Problem med barn

Jag känner igen mig. Första 1-1, 5 åren med mitt barn var jag förkrossad, jag hade förstört mitt liv för gott kändes det som. Jag hade panik, ville lämna tillbaka barnet och bara återgå till min fridfulla vardag. Ibland fantiserade jag om en skilsmässa bara för att slippa barnet åtminstone varannan vecka.

Jag hade ändå längtat efter att vara gravid och få barn! I flera år hade jag fantiserat om att bli mamma me jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur enformigt och tråkigt det skulle vara. På BB var det ett "Jaha" när jag fick se honom. Jag gjorde mina plikter men utan någon glädje.

Fattade inget när alla blev stört förälskade i sina barn.

Men plötsligt började det komma små ljusglimtar! Det fladdrade til i bröstet och jag började se mitt barn på ett nytt sätt. En bra dag kunde jag till och med känna tillfredsställelse när han var nybadad och mätt. Rätt vad det var tog jag med honom ut på promenade och började till och med sakna honom när jag åkte bort själv.

Idag är han 3 år och nu är jag så uppslukad av min kärlek till honom att det nästan är löjligt. Jag tycker fortfarande att det är supertråkigt att leka med sonen och hans leksaker eller att glo på barn-tv på morgnarna. Jag kan åka bort och känna att det är så himla skönt att få egentid men nu räcker det med en kväll för sen vill jag hem till mitt barn. Nu kan jag umgås med honom mer, det handlar inte bara om att ta hand om honom dygnet runt. Vi drar på sånt jag tycler är kul och så får han följa med och vara i "min värld". Vi åker till stallet, pusslar i trädgården, shoppar kläder och fikar, hänger på bibblan med varsin bok, vandrar i skogen osv.

Jaja, det jag vill säga är att jag idag är tacksam för att jag stannade kvar och fortsatte med alla tråkiga rutiner för det skapade det band som finns mellan oss idag. Lösningen för mig var inte att dra, det var att fortsätta även fast jag inte såg någon mening med det då. Det kommer bli roligare och ditt barn kan du forma lite som du vill, ni kanske kan programmera saker tillsammans eller vad du nu vill göra. Sätt ungen i en babysitter och låt hen titta på vad du gör. Var lite ego och kör på lite som vanligt fast med barnet vid din sida, man behöver inte sitta med en skallra eller lägga pussel hela dagarna.

Och du är inte känslokall, det är en chock, nästan ett trauma, att bli förälder tycker jag. Och är du som mig så behöver du tid för att känna djup kärlek, hur ska man kunna älska någon man inte ens känner?

Valet att lämna finns alltid där. Prova stanna kvar ett tag till, det värsta som kan hända är att du känner att du har slösat bort lite tid.

Det bästa som kan hända är att du ger ditt barn en pappa och att du lägger grunden till den vackraste relation du någonsin kommer ha.

Anser du att idén är orimlig? Varför i så fall?

Det skulle vara en "internatförskola" från födseln. Detta är inget jättesteg från de skolformer vi har i dag.

Föräldrarna skulle slippa ta ledig från arbetet. Alla barn skulle få samma förutsättningar.

Varför är det okej att göra något liknande med gamla människor men inte med unga? Jag kanske kan svara på det själv; de gamla är ingen framtidsinvestering för samhället och kan därför betraktas som enbart en kostnad. Barnen är däremot en satsning på framtiden och bör ha mera resurser. Men då är frågan om barnen verkligen får mera resurser genom att föräldrarna tar hem barnen på kvällar och helger?

Visst, det skulle kosta mycket för att driva en sådan "internatförskola". Men vi skulle spara mer i jämförelse med all föräldraledighet och den enorma störning det orsakar i samhället.

Om nu detta ens är seriöst menat. Om du nu är så rationell kan du ägna all den tid du har att läsa intellektuellt stimulerande saker på att läsaromröstning barns utveckling. För att utvecklas behöver barn fysisk och mental kontakt och anknytning. Det är lika viktigt som mat och fysiska behov, utan anknytningen dör vi. Läs på om barnhemsbarn och deras fysiska och psykiska utveckling. Barn behöver så mycket mer än den fysiska omvårdnaden- de behöver den "orationella" kärleken, som är det mest rationella.

Varför skulle inte personal kunna vara lika kärleksfull som föräldrar? Du menar väl inte att det krävs ett genetiskt band mellan vuxen och barn? Då skulle inte adopterade barn kunna vara älskade.

Snarare skulle det väl bli så att personalen som söker sig till yrket är såna som tycker om barn mer än genomsnittet. Jag tycker exempelvis att förskolepersonal beter sig bättre än de flesta föräldrar, kanske för att de är utbildade och har lång erfarenhet.

Har du själv några positiva minnen från din egen barndom som involverar dina föräldrar?

Ja, det finns ett sånt minne. Minns att jag blev upplyft och skrattade. Vissa har många, andra har färre. För egen del så är jag övertygad om att jag skulle haft fler positiva minnen av att växa upp på en internatförskola. ;) Och det gäller nog många, antagligen de flesta, om verksamheten utformas korrekt.

Det är sällan bra att lägga så krävande och tidsödande uppdrag i individuella människors händer. Centralisering är ofta att föredra. Varför skulle just barnuppfostran vara ett undantag? Förskolan har exempelvis pedagogik som går ut på att faktiskt utveckla barnen, medan många föräldrar verkar ha barn för att fylla sina egna emotionella behov.

En annan fråga är varför det ska uppstå diskussioner om min barndom och en strävan att sätta diagnoser? Det är ganska ointressant när man i stället kan bemöta argumenten ovan.

Något har du, något drag, om det nu är psykopat eller något annat. Tydligt problem med känslolivet och hur man betraktar andra har du i alla fall. Jag skriver detta inte för att vara elak utan för att det är det man kan utläsa ur dina inlägg. Du förstår helt enkelt inte det som de flesta som blir föräldrar känner och upplever när man får barn. Du skrev själv i starten att du "ev missar något" så det har du ju rätt i.

Någon form av "brist" har du som gör att du helt enkelt inte kan greppa detta med just din hjärna, hur smart du än är.

Jag tänker det är lite som när man ska förklara färger för en som varit blind hela livet. Det går inte riktig hur man än gör, de har inget att jämföra med och kan helt enkelt inte riktig greppa det man försöker förklara. Så är det nog med dig med. Det fattas en aspekt hos dig som gör att du inte kan känna för ditt barn, du ser bara besvär och hämningar, ungefär som om barnet vore en lite parasit som inkräktar på ditt liv. Denna "miss" gör också att vad vi än skriver här så kan du igen förstå det för du har inget att jämföra med. 

Jag tycker du bör göra en vuxenutredning och se om de kommer fram till något. Det kan vara bra för dig själv att i af förstå hur andra människor ser på det och att du får ord på det. Sedan kommer du nog inte kunna ändra på det men du kan få en viss förståelse. 

Det är väl inte ointressant?! Har du själv haft en dålig och kärlekslös barndom med oengagerade föräldrar så är det ju inte konstigt om du tycker att barns omsorg, uppfostran och utveckling bör centraliseras. Sådana åsikter är ju väldigt känslostyrda och beror såklart på ens egna erfarenheter.

Jag som haft en superlycklig uppväxt har såklart helt andra åsikter...

Ja, det är rena rama science fiction-scenariot tycker jag. Idén är orimlig med hänsyn till människans behov. Som någon påtalade här: barn behöver kärlek, värme och anknytning, men de behöver också faders- och/eller modersfigurer, inte bara ren omvårdnad och fostran. Anställd personal som på förskolan kan hantera omvårdnad och pedagogik, men det är knappast deras jobb (och kan inte krävas av en anställd) att älska barnen på det ömsinta och nära sätt som föräldrar normalt gör eller att åta sig att vara äkta förebilder för barnen. Milsvid skillnad. Anställd personal kan komma och gå, föräldrar innebär (förhoppningsvis) en kontinuerlig och trygg relation vilket barn har behov av.

Det du pratar om är stor skillnad mot idag. Om barn skulle institutionaliseras på heltid skulle de inte ha föräldrar eller ett eget hem, bara en barngrupp med pedagoger? Barn är visserligen på förskola (i de flesta fall numer) vissa tider på dygnet, men det är inget substitut för den roll och den insats som det egna hemmet innebär och som föräldrarna ger.

Föräldraledighet är inte en "enorm störning i samhället" eller inte nödvändigtvis ens en störning, utan skapar arbetstillfällen för många att komma in i arbetslivet eller att förändra det. Vi är i de allra flesta fall utbytbara i tjänsten, eller?

Vad bra att du i alla fall inser att äldre dementa har andra behov än små barn. Äldre dementa som har nedsatt verklighetsanknytning behandlas för sjukdom efter behov. Barn däremot står i begrepp att upptäcka världen och livet och utvecklas till egna självständiga individer. Äldre har redan gjort den resan. Som jag nämnde innan så går det inte ens att jämföra dessa grupper eller omsorgsmodellerna för dem i samhället.

Istället för att vara elak som andra här. Så tror jag att du behöver hjälp. Gå och prata med någon. Leta lite på nätet. Så kanske det blir bättre i framtiden. Men små barn är krävande....jag vet.