ADD.. hur berätta för mitt barn?

Samma här när jag sökte första gången. Men då sökte jag på halvtid. Och jag kan nu när jag provar att arbeta känna att det var bra att jag fick avslag. Jag vet mer nu än tidigare.

Enligt psykiatrin har de provat allt de har att erbjuda på mig och kan nu inte göra mer, så där har jag underlag (och på arbetsförmedlingen har jag gjort massa tester och träffat deras arbetspsykolog bland annat). Jag har provat det mesta som föreslagits. Och jag skriver, precis som du föreslår, ner hur jag mår o känner mig :). Jag skriver anteckningar i mobilen och i en svart liten bok, precis när jag är mitt i det. För efteråt har jag garanterat "glömt" hur det var. Det gäller bara att sammanställa och formulera det bra som sagt.

Tur att inget syns på oss trots allt :)

Ja man lär sig nåt nytt för varje gång, sägs det :) O dom får mer underlag o märker att du försöker o samarbetar vilket är viktigt, som sagt.  Hoppas du har en bra läkare som klarar av att skriva ordentliga intyg!

Med tanke på åldern tycker jag det är högst märkligt att beslutet att utreda inte är förankrat hos den utredningen gäller - barnet.

Jag kan förstå att ditt barn måste tycka att det är skönt att det händer något. Det måste vara väldigt jobbigt och nedslående att inte klara av det man "borde". Hoppas det blir något bra av det hela och att hen får den hjälp som behövs.

Här är läget detsamma ungefär. Det är svårt för mitt barn att veta hur hen ska ställa sig till det hela eftersom min o pappans åsikter går helt isär. Pappan kör med lite av en skrämseltaktik för att få barnet att inte gå till BUP och det gör mig både ledsen och arg.

I skolan har det däremot hänt saker. De har bildat en liten grupp med de ungdomar som har låg närvaro i skolan bland annat. I gruppen har de två handledare och första veckan började de väldigt lugnt. Två timmar om dagen och inte i skolan överhuvudtaget, för att vänja sig vid att passa tider och orka hålla ut hela tiden som bestämts. Veckan efter ska de återgå till skolan, och ha lektioner med handledarna mestadels, och anpassa deras dagar efter vad de klarar av, sedan succesivt öka på tiden och antalet lektioner utefter elevens förmåga.

Jag tycker upplägget känns bra. Visserligen är det nog inte att räkna med att hen kommer klara av att ta ikapp allt hen har missat i skolan. Hen kommer troligen behöva läsa in grundskolebetygen ifall hen vill gå på gymnasium. Men jag tror att det här kanske kan lägga en bra grund för framtida studier eller jobb.

Och jag hoppas att hen kommer gå på BUP samtidigt, för att få optimal hjälp.

Jag har en jättebra läkare på vc :) Hon lägger verkligen ner tid och energi, och lyssnar och förstår. Och jag tror att hon skriver bra intyg. Jag tycker det ser så ut iallafall :)

Hur menar du?

Det gränsar till tvångsvård att utsätta en tonåring för en neuropsykiatrisk utredning mot dennes vilja. Högst oetiskt. Och tveksamt om det ens är genomförbart om barnet motsätter sig.

Bra det då :) ! Nämner det eftersom jag tidigare haft läkare som skrivit ofullständiga intyg, t ex utelämnat information, o därför har jag fått avslag. Så det kan vara viktigt....

Vad bra att skolan tagit tag i det och det verkar ju vara ett bra upplägg. Det känns ju ändå viktigt att barnen fortsätter vara (åtminstone delvis) i skolans värld så de inte tappar det helt.

Här har skolan nu dragit igång med sina utredningar och när de är klara ska remiss skickas till BUP. Vårt barn är fortfarande väldigt positiv till utredningen, men skolan är en kamp varje dag. Vårt viktigaste mission just nu är att få hen till skolan och att få hen att kämpa på med skolarbetet. Och det kräver sitt vill jag lova...

Hoppas att ert barn inte blir allt för kluven av pappans åsikter om BUP, och att hem förstår att det förmodligen är av godo. Men det är alltid lätt att "nå fram" med budskapen till tonåringar....

Kämpa på!!!