voxel10

Äldre 28 Jul 23:39

92 svar

Problem med barn

Min historia är följande: Hittade en flickvän vid 30. Underbar relation, kärleksfull, civiliserad och stimulerande.

Sedan hände något, jag tänkte mig inte för: Vi skaffade barn. Efter detta blev livet förstört. Jag har försökt på olika sätt men har inte hittat någon anledning till att tycka om barnet överhuvudtaget. Jag betraktar det enbart som ett irritationsmoment.

Vill även påstå att jag är en väldigt rationell människa, jag tänker betydligt mer än vad jag känner. Jag jobbar med programmering och problemlösning och är intresserad av matematik. Är inte speciellt känslokall utan är en glad och nöjd människa som uppskattar mys och kärlek. Däremot betraktar jag mina känslor mera som en slutprodukt som är det OK att njuta av, än något som bör styra mig.

Då samhällsnormen i många fall är att "barn är meningen med livet" så har jag intresserat mig för detta då jag inte alls kan relatera till det.

Jag har nu suttit i flera veckor och läst på forum, läst artiklar, funderat och tänkt. Men jag kommer inte fram till något bra svar på följande: Hur gör man när man "älskar sitt barn över allt annat" vilket verkar vara en vanligt förekommande fras från både mammor och pappor? Jag känner mig nämligen lite udda som inte kan relatera till detta överhuvudtaget.

Ur min synvinkel är de flesta människor evolutionärt inprogrammerade till att tycka om sina barn. Det verkar vara en väldigt primitiv och grov mekanism som orsakar detta starka intresse för avkomman. På det planet förstår jag eventuellt varför. Men jag misstänker ändå att jag eventuellt missar något. Annars skulle det innebära att majoriteten av människor inte kan tänka förbi denna mekanism.

Det jag i huvudsak upplever med barn är följande:

1. Tillvaron blir ociviliserad och ointressant. Ingen tid för intelligenta och lärorika aktiviteter som stimulerar en vuxen hjärna. Inga djupa samtal.

2. Nästan all tid handlar om att passa upp en egocentrisk individ vars enda drivkrafter är en uppsättning primitiva känslor. De vanligaste tillstånden är exempelvis hungrig, trött, uttråkad. Att tillfredsställa denna varelse ger mig ingen stimulans eller känslomässigt välbehag överhuvudtaget. Jag upplever relationen mellan barn och förälder som asymmetrisk. Jag tycker det är otrevligt att se min vackra flickvän (och mig själv) agera som slavar under bebisen. Samtidigt finns självfallet ett moraliskt ansvar och en väldigt stark samhällsnorm att ta hand om någon som inte klarar det på egen hand. En vuxenrelation är betydligt vackrare eftersom det finns en balans där man ger och tar. Alla beslut fattas tillsammans med omtanke och respekt för den andre och intressanta diskussioner uppstår ofta. Ett barn vrålar tills det får som det vill och struntar i alla andra. Barnet ser sedan "sött" ut och exempelvis ler för att enkelt manipulera sin omgivning. Jag misslyckas totalt med att se något fint i detta beteende. Och att tycka om barnet kommer inte på fråga.

3. Förstörd relation. Min partner prioriterade ner mig. Detta kan hända med tiden ändå. Och det hade eventuellt varit acceptabelt om vi åtminstone fortfarande hade haft en stimulerande tillvaro.

Det slutade med att jag lämnade dem för några veckor sedan. Hon får gärna ta barnet på heltid, jag vill inte ha det. Jag lever hellre ett ensamt och civiliserat liv där jag kan göra stimulerande aktiviteter som att läsa böcker och ägna tid åt att tänka och fundera, än ett liv i den där primitiva tillvaron. Jag är lyckligare och mera harmonisk utan dem men saknar självfallet min partner, så som hon var innan barnet kom. Hon blev väldigt förändrad efter att hon fick barn och jag upplever att hon är fast i någon sorts bubbla. Det påminner nästan lite om att umgås med någon som är berusad och inte kan tänka klart längre. Synd på en så fin människa.

Missar jag något eller är det så enkelt att föräldrar "slutar tänka" och enbart därför står ut med tillvaron eller till och med uppskattar den? Det närmsta jag kan föreställa mig detta tillstånd är då man blir förälskad. Men i fallet med förälskelsen så lär man sig åtminstone något eftersom det är en vuxen människa med erfarenheter som man umgås med. Man får något tillbaka.

Vill helst inte ha några spydiga/lustiga kommentarer utan är faktiskt genuint intresserad om någon kan förklara. Om det är så att jag missar något. Jag känner mig nämligen någorlunda normal i övriga livet. Men just i detta avseende känner jag mig som en utomjording.

glutten

Äldre 30 Jul 22:37

#41

voxel10 skrev 2016-07-30 21:09:12 följande:

Är inte speciellt intresserad av vad farfar och farmor tycker i såna frågor. Och vice versa. Jag är en sån som har kapat navelsträngen för länge sen.

Den vanliga relationen föräldrarna har med sina vuxna barn består i ett par träffar per år vid diverse högtider. Sen finns det självklart undantag också. Men oftast handlar det nog om tjejer som har en bra kontakt med sin mamma. I det här fallet är scenariot raka motsatsen.

Tycker inte ens att det är värt att kämpa för en sån framtidsrelation, oddsen är för dåliga. Risken är stor att som förälder bli övergiven och ointressant för sina barn. Speciellt i detta fall då ungen har mina gener. ;)

LOL nej det är inte den "vanliga relationen" vuxna människor har med sina föräldrar.

Du svarade aldrig på mitt inlägg tidigare, men ju mer jag läser håller jag med om att du inte alls är så rationell som du tror. Du är väldigt känslostyrd, men du vill förklara det med logiska, rationella argument. Du stod inte ut med att bli nr 2 för din sambo när ni fick barn, dvs: dina känslor av övergivenhet och svartsjuka fick dig att ruttna på hela situationen.

Om du nu är väldigt rationell, hur kunde du INTE förutse vad som skulle hända när ni fick barn? Hur kunde du inte förstå på vilket sätt det skulle förändra hela tillvaron?

glutten

Äldre 30 Jul 22:46

#42

PS: Jag har själv inga egna barn, av en miljon olika skäl. Några av de skälen är just att jag inte har NÅGON som helst lust att förändra hela mitt liv och under väldigt många års tid agera ständig servicepersonal åt en minimänniska som är helt hjälplös utan mig. Så det är inte så att jag inte fattar dina känslor inför situationen. Men det är märkligt att du inte kunde räkna ut det med lilltån innan ni faktiskt skaffade barn, och det är ganska förskräckligt att du inte bara kan säga "ok, jag har misslyckats, och mitt ex och mitt barn kommer att få leva med min otillräcklighet resten av livet". Istället sitter du och rättfärdigar ditt val utifrån hur rationell du är, att du ändå vet vad du vill ha ut av livet och att det blir bäst såhär för alla. Det låter onekligen som att ditt barn kommer att må bättre utan dig som närvarande pappa, eftersom du uppenbarligen inte klarar att se bortom dina egna behov, men du verkar ju inte på något sätt se hur sorgligt det är att du bara försvinner ur barnets liv och att du inte tar ansvar för den situation du har skapat. Har du generellt en väldigt låg självkänsla i bemärkelsen att du inte tror att du spelar roll för andra människor?

voxel10

Äldre 30 Jul 22:46

#43

Att skaffa barn verkar mest handla om att acceptera att man ska må dåligt, sätta sig själv i sista hand och helt enkelt stå ut. Inställningen är att det är rätt att offra sig själv. Tycker det är en destruktiv inställning som inte skulle behöva existera.

Man ska ha rätt att sätta sig själv, sitt arbete och sin relation i första hand. Barnen får anpassa sig. Man skulle kunna utveckla konceptet med skolor (barnhem). Då kan professionell personal (till skillnad från föräldrar) arbeta med att ta hand om barnen på heltid, baserat på vetenskapliga och beprövade metoder. Tror det skulle bli betydligt mera effektivt och minska onödigt lidande för både barn och föräldrar.

Föräldrarna skulle kunna välja inriktning på omsorgen beroende på vilken sorts människa de vill tillföra till samhället. Detta kan privatiseras för att få konkurrens och spridning. Vid en ansökan skulle föräldrarna exempelvis kunna kryssa i att de vill forma en individ som platsar i en viss yrkesgrupp. Någon måste ändå ta hand om barnen och det blir alltid mera effektivt med massproducerad omsorg. Vi gör så med våra äldre numera. Det finns få som orkar ha sina gamla dementa föräldrar boendes hos sig utan man sätter dem på ett hem för bästa effektivitet och vård. Och redan i dag gör vi så med våra barn i det stora hela. De spenderar nog mera tid i förskola och skola än hemma. Varför inte bara ta steget och låta de vara där på heltid?

Men det tar nog väldigt många år innan denna insikt kommer till gemene man. Då känslor och traditioner ofta hämmar utvecklingen.

Om det fanns ett sådant företag så skulle jag gärna betala för att dess personal skulle ge min son en intressant uppväxt. Jag tror inte att exet är kapabel till det.

voxel10

Äldre 30 Jul 22:48

#44

glutten skrev 2016-07-30 22:46:27 följande:

PS: Jag har själv inga egna barn, av en miljon olika skäl. Några av de skälen är just att jag inte har NÅGON som helst lust att förändra hela mitt liv och under väldigt många års tid agera ständig servicepersonal åt en minimänniska som är helt hjälplös utan mig. Så det är inte så att jag inte fattar dina känslor inför situationen. Men det är märkligt att du inte kunde räkna ut det med lilltån innan ni faktiskt skaffade barn, och det är ganska förskräckligt att du inte bara kan säga "ok, jag har misslyckats, och mitt ex och mitt barn kommer att få leva med min otillräcklighet resten av livet". Istället sitter du och rättfärdigar ditt val utifrån hur rationell du är, att du ändå vet vad du vill ha ut av livet och att det blir bäst såhär för alla. Det låter onekligen som att ditt barn kommer att må bättre utan dig som närvarande pappa, eftersom du uppenbarligen inte klarar att se bortom dina egna behov, men du verkar ju inte på något sätt se hur sorgligt det är att du bara försvinner ur barnets liv och att du inte tar ansvar för den situation du har skapat. Har du generellt en väldigt låg självkänsla i bemärkelsen att du inte tror att du spelar roll för andra människor?

Jodå, erkänner gärna att jag gjorde ett stort misstag. Anser att det var mitt livs största misstag att skaffa barn. Misstaget gjorde jag på grund av att jag styrdes av mina känslor för mitt ex.

Barnet är runt 1-2 år.

Furienna

Äldre 30 Jul 22:58

#45

Jag mår faktiskt dåligt att läsa vad Voxel10 skriver. Han är helt egoistisk till den grad att han inte bryr sig inte ett skit om vare sig om sitt barn eller sina föräldrar. Och det är även omöjligt för honom att ha ett fungerande förhållande med en kvinna, som det ser ut.

Ja du, Voxel10. Håll dig ensam med dina katter. Det passar dig nog bäst.

iMitera

Äldre 30 Jul 23:04

#46

voxel10 skrev 2016-07-30 20:03:16 följande:

Relationen med mamman är dålig, ja.

Vi hade det underbart och "betydde allt för varandra". När hon fick en unge så tappade hon stegvis intresset för mig. Till slut fick jag nog och bestämde mig helt enkelt för att sluta älska henne, vilket det känns som att jag har lyckats med nu.

Det är klart hon tappade intresset för dig när hon upptäckte att du inte hade något intresse alls av barnet. Skrämmande läsning.... Tur att barnet verkar ha en kärleksfull mamma.

Anonym (Hmmm)

Äldre 30 Jul 23:14

#47

voxel10 skrev 2016-07-30 22:48:59 följande:

Jodå, erkänner gärna att jag gjorde ett stort misstag. Anser att det var mitt livs största misstag att skaffa barn. Misstaget gjorde jag på grund av att jag styrdes av mina känslor för mitt ex.

Barnet är runt 1-2 år.

Hur såg ert liv ut när det gäller sömn, avslappning och egentid? Om barnet är så pass litet så skulle det ju kunna handla om en utmattning/depression.

Om du inte tror det, så tycker jag fortfarande att du ska fundera på att gå igenom en utredning igen. Jag menar inte det varken dömande eller nedlåtande. Utan för att du visar ett rätt starkt intresse för att förstå, analysera, reda ut ditt eget handlande och känslor. Jag tror att en utredning skulle kunna ge svar på många av dina frågor.

iMitera

Äldre 30 Jul 23:14

#48

voxel10 skrev 2016-07-30 22:46:32 följande:

Att skaffa barn verkar mest handla om att acceptera att man ska må dåligt, sätta sig själv i sista hand och helt enkelt stå ut. Inställningen är att det är rätt att offra sig själv. Tycker det är en destruktiv inställning som inte skulle behöva existera.

Man ska ha rätt att sätta sig själv, sitt arbete och sin relation i första hand. Barnen får anpassa sig. Man skulle kunna utveckla konceptet med skolor (barnhem). Då kan professionell personal (till skillnad från föräldrar) arbeta med att ta hand om barnen på heltid, baserat på vetenskapliga och beprövade metoder. Tror det skulle bli betydligt mera effektivt och minska onödigt lidande för både barn och föräldrar.

Föräldrarna skulle kunna välja inriktning på omsorgen beroende på vilken sorts människa de vill tillföra till samhället. Detta kan privatiseras för att få konkurrens och spridning. Vid en ansökan skulle föräldrarna exempelvis kunna kryssa i att de vill forma en individ som platsar i en viss yrkesgrupp. Någon måste ändå ta hand om barnen och det blir alltid mera effektivt med massproducerad omsorg. Vi gör så med våra äldre numera. Det finns få som orkar ha sina gamla dementa föräldrar boendes hos sig utan man sätter dem på ett hem för bästa effektivitet och vård. Och redan i dag gör vi så med våra barn i det stora hela. De spenderar nog mera tid i förskola och skola än hemma. Varför inte bara ta steget och låta de vara där på heltid?

Men det tar nog väldigt många år innan denna insikt kommer till gemene man. Då känslor och traditioner ofta hämmar utvecklingen.

Om det fanns ett sådant företag så skulle jag gärna betala för att dess personal skulle ge min son en intressant uppväxt. Jag tror inte att exet är kapabel till det.

Börjar undra om du faktiskt är seriös när du skriver eller om detta är en trolltråd. Finns det verkligen sådana människor som du utger dig för att vara? Man blir ju mörkrädd..

Anonym (Så kan det vara)

Äldre 30 Jul 23:16

#49

TS, det är klart att det är svårt att märka att man fungerar annorlunda än de flesta andra. Precis som du konstaterar så är det evolutionärt vettigt att se barn som meningen med livet. Men samhället behöver variation, och därför har vi olika personligheter. I ditt fall går ju tankarna såklart till en autismspektrumpetsonlighet (som kan vara mycket mycket värdefull i många sammanhan) eller kanske en oersonlighetsstörning.

Oavsett så är det säkert nödvändigt att kommunicera vad du känner med den andra föräldern.

Ibland inser man att man har gjort ett stort misstag, det kan hända alla. Det är hur vi hanterar våra misstag som skiljer oss.

Du gjorde misstaget att bli förälder men nu har du det fulla ansvaret, även om det påverkar ditt liv negativt.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, och kanske blir det inte ens särskilt bra, men tar vi ansvar för att inte låta det gå ut över våra barn har vi levt bra.

Lycka till! Det finns God hjälp att få, BVC är en bra början!

konichiwa

Äldre 30 Jul 23:18

#50

Du verkar ju på det hela taget nöjd med ditt liv med katterna. Gott så.

Problem med barn

INNEHÅLL