Anonym (Orolig mor)

Äldre 13 Feb 21:36

108 svar

ADD.. hur berätta för mitt barn?

I morgon ska jag prata med min tonåring om att det ska göras en utredning på BUP för man misstänker att h*n har ADD (som adhd fast utan hyperaktivitet) samt lindriga drag av ATS (Autismspektrumtillstånd). Detta uppmärksammades efter några tester hos skolpedagog samt samtal hos skolpsykolog, som var ett led i en allt mer problematisk skolgång.

Jag vet bara inte hur jag ska göra när jag berättar? Hur mycket ska jag säga? Hur ska jag säga det så h*n inte blir ledsen eller arg? Det är uppenbart att h*n har problem, men h*n själv håller nog inte med.

Finns det någon här som upplevt en liknande situation och kan ge lite goda råd?

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 19 Feb 15:04

#51

Anonym ((samma)) skrev 2017-02-17 18:29:47 följande:

Tack så mycket! Ja vi hoppas på det bästa, en bra läkare kan ju vara avgörande här.

Vad tufft för er att barnets pappa går emot er. Jobbigt nog som det är ju. Hoppas verkligen att du får med dig barnet och får rett ut det här. För precis som du säger kan det ju finnas andra orsaker också, och oavsett vad behöver man ju veta. Framför allt när skolan påverkas så negativt. Det kan ju trots allt vara avgörande för framtiden....

Lycka till!!!

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 19 Feb 15:17

#52

Anonym (Autistisk tjej) skrev 2017-02-19 01:01:23 följande:

De med autism är oftast för ärliga och tycker det är svårt att ljuga, vi ser inte riktigt meningen med det. Däremot kan det förstås vara missförstånd, tolkar man en sak bokstavligt uppfattar man ju oftast att någon har sagt något annat än vad som var tänkt. Men mest låter det som en försvarsmekanism.

Jag tycker du ska vara helt ärlig mot din tonåring under hela processen och berätta ny information så snart du hör det, annars kan er relation skadas.

Upplys din man om att alla journaler är sekretessbelagda och att ingen får veta om er sons eventuella diagnos om han inte berättar det själv. Visa gärna lite information om ADHD också så han får läsa och se själv att det inte har med intligens att göra.

Jag tror också att det är en försvarsmekanism.

Ja jag är helt ärlig mot mitt barn. Går bara lite varligt fram så att det inte blir alldeles för mycket intryck och tankar att hantera på en och samma gång.

Barnets pappa o jag separerade för flera år sedan, och det gör väl att det är ännu lite svårare än normalt att kommunicera med honom. Men jag ska göra mitt bästa. Och jag ska framförallt förklara för mitt barn att allt är sekretessbelagt, så ingen behöver veta vad resultatet blir om h*n inte vill det. För det var h*n orolig över, och det lär knappast bli bättre när pappan berättat sin åsikt i det hela. Utredningen är ju främst till för att h*n själv ska få klarhet i saker och ting och få den hjälp h*n behöver.

Anonym (S)

Äldre 19 Feb 18:03

#53

Finns den diagnosen?

Anonym (ljk)

Äldre 21 Feb 09:39

#54

Den där pappan borde släpas med till en psykolog eller annan sakkunnig, som kan förklara för honom alla fördelar som finns med en utredning. Allt stöd man kan få i skolan, livet osv. O vad som kan hända om man inte får det stödet.

Du kan inte prata med dom om hur han resonerar, o be dom skicka en kallelse till honom? Så får han komma dit på samtal. Kan vara bra om han får höra allt direkt av dom o inte av dig. Så kan han heller inte skylla på dig om allt, om det skulle vara så.

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 21 Feb 09:49

#55

Anonym (ljk) skrev 2017-02-21 09:39:58 följande:

Den där pappan borde släpas med till en psykolog eller annan sakkunnig, som kan förklara för honom alla fördelar som finns med en utredning. Allt stöd man kan få i skolan, livet osv. O vad som kan hända om man inte får det stödet.

Du kan inte prata med dom om hur han resonerar, o be dom skicka en kallelse till honom? Så får han komma dit på samtal. Kan vara bra om han får höra allt direkt av dom o inte av dig. Så kan han heller inte skylla på dig om allt, om det skulle vara så.

Precis, en utredning borde ju bara leda till det bättre. Vad det än leder till så får man svar, förklaringar och hjälp.

Om pappan inte följer med till BUP så ska jag be att få prata med dem utan mitt barn en kort stund för att förklara hur pappan ställer sig till detta. För hans åsikter påverkar ju i högsta grad barnets. Även om det är en tonåring med starka egna åsikter så är det inte lätt när den ena föräldern inte tar ens tankar på allvar.

Och jag håller med om att det vore bäst om de på BUP informerade pappan istället för att jag gör det. Kanske att han tar det mer på allvar då.

Anonym (ljk)

Äldre 21 Feb 10:33

#56

Anonym (Orolig mor) skrev 2017-02-21 09:49:39 följande:

Precis, en utredning borde ju bara leda till det bättre. Vad det än leder till så får man svar, förklaringar och hjälp.

Om pappan inte följer med till BUP så ska jag be att få prata med dem utan mitt barn en kort stund för att förklara hur pappan ställer sig till detta. För hans åsikter påverkar ju i högsta grad barnets. Även om det är en tonåring med starka egna åsikter så är det inte lätt när den ena föräldern inte tar ens tankar på allvar.

Och jag håller med om att det vore bäst om de på BUP informerade pappan istället för att jag gör det. Kanske att han tar det mer på allvar då.

Ja gör det, prata med dom! Att vara så tydlig som möjligt är bra. Fråga dom vad som händer om han skulle ignorera en kallelse el liknande från dom.

Är han dum i huvudet eller bara okunnig o inskränkt?

Blir f ö bara förbannad när jag hör sånt där. Har själv ADD och en diagnos till inom autism, drag av det, men tillräckligt för att det ska ha förstört mycket för mig. Är själv "gammal" o tänker på hur mycket bättre o lättare det hade varit om jag fått diagnos o stöd tidigt i mitt liv.

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 21 Feb 10:57

#57

Anonym (ljk) skrev 2017-02-21 10:33:50 följande:

Ja gör det, prata med dom! Att vara så tydlig som möjligt är bra. Fråga dom vad som händer om han skulle ignorera en kallelse el liknande från dom.

Är han dum i huvudet eller bara okunnig o inskränkt?

Blir f ö bara förbannad när jag hör sånt där. Har själv ADD och en diagnos till inom autism, drag av det, men tillräckligt för att det ska ha förstört mycket för mig. Är själv "gammal" o tänker på hur mycket bättre o lättare det hade varit om jag fått diagnos o stöd tidigt i mitt liv.

Ja nog är han dum i huvudet alltid! Hahaha.. förlåt att jag skrattar. Egentligen borde man ju nästan gråta. Det kan ju vara så också att allt jag säger och tycker det ska han vara emot. Jag vet inte... Men det är ofta så.

Jag förstår verkligen att du reagera extra starkt med tanke på dina egna erfarenheter. Jag har själv inte någon av dessa diagnoser, men jag är högsensitiv och har problem med generaliserad och social ångest, och det är inget jag fått hjälp med som barn. Hela livet har varit en kamp för att vara "normal" och försöka klara av det som alla andra gör. Plus att man hela tiden går och känner att man är värdelös eftersom man inte klarar alla krav, och man förstår heller inte varför. Tillslut var depressionen ett faktum. Kan tänka mig att det kan kännas ganska så likadant om man har tex add och inte får hjälp?

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 21 Feb 11:06

#58

Anonym (ljk) skrev 2017-02-21 10:33:50 följande:

Får jag ställa en fråga förresten? Du behöver absolut inte svara om du inte vill.

Klarade du av att vara på lektionerna? Eller hade du hög frånvaro?

Mitt barn har över 40% frånvaro, och jag tror att h*n har svårt att säga den riktiga orsaken till varför h*n inte går dit, eller lämnar en lektion.

Hur skulle du beskriva att du upplevde skolgången?

Anonym (ljk)

Äldre 21 Feb 11:53

#59

Anonym (Orolig mor) skrev 2017-02-21 10:57:33 följande:

Ja nog är han dum i huvudet alltid! Hahaha.. förlåt att jag skrattar. Egentligen borde man ju nästan gråta. Det kan ju vara så också att allt jag säger och tycker det ska han vara emot. Jag vet inte... Men det är ofta så.

Jag förstår verkligen att du reagera extra starkt med tanke på dina egna erfarenheter. Jag har själv inte någon av dessa diagnoser, men jag är högsensitiv och har problem med generaliserad och social ångest, och det är inget jag fått hjälp med som barn. Hela livet har varit en kamp för att vara "normal" och försöka klara av det som alla andra gör. Plus att man hela tiden går och känner att man är värdelös eftersom man inte klarar alla krav, och man förstår heller inte varför. Tillslut var depressionen ett faktum. Kan tänka mig att det kan kännas ganska så likadant om man har tex add och inte får hjälp?

Yup, nånting ditåt... Jo kamp för att vara normal kan man nog kalla det :) O så jobbigt när man inte förstår vad som är fel, varför o vad man kan göra åt det. Total förvirring ibland.

Läste i tidningen häromdagen vad en läkare sa, att med såna här diagnoser får man kämpa så otroligt mycket med sånt som vanliga människor har alldeles gratis. Jobbigt för dig också, hoppas du fått hjälp som vuxen.

F ö, har han nåt slags trotssyndrom som hängt med i vuxen ålder?

Anonym (Orolig mor) skrev 2017-02-21 11:06:28 följande:

Får jag ställa en fråga förresten? Du behöver absolut inte svara om du inte vill.

Klarade du av att vara på lektionerna? Eller hade du hög frånvaro?

Mitt barn har över 40% frånvaro, och jag tror att h*n har svårt att säga den riktiga orsaken till varför h*n inte går dit, eller lämnar en lektion.

Hur skulle du beskriva att du upplevde skolgången?

Jo det är absolut ok, ska försöka svara lite kort eftersom jag ska iväg snart. I låg- o mellanstadiet funkade det väl, men från högstadiet o i gymnasiet började det dra iväg. Allt var bara jobbigt, klarade inte av att vara på lektionerna o skolkade en hemsk massa. Mina föräldrar kunde inte få ur mig varför, o inte jag heller.

Kan beskriva mer sen, hinner inte mer nu eftersom jag måste åka.

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 21 Feb 13:56

#60

Anonym (ljk) skrev 2017-02-21 11:53:03 följande:

Yup, nånting ditåt... Jo kamp för att vara normal kan man nog kalla det :) O så jobbigt när man inte förstår vad som är fel, varför o vad man kan göra åt det. Total förvirring ibland.

Läste i tidningen häromdagen vad en läkare sa, att med såna här diagnoser får man kämpa så otroligt mycket med sånt som vanliga människor har alldeles gratis. Jobbigt för dig också, hoppas du fått hjälp som vuxen.

F ö, har han nåt slags trotssyndrom som hängt med i vuxen ålder?Jo det är absolut ok, ska försöka svara lite kort eftersom jag ska iväg snart. I låg- o mellanstadiet funkade det väl, men från högstadiet o i gymnasiet började det dra iväg. Allt var bara jobbigt, klarade inte av att vara på lektionerna o skolkade en hemsk massa. Mina föräldrar kunde inte få ur mig varför, o inte jag heller.

Kan beskriva mer sen, hinner inte mer nu eftersom jag måste åka.

Är det pappan du menar som kanske har trotssyndrom?

Tack för ditt svar. Jag är glad att du hann skriva några rader iallafall :)

Det du beskriver är precis så som mitt barn haft och har det. Låg o mellanstadiet gick ganska bra, men nu i högstadiet har det barkat iväg alldeles. Och h*n kan inte förklara varför riktigt.

Jag har fått en del hjälp. Svårast har varit biten med arbete. Fritiden kan man ju styra upp lite mer så man orkar, men vad gäller jobb så är det först nu som AF och FK har förstått att jag klarar inte av ett vanligt arbete med allt vad det innebär. Det behöver anpassas så att jag inte bränner ut mig.

ADD.. hur berätta för mitt barn?

INNEHÅLL