte något.

Anonym (anonym)

Äldre 1 Aug 20:17

#86

Om det här inte är en troll-tråd, (vilket ju kan tänkas), så tänker jag att du skulle må bra av att prata med någon terapeut - inte för att få en diagnos - utanför att prata om din relation till ditt ex och ditt barn. Du verkar känna dig sviken av ditt ex och svartsjuk på barnet och att prata om det kan hjälpa, tror jag.

The one in Blue

Äldre 2 Aug 17:35

#87

voxel10 skrev 2016-08-01 19:52:33 följande:

Jag har fortsatt att fundera kring detta och läst hundratals inlägg skrivna av föräldrar som älskar sina barn.Jag börjar nog kunna föreställa mig lite smått hur det känns för någon som har dessa känslor. Genom att exempelvis visualisera små, skrattande barn som kommer springande mot mig. Jag har ju haft känslor för kvinnor, katter och en del annat också, känslor för barn är bara en variation på samma tema. Vissa av mina känslor är tillåtna eftersom de inte hindrar mig från att leva ett intressant liv.

Men jag tror så här. Självklart finns det primitiva, evolutionära känslor som styr föräldrar mot att tycka om sina barn. Men utöver det är det troligen också ett kulturellt fenomen precis som så mycket annat mänskligt beteende. I många delar av mellanöstern älskar man Allah över allt annat. Och det gör man endast på grund av samhällskulturen och förtrycket. Älskar du Allah över allt annat? Har du svårt att föreställa dig hur det känns att basera ditt liv på religiösa riter? Har du en brist om du inte känner samma sak? Behöver du en diagnos om du inte känner samma sak som alla dessa miljoner människor?

Chansen är stor att denna symbolik går att överföra på mig. Att jag inte älskar mitt barn är inte en brist. Det är en befrielse. Det är en befrielse från dels en kulturell norm men också från en känslomässig norm. Även jag har förmågan till dessa primitiva känslor men om man har tillräckligt med rationell motvikt till dem så blir de så små att de inte längre märks.

Absolut är det ett kulturellt fenomen också. Detta med att barn DNA vara meningen med livet (inte bara evolutionära då) osv. Sanningen är naturligtvis att alla människor inte är gjorda för att vara föräldrar. Liksom människor inte är en homogen grupp i något annat avseende. Jag kan bara beklaga att du insåg detta efter att du skaffade barn och inte innan. Men det hade kanske inte blivit så om inte samhället såg ut så. Att alla ska älska barn. Kanske kan den här tråden hindra någon annan från att skaffa barn slentrianmässigt.

Det är dock inte att du inte tar till dig ditt barn som ger mig vibbar av nån form av diagnos. I alla fall inte enbart. Det är mer sättet du skriver.

voxel10

Äldre 2 Aug 21:12

#88

The one in Blue skrev 2016-08-02 17:35:34 följande:

Absolut är det ett kulturellt fenomen också. Detta med att barn DNA vara meningen med livet (inte bara evolutionära då) osv. Sanningen är naturligtvis att alla människor inte är gjorda för att vara föräldrar. Liksom människor inte är en homogen grupp i något annat avseende. Jag kan bara beklaga att du insåg detta efter att du skaffade barn och inte innan. Men det hade kanske inte blivit så om inte samhället såg ut så. Att alla ska älska barn. Kanske kan den här tråden hindra någon annan från att skaffa barn slentrianmässigt.

Det är dock inte att du inte tar till dig ditt barn som ger mig vibbar av nån form av diagnos. I alla fall inte enbart. Det är mer sättet du skriver.

Detta är ett exempel på en mera intressant feedback av en tänkande människa - trevligt! Jag tänker däremot ignorera allt tjat om diagnoser och övriga personangrepp då det inte tillför något nytt.

Anonym (anonym) skrev 2016-08-01 20:17:44 följande:

Om det här inte är en troll-tråd, (vilket ju kan tänkas), så tänker jag att du skulle må bra av att prata med någon terapeut - inte för att få en diagnos - utanför att prata om din relation till ditt ex och ditt barn. Du verkar känna dig sviken av ditt ex och svartsjuk på barnet och att prata om det kan hjälpa, tror jag.

Funderar på varför jag ska göra något överhuvudtaget. Jag mår bara bättre och bättre och är betydligt mera lycklig nu än i familjelivet. Jag njuter verkligen av att ägna tiden åt intressanta saker och att kunna effektivisera dagarna. Ett exempel är att kunna jobba hur länge jag vill på kvällarna utan att någon ringer och tjafsar om något familjerelaterat. När man väl kommer hem går det bra ta en springtur och sedan ligga i soffan 2 timmar och läsa en bok med en katt på bröstet. Laga lite mat, se en TED-talk. Lugnt, mysigt och stimulerande och utan ett enda störande moment.

Många kvinnor är mer eller mindre programmerade till att älska barn och utnyttja män. Jag är programmerad till att älska kvinnor och hata barn. Jag gav till mamman, mamman gav till barnet, barnet gav inte till någon. Det fanns en person som blev utan, nämligen jag. Det skulle krävas en oproportionerlig empati för att nöja sig med att betrakta dem. Systemet var därför ohållbart. Om jag ska ge av mig själv så ska det vara till någon eller något som kan använda min input, exempelvis en kompilator (eller jag själv).

Det går också bra att ignorera sex, vilket är en av de största befrielserna jag någonsin har upplevt. Känslan uppstår ibland, men då tänker jag bara på hur meningslöst det egentligen är och hur det alltid är förknippat med att betala ett mycket högre pris.

Nej, jag behöver ingen terapeut. Snart behöver jag inte ens skriva här längre då jag i princip redan har bearbetat detta på ett känslomässigt plan.

Furienna

Äldre 2 Aug 22:00

#89

Och du har förstås ingen tanke på att din son kommer sakna sin pappa? Att han i framtiden kommer undra varför du struntade i honom? Det var ju synd att familjelivet inte funkade för dig, men det finns ändå något som kallas för ansvar. Och det är tydligen något, som du inte kan få in i din hjärna. Allt handlar ju bara om dig, dig, dig. Det är dessutom sjukt att kräva att en bebis ska kunna ge dig något.

Gina43

Äldre 2 Aug 23:15

#90

voxel10 skrev 2016-08-02 21:12:56 följande:

Många kvinnor är mer eller mindre programmerade till att älska barn och utnyttja män. Jag är programmerad till att älska kvinnor och hata barn. Jag gav till mamman, mamman gav till barnet, barnet gav inte till någon. Det fanns en person som blev utan, nämligen jag. Det skulle krävas en oproportionerlig empati för att nöja sig med att betrakta dem. Systemet var därför ohållbart. Om jag ska ge av mig själv så ska det vara till någon eller något som kan använda min input, exempelvis en kompilator (eller jag själv).

Eh, programmerade till att utnyttja män? Hur tänker du nu? I världen är väl mönstret ganska utbrett att kvinnor är de som utnyttjas? Nåja, sidospår.

Barnet gav till er båda, men du var kanske inte mottaglig? Men ja, små barn tar mycket också, det är riktigt.

Barnet gjorde eller gör helt säkert något med din input (stimulans och fostran men också arv/genetik), men ännu på ett internaliserat vis. Resultatet har du ju inte sett ännu (och lär inte se eftersom du hoppade av tåget)?

Anonym (B)

Äldre 3 Aug 00:47

#91

Furienna skrev 2016-08-01 13:16:37 följande:

TS har ju själv beskrivit flera drag hos sig själv, som är mycket typiska för Aspergers. Och den här känslokylan och empatibristen finns inte hos alla aspisar, absolut inte. Men det kan tyvärr ibland uppstå tillsammans med Aspergers.

Ja men det du skrev var jävligt klumpigt och bidrar till folks fördomar om Asperger. Tråkigt beteende av dig tycker jag.

Furienna

Äldre 3 Aug 01:11

#92

Anonym (B) skrev 2016-08-03 00:47:22 följande:

Ja men det du skrev var jävligt klumpigt och bidrar till folks fördomar om Asperger. Tråkigt beteende av dig tycker jag.

Det var ju tråkigt att du ska känna så. Men jag hör då och då talas om folk (särskilt män), som verkar ha Aspergers tillsammans med en empatistörning. Vi kan ju ta Albert Einstein (som många tror skulle ha fått Asperger-diagnos, om han levt hundra år senare) som exempel. Om du kan ta dig förbi floderna av information från folk, som bara vill berömma honom, kan du hitta historier om hur han behandlade sina fruar och sina barn, och det är ingen rolig läsning.

Vi har ett annat exempel i boken "En riktig människa" av Gunilla Gerland, där hon beskriver sin pappa. Han var både självisk och sadistisk och lämnade till slut sin familj. Åter igen har vi visserligen ingen diagnos på honom, men hans dotter har ju en diagnos och dessa handikapp är starkt ärftliga. Så därmed kan jag göra kvalificerade gissningar.

Så... Jag har inte sagt att alla med Aspergers är likadana. Men det är nog inte heller bra för någon att förneka att det finns rötägg även bland oss. Alla som är det minsta intresserade av få veta något om Aspergers, kommer snart också att upptäcka att det inte är svart eller vitt. Men det finns en mörk del av skalan...

Problem med barn

INNEHÅLL