Anonym (Orolig mor)

Äldre 13 Feb 21:36

108 svar

ADD.. hur berätta för mitt barn?

I morgon ska jag prata med min tonåring om att det ska göras en utredning på BUP för man misstänker att h*n har ADD (som adhd fast utan hyperaktivitet) samt lindriga drag av ATS (Autismspektrumtillstånd). Detta uppmärksammades efter några tester hos skolpedagog samt samtal hos skolpsykolog, som var ett led i en allt mer problematisk skolgång.

Jag vet bara inte hur jag ska göra när jag berättar? Hur mycket ska jag säga? Hur ska jag säga det så h*n inte blir ledsen eller arg? Det är uppenbart att h*n har problem, men h*n själv håller nog inte med.

Finns det någon här som upplevt en liknande situation och kan ge lite goda råd?

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 14 Feb 07:57

#21

Nyfikna72 skrev 2017-02-14 07:14:48 följande:

Fast om man nu mot förmodan skulle ha add så låter det ju extremt märkligt om inte en 15 åring själv skulle vara medveten om att det föreligger nå problem?

Jag tror nog att h*n själv känner att det är något som inte stämmer riktigt, men jag tror också att h*n är jätterädd för att vara annorlunda så h*n nekar till att det finns några som helst problem. Allt är alltid alla andras fel (oftast lärarnas). Och det har blivit värre nu på högstadiet eftersom det kräver mer eget arbete. Ingen är där och "puttar på" på samma sätt som tidigare (och det var en kamp även då såklart). Dessutom är det en känslig ålder nu. Man vill inte vara annorlunda än alla andra när man är 15. Det är betydligt känsligare än för tex en 7åring. Så det är nog ett stort steg att våga be om hjälp och erkänna för sig själv och andra att man har det jobbigt för att man känner att man inte funkar som alla andra. Då är det lättare att skylla ifrån sig.

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 14 Feb 08:34

#22

Anonym (Elisabeth) skrev 2017-02-13 22:44:43 följande:

Men då har ni ju något att utgå från? Då missförstod jag trådstarten. Berätta stt ni kontaktat Bup för att hen ska få hjälp med det som gör att hen har svårt att orka vara i skolan osv. Berätta att ni kan få hjälp med vad det kan bero på osv. Jag skulle nog inte börja gissa funktionsnedsättningarr inför barnet innan hen ens träffat BUp utan skulle nog nöja mig med orsaken till att ni sökt hjälp så länge och ta det därifrån sen. Jag antar att om barnet har det så pass tufft så har hen nog också många tankar kring varför osv. Så att prata förutsättningslöst om att få hjälp från såna som är experter på de frågorna skulle jag tycka vore ett bra första steg.

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 14 Feb 08:41

#23

minst skrev 2017-02-13 23:35:23 följande:

Nu har jag en son som "bara" var 5 år när vi började vår bekantskap med BUP så det har inte varit några problem att få med honom dit. Nu när han är 12 så tycker han faktiskt att det är bra att veta varför han inte tänker och tycker likandant som alla andra och han förstår varför han reagerar annorlunda. Vi har alltid pratat om besöken på BUP som ett led i att han ska få bästa möjliga hjälp för att få må så bra som möjligt. Om du känner dig tveksam till hur du ska ta upp det så ring gärna till BUP och få tips om hur du ska ta upp det.

Enligt dig så finns det ju uppenbara problem och jag tänker att då finns det ju något att börja prata om. Ta det när ni är ensamma och det är lungt, inte något bråk. Sätt er och fika och berätta att du har fundrerat på hur du skulle kunna hjälpa och fråga ditt barn vad han/hon tycker att du kan hjälpa till med. Tala om att du är orolig och att du ser att det är något som verkar jobbigt. Säg att du har funderat på BUP då du har vänner/bekanta/arbetskamrater vars barn har fått hjälp och stöd därifrån.

Lycka till!

Tack. Ja jag hoppas det går bra, och det gör det säkert. Vi brukar kunna prata om saker och ting utan att någon blir arg och skriker eller så.

Det finns dessutom en ganska nära släkting som mitt barn gillar och denne har adhd. Den personen har blivit hjälpt av mediciner och så, så jag tror att jag kommer prata lite om det också. Då kanske h*n känner och förstår att det inte är något att skämmas över att gå till bup för att få hjälp.

Anonym ((samma))

Äldre 14 Feb 09:05

#24

Hej,
Är i liknande situation med vår 15-åring. Ska till VC nästa vecka för remiss för vidare utredning, misstänker själv främst ADD. Hen har också jättetufft att klara av skolan och har fått en mängd extrainsatser.

Det är förstås känsligt att ta upp med en tonåring, men nu när vi pratat om det och har en öppen dialog tycker hen att det känns positivt med utredning. Hen har länge känt sig "dum" och "dålig" i skolan, då hen har svårt att få gjort det som skall göras. Vi har fokuserar just på att det är för hens skull, att vi och hen ska få de rätta verktygen för att saker och ting skall fungera.

Precis som du beskriver är det ju väldigt tufft för en tonåring att inte vara som "alla andra", men samtidigt tror jag att det blir lättare om man får en förklaring till varför och hur man jobba med det.

Jag tror som sagt att öppen kommunikation och ärlighet med barnen är bäst. Hoppas det går bra för er!

nnnnnnnn

Äldre 14 Feb 09:07

#25

Kanske säga:
Du ska få göra tester för att se vad du har lätt att göra och även om det är något som du kanske inte klarar lika lätt. Så kanske vi kan få lite mer hjälp med sådant som är svårt.

Anonym (MsTeacher)

Äldre 14 Feb 10:04

#26

Har ni inte pratat om detta på möten med skolan? Låter jättemärkligt om inte skolpersonal diskuterat med vårdnadshavare och elev under tex utvecklingssamtal. Eller har du själv sökt BUP utan att skolan funnits med i diskussionen? Det är förstås också en möjlighet och då förstår jag att situationen har uppstått. Jag tror på raka rör med tonåringen med en positiv vinkling, förstås. Inget kan bli värre av en utredning, men resultatet av den kan förbättra hens liv. Lycka till!

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 14 Feb 10:05

#27

Anonym ((samma)) skrev 2017-02-14 09:05:15 följande:

Hej,

Är i liknande situation med vår 15-åring. Ska till VC nästa vecka för remiss för vidare utredning, misstänker själv främst ADD. Hen har också jättetufft att klara av skolan och har fått en mängd extrainsatser.

Det är förstås känsligt att ta upp med en tonåring, men nu när vi pratat om det och har en öppen dialog tycker hen att det känns positivt med utredning. Hen har länge känt sig "dum" och "dålig" i skolan, då hen har svårt att få gjort det som skall göras. Vi har fokuserar just på att det är för hens skull, att vi och hen ska få de rätta verktygen för att saker och ting skall fungera.

Precis som du beskriver är det ju väldigt tufft för en tonåring att inte vara som "alla andra", men samtidigt tror jag att det blir lättare om man får en förklaring till varför och hur man jobba med det.

Jag tror som sagt att öppen kommunikation och ärlighet med barnen är bäst. Hoppas det går bra för er!

Vad bra att ditt barn känner sig positiv till en utredning. Jag hoppas mitt reagerar likadant. Det måste ju som sagt kännas bättre att få en förklaring till varför vissa saker inte fungerar så bra, och att hjälp finns att få. För dumma är de absolut inte. Det måste vara förödande för ens självkänsla att gå runt och känna det så. Hoppas verkligen det går bra för er också :).

Mitt barn har hela tiden fått höra att "du som är så intelligent och har lätt för att lära, skulle ju klara av skolan bara du är närvarande på lektionerna", och jag tror de orden gör att hen känner sig vilsen. Hen har ett enormt bildminne och när det är något som hen själv intresserar sig för så suger hen upp fakta som en svamp, vilket gör att det verkar som att hen har lätt att lära. Men i skolan händer oftast inget på lektionerna. Det är som att startmotorn är trasig. Hen har också svårt för att ta in massa information på en gång om vad hen ska göra.

Skulle jag säga "stäng av spelet nu för vi ska åka, och plocka upp byxorna från golvet är du snäll och släck lampan när du går".. så kanske att hen kommer ihåg att stänga av spelet. Men lampan o byxorna händer det garanterat inget med.

Anonym (MsTeacher)

Äldre 14 Feb 10:08

#28

Anonym (S) skrev 2017-02-13 22:46:45 följande:

Jag hoppas att det går bra, för din son. Och att dom Inte, ge honom mediciner.

Medicinering är knepigt, ja, men vad mediciner också hjälper många av våra tonåringar att klara skolan. Att klara skolan är trots allt rätt viktigt för en persons självkänsla och möjligheter att få ett bra liv.

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 14 Feb 10:24

#29

Anonym (MsTeacher) skrev 2017-02-14 10:04:33 följande:

Har ni inte pratat om detta på möten med skolan? Låter jättemärkligt om inte skolpersonal diskuterat med vårdnadshavare och elev under tex utvecklingssamtal. Eller har du själv sökt BUP utan att skolan funnits med i diskussionen? Det är förstås också en möjlighet och då förstår jag att situationen har uppstått. Jag tror på raka rör med tonåringen med en positiv vinkling, förstås. Inget kan bli värre av en utredning, men resultatet av den kan förbättra hens liv. Lycka till!

Vi blev faktiskt kallade till bup för ett par månader sedan men varken barnet eller pappan tyckte det var nödvändigt att gå dit, och jag hade då faktiskt inte uppfattat att misstanke fanns om ADD. Det blev en miss i kommunikationen helt enkelt så besöket avbokades. Jag hade gärna velat att vi gick dit men det är svårt när den ena föräldern är starkt emot, och det påverkar då såklart barnets inställning till det hela. Barnet var rädd att bli stämplad som ett psykfall. Jag har sedan funderat en del på det och hade en känsla av att något missats, och jag misstänkte själv ADD, så jag kontaktade då pedagogen och frågade. Jag fick då veta att det var pga misstanke om ADD som vi fått remissen förra gången. Det var väldigt olyckligt att informationen inte gick fram mer tydligt då, för jag hade nog stått på mig mer isåfall, men han ska nu skicka en ny remiss på min begäran. Och denna gång måste jag få både mitt barn och pappan att förstå hur viktigt det är att gå dit.

Skolpersonalen i övrigt verkar inte ha haft en enda tanke på att det kan finnas bakomliggande orsaker. Det har som sagt alltid varit så att alla tyckt att hen är ju så intelligent så de förstår inte varför inget funkar. Min känsla är att de ser på barnet som ett besvär nu... Men det kanske bara är min känsla som sagt. Inte alls säkert att det stämmer.

Anonym ((samma))

Äldre 14 Feb 10:59

#30

Anonym (Orolig mor) skrev 2017-02-14 10:05:10 följande:

Vad bra att ditt barn känner sig positiv till en utredning. Jag hoppas mitt reagerar likadant. Det måste ju som sagt kännas bättre att få en förklaring till varför vissa saker inte fungerar så bra, och att hjälp finns att få. För dumma är de absolut inte. Det måste vara förödande för ens självkänsla att gå runt och känna det så. Hoppas verkligen det går bra för er också :).

Mitt barn har hela tiden fått höra att "du som är så intelligent och har lätt för att lära, skulle ju klara av skolan bara du är närvarande på lektionerna", och jag tror de orden gör att hen känner sig vilsen. Hen har ett enormt bildminne och när det är något som hen själv intresserar sig för så suger hen upp fakta som en svamp, vilket gör att det verkar som att hen har lätt att lära. Men i skolan händer oftast inget på lektionerna. Det är som att startmotorn är trasig. Hen har också svårt för att ta in massa information på en gång om vad hen ska göra.

Skulle jag säga "stäng av spelet nu för vi ska åka, och plocka upp byxorna från golvet är du snäll och släck lampan när du går".. så kanske att hen kommer ihåg att stänga av spelet. Men lampan o byxorna händer det garanterat inget med.

Känner igen precis!!! Det är "startmotorn" som är största problemet i skolan. Hen kan sitta en hel lektion utan att ens påbörja arbetet. Samma sak hemma med läxor. Och det där med att ta in information stämmer här också. På sin höjd hade spelet KANSKE stängts av, medan både byxor och lampa glömts bort.

Och visst påverkar det självkänslan! Bara att vara i den här åldern är tufft, de vill ju helst vara som alla andra och inte skilja sig ur mängden. Inte lätt då att uppleva att man inte fungerar som sina vänner.

ADD.. hur berätta för mitt barn?

INNEHÅLL