Anonym (Orolig mor)

Äldre 13 Feb 21:36

108 svar

ADD.. hur berätta för mitt barn?

I morgon ska jag prata med min tonåring om att det ska göras en utredning på BUP för man misstänker att h*n har ADD (som adhd fast utan hyperaktivitet) samt lindriga drag av ATS (Autismspektrumtillstånd). Detta uppmärksammades efter några tester hos skolpedagog samt samtal hos skolpsykolog, som var ett led i en allt mer problematisk skolgång.

Jag vet bara inte hur jag ska göra när jag berättar? Hur mycket ska jag säga? Hur ska jag säga det så h*n inte blir ledsen eller arg? Det är uppenbart att h*n har problem, men h*n själv håller nog inte med.

Finns det någon här som upplevt en liknande situation och kan ge lite goda råd?

Anonym (ljk)

Äldre 21 Feb 22:32

#61

Anonym (Orolig mor) skrev 2017-02-21 13:56:46 följande:

Är det pappan du menar som kanske har trotssyndrom?

Tack för ditt svar. Jag är glad att du hann skriva några rader iallafall :)

Det du beskriver är precis så som mitt barn haft och har det. Låg o mellanstadiet gick ganska bra, men nu i högstadiet har det barkat iväg alldeles. Och h*n kan inte förklara varför riktigt.

Jag har fått en del hjälp. Svårast har varit biten med arbete. Fritiden kan man ju styra upp lite mer så man orkar, men vad gäller jobb så är det först nu som AF och FK har förstått att jag klarar inte av ett vanligt arbete med allt vad det innebär. Det behöver anpassas så att jag inte bränner ut mig.

Nu tillbaka! Ja, jag menade pappan (som kanske barnet ärvt?). Alltså jag tänker att dom ökande kraven som kommer från högstadiet o framåt, dom klarar man inte av riktigt. O så puberteten med allt vad det innebär också.

Bra att du fått hjälp, men kanske du också har nån outredd diagnos? GAD låter iofs inte så kul det heller.

På den tiden kunde jag inte sitta kvar i klassrummet pga rastlöshet, koncentrationssvårigheter o ångest, som jag idag förstår det. Social fobi trodde jag det berodde på då. På rasterna kunde det också vara jobbigt att vara med dom andra, därför avvek jag eller gömde mig på toaletten (fanns många att välja på, på den stora skola jag gick i. Så jag hindrade ingen att gå på toa i o m det). Svårt att säga om det berodde på ADDn eller autismen. Det är vad jag kommer att tänka på just nu...

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 22 Feb 09:33

#62

Anonym (ljk) skrev 2017-02-21 22:32:34 följande:

Nu tillbaka! Ja, jag menade pappan (som kanske barnet ärvt?). Alltså jag tänker att dom ökande kraven som kommer från högstadiet o framåt, dom klarar man inte av riktigt. O så puberteten med allt vad det innebär också.

Bra att du fått hjälp, men kanske du också har nån outredd diagnos? GAD låter iofs inte så kul det heller.

På den tiden kunde jag inte sitta kvar i klassrummet pga rastlöshet, koncentrationssvårigheter o ångest, som jag idag förstår det. Social fobi trodde jag det berodde på då. På rasterna kunde det också vara jobbigt att vara med dom andra, därför avvek jag eller gömde mig på toaletten (fanns många att välja på, på den stora skola jag gick i. Så jag hindrade ingen att gå på toa i o m det). Svårt att säga om det berodde på ADDn eller autismen. Det är vad jag kommer att tänka på just nu...

Tack för ditt svar :)

Ja vem vet vad barnet ärvt eller inte. Pappan har alltid varit en sån som gjort som han själv velat oavsett vad hans föräldrar eller andra sagt.

Om jag har en diagnos... vem vet. Jag tror inte jag har ADD iallafall, för det är endast ett fåtal punkter som kan stämma överens lite med mig.

Ja GAD är inte så lätt. Man är ju orolig för så mycket. Och trots att man vet att oron är irrationell så är den hemskt jobbig. Jag brukar säga att ångesten känns som att stå vid ett brant stup med någon bakom som hotar att putta ner en när som helst.

Mitt barn sticker också iväg, precis som du beskriver. Fast h*n drar ner på stan eller så. Eller till cafeterian i skolan o sätter sig. Sociala kontakter verkar h*n däremot aldrig tröttna på, och h*n har några stycken nära vänner. Men h*n hamnar lätt i konflikt med övriga klasskamrater tyvärr.

Anonym (ljk)

Äldre 22 Feb 11:46

#63

Anonym (Orolig mor) skrev 2017-02-22 09:33:53 följande:

Tack för ditt svar :)

Ja vem vet vad barnet ärvt eller inte. Pappan har alltid varit en sån som gjort som han själv velat oavsett vad hans föräldrar eller andra sagt.

Om jag har en diagnos... vem vet. Jag tror inte jag har ADD iallafall, för det är endast ett fåtal punkter som kan stämma överens lite med mig.

Ja GAD är inte så lätt. Man är ju orolig för så mycket. Och trots att man vet att oron är irrationell så är den hemskt jobbig. Jag brukar säga att ångesten känns som att stå vid ett brant stup med någon bakom som hotar att putta ner en när som helst.

Mitt barn sticker också iväg, precis som du beskriver. Fast h*n drar ner på stan eller så. Eller till cafeterian i skolan o sätter sig. Sociala kontakter verkar h*n däremot aldrig tröttna på, och h*n har några stycken nära vänner. Men h*n hamnar lätt i konflikt med övriga klasskamrater tyvärr.

Föralldel :) Men pappan, har det gått "bra" för honom ändå då? Alltså om jobb, studier, relationer o sånt funkat. Paranoia?

GAD.... antar att man ska vara glad för allt som man inte har. Men jag tänkte på det här att du inte alltid hör allt som sägs på möten, missförstår i kontakten med BUP, hela tiden får kämpa för att verka "normal" (precis som jag f ö) o känslan av att inte klara av allt. Kan ju vara både nåt med autism o ADD. Fast det verkar ju ha funkat ändå för dig? Klarat av att ha jobb o studera menar jag.

O ang barnet igen, drog ner på stan gjorde jag med. Eller satt i biblioteket.

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 22 Feb 13:21

#64

Anonym (ljk) skrev 2017-02-22 11:46:40 följande:

Föralldel :) Men pappan, har det gått "bra" för honom ändå då? Alltså om jobb, studier, relationer o sånt funkat. Paranoia?

GAD.... antar att man ska vara glad för allt som man inte har. Men jag tänkte på det här att du inte alltid hör allt som sägs på möten, missförstår i kontakten med BUP, hela tiden får kämpa för att verka "normal" (precis som jag f ö) o känslan av att inte klara av allt. Kan ju vara både nåt med autism o ADD. Fast det verkar ju ha funkat ändå för dig? Klarat av att ha jobb o studera menar jag.

O ang barnet igen, drog ner på stan gjorde jag med. Eller satt i biblioteket.

Ang pappan så skolan var han knappt i vad jag förstått. Jobb har han haft och har. Förhållanden... Tja, jag vet inte. Jag lämnade honom och enligt barnen grälar han o nya frun ofta. Han är inte en person man kan sätta sig ner och diskutera med. För han har alltid rätt enligt honom, och han vägrar att lyssna på någon annans åsikter. Som jag skrev tidigare i tråden... Det är hans sätt eller inget. Storhetsvansinne skulle min beskrivning av honom vara tror jag.

Att jag inte hör allt på vissa möten tror jag beror på min ångest mest. Ibland får jag svårt att prata till o med för det skakar i hela kroppen. Speciellt vid känsliga samtal. Tror dock ingen märker mina skakningar. Hoppas inte det iallafall. Jag kan få svårt att hitta ord för det jag ska beskriva, och ibland blir hjärnan alldeles tom. Jag har varit sjukskriven mycket, men även jobbat (gick in i väggen då) och läst in gymnasiekompetensen... Osv. Jag har svårt att minnas sånt jag läser, och trots att jag fick hyfsade betyg så är det nog inte mycket värt nu. Jag lär för stunden liksom. Men visst, det har gått rätt bra ändå för mig. Jag lever i ett förhållande och vi har det bra, men det har inte varit enkelt. Och är inte enkelt nu heller. Jag är en svår person att leva med pga alla mina problem. Men jag är väl medveten om det och jag blir bättre o bättre på att hantera tex ångesten. Inte låta den få totalt grepp om mig. I början grälade vi ofta eftersom jag hade svårt att förklara varför jag reagerade eller gjorde sig eller så. Sambon har ju även han lärt sig mer hur jag fungerar. Han kan ofta förstå nu att det är ångest eller bristande ork hos mig utan att jag behöver säga något.

Oj vad långt o rörigt det blev nu :/

Känner mig inte helt kry idag... Får skylla på det ;)

Anonym (ljk)

Äldre 22 Feb 17:34

#65

Anonym (Orolig mor) skrev 2017-02-22 13:21:40 följande:

Ang pappan så skolan var han knappt i vad jag förstått. Jobb har han haft och har. Förhållanden... Tja, jag vet inte. Jag lämnade honom och enligt barnen grälar han o nya frun ofta. Han är inte en person man kan sätta sig ner och diskutera med. För han har alltid rätt enligt honom, och han vägrar att lyssna på någon annans åsikter. Som jag skrev tidigare i tråden... Det är hans sätt eller inget. Storhetsvansinne skulle min beskrivning av honom vara tror jag.

Att jag inte hör allt på vissa möten tror jag beror på min ångest mest. Ibland får jag svårt att prata till o med för det skakar i hela kroppen. Speciellt vid känsliga samtal. Tror dock ingen märker mina skakningar. Hoppas inte det iallafall. Jag kan få svårt att hitta ord för det jag ska beskriva, och ibland blir hjärnan alldeles tom. Jag har varit sjukskriven mycket, men även jobbat (gick in i väggen då) och läst in gymnasiekompetensen... Osv. Jag har svårt att minnas sånt jag läser, och trots att jag fick hyfsade betyg så är det nog inte mycket värt nu. Jag lär för stunden liksom. Men visst, det har gått rätt bra ändå för mig. Jag lever i ett förhållande och vi har det bra, men det har inte varit enkelt. Och är inte enkelt nu heller. Jag är en svår person att leva med pga alla mina problem. Men jag är väl medveten om det och jag blir bättre o bättre på att hantera tex ångesten. Inte låta den få totalt grepp om mig. I början grälade vi ofta eftersom jag hade svårt att förklara varför jag reagerade eller gjorde sig eller så. Sambon har ju även han lärt sig mer hur jag fungerar. Han kan ofta förstå nu att det är ångest eller bristande ork hos mig utan att jag behöver säga något.

Oj vad långt o rörigt det blev nu :/

Känner mig inte helt kry idag... Får skylla på det ;)

Låter inte som det varit helt lätt att leva med honom. En helt svart-vit person. Klokt att du lämnat! Annars hade det väl blivit självdestruktivt. Verkar iofs inte heller som ni hade nån vidare "nära" relation, eftersom du inte vet nåt om hans tidigare förhållanden t ex.

Och jag var som du vid möten o föredrag när jag jobbade (har sjukpension nu). Usch, en evig plåga. För länge sen trodde jag som sagt att det berodde på social fobi, men vid en fördjupad utredning kom psykologerna fram till att jag har en form av autism - o det var den som skapat mina svårigheter. Nåt med bristande förmåga till interaktion. Det här med din GAD, är det nåt som läkare el psykologen kommit fram till, eller nåt du mera tror att det är? Gått hos behandlare som lärt dig hitta strategier för att hantera ångesten?

Man kan iaf få särskild hjälp o stöd med såna här diagnoser, även på arbetsplatsen.

Tycker inte alls du skriver rörigt, utan förståeligt o bra :)
Och krya på dig :)

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 23 Feb 11:09

#66

Anonym (ljk) skrev 2017-02-22 17:34:23 följande:

Låter inte som det varit helt lätt att leva med honom. En helt svart-vit person. Klokt att du lämnat! Annars hade det väl blivit självdestruktivt. Verkar iofs inte heller som ni hade nån vidare "nära" relation, eftersom du inte vet nåt om hans tidigare förhållanden t ex.

Och jag var som du vid möten o föredrag när jag jobbade (har sjukpension nu). Usch, en evig plåga. För länge sen trodde jag som sagt att det berodde på social fobi, men vid en fördjupad utredning kom psykologerna fram till att jag har en form av autism - o det var den som skapat mina svårigheter. Nåt med bristande förmåga till interaktion. Det här med din GAD, är det nåt som läkare el psykologen kommit fram till, eller nåt du mera tror att det är? Gått hos behandlare som lärt dig hitta strategier för att hantera ångesten?

Man kan iaf få särskild hjälp o stöd med såna här diagnoser, även på arbetsplatsen.

Tycker inte alls du skriver rörigt, utan förståeligt o bra :)

Och krya på dig :)

Tack :)

Ja lämna var det bästa jag gjort. Vi träffades när vi var runt 19 år så han hade inte haft något längre förhållande innan mig. Men du har rätt ändå. Vi stod inte varandra särskilt nära. Speciellt inte på slutet.

På psykiatrin menar de att det är depression jag lider av i grunden... Men det stämmer inte tycker jag. Visst känner jag mig deprimerad i perioder, men det tror jag mer är en följd av mina övriga problem. Vem blir inte deprimerad av att vara orolig hela tiden, och för allt möjligt? Och vem blir inte deprimerad av att känna att man inte klarar av allt som förväntas av en? När allt runt mig blir för mycket så mår jag så illa så det är svårt att vara i mitt eget skinn till o med. Jag tål inte beröring och behöver vara helt ensam då.

Jag har gått i KBT i såväl grupp som enskilt (och det var nog där som jag kom fram till att det är GAD och social fobi jag har) och jag har gått hos kurator samt testat massa olika mediciner... Utan resultat. Ett tag funderade jag på bordeline. Det finns mycket som stämmer, men när jag tog upp det på psykiatrin så svarade de att de inte gärna ställer diagnoser för de tror inte att det är bra eller ens så viktigt. Jag fick ändå göra nåt slags test, men fick aldrig svar på vad det visade.. och jag som har svårt för att tjata eller så, lät det bero.

Jag har nu ingen kontakt med psykiatrin utan försöker klara av vardagen ändå. Jag har accepterat att jag är som jag är och gör mitt bästa för att klara av allt jag måste, och jag försöker säga ifrån när det blir för mycket.

Några synliga problem med interaktion (som du beskriver att de tyckte om dig) det har jag inte. Men jag drar mig för att behöva prata med folk och jag kan gå omvägar för att slippa prata med tex grannar. Men det är sånt som ingen ser eller vet om. När jag inte kan undvika ett möte så ler jag och hälsar och småpratar så gott jag kan trots att jag troligen helst vill springa därifrån.

Just nu arbetstränar jag för att komma fram till min arbetsförmåga förresten. Minns inte om jag skrivit det :)

Har du haft sjukpension länge?

Anonym (ljk)

Äldre 23 Feb 12:15

#67

Anonym (Orolig mor) skrev 2017-02-23 11:09:08 följande:

Tack :)

Ja lämna var det bästa jag gjort. Vi träffades när vi var runt 19 år så han hade inte haft något längre förhållande innan mig. Men du har rätt ändå. Vi stod inte varandra särskilt nära. Speciellt inte på slutet.

På psykiatrin menar de att det är depression jag lider av i grunden... Men det stämmer inte tycker jag. Visst känner jag mig deprimerad i perioder, men det tror jag mer är en följd av mina övriga problem. Vem blir inte deprimerad av att vara orolig hela tiden, och för allt möjligt? Och vem blir inte deprimerad av att känna att man inte klarar av allt som förväntas av en? När allt runt mig blir för mycket så mår jag så illa så det är svårt att vara i mitt eget skinn till o med. Jag tål inte beröring och behöver vara helt ensam då.

Jag har gått i KBT i såväl grupp som enskilt (och det var nog där som jag kom fram till att det är GAD och social fobi jag har) och jag har gått hos kurator samt testat massa olika mediciner... Utan resultat. Ett tag funderade jag på bordeline. Det finns mycket som stämmer, men när jag tog upp det på psykiatrin så svarade de att de inte gärna ställer diagnoser för de tror inte att det är bra eller ens så viktigt. Jag fick ändå göra nåt slags test, men fick aldrig svar på vad det visade.. och jag som har svårt för att tjata eller så, lät det bero.

Jag har nu ingen kontakt med psykiatrin utan försöker klara av vardagen ändå. Jag har accepterat att jag är som jag är och gör mitt bästa för att klara av allt jag måste, och jag försöker säga ifrån när det blir för mycket.

Några synliga problem med interaktion (som du beskriver att de tyckte om dig) det har jag inte. Men jag drar mig för att behöva prata med folk och jag kan gå omvägar för att slippa prata med tex grannar. Men det är sånt som ingen ser eller vet om. När jag inte kan undvika ett möte så ler jag och hälsar och småpratar så gott jag kan trots att jag troligen helst vill springa därifrån.

Just nu arbetstränar jag för att komma fram till min arbetsförmåga förresten. Minns inte om jag skrivit det :)

Har du haft sjukpension länge?

Dom på psykiatrin som sa det där, var det en läkare/psykolog eller en vanlig t ex kurator (som inte har den rätta utbildningen för sånt här)? Med rätt diagnos kan man ju lättare sätta in rätt behandling, menar jag. Konstigt att dom inte gav svar på testet. Du kunde vara på dom igen tycker jag, även om det känns jobbigt.

Men du verkar klara livet utan mediciner nu, om jag förstår dig rätt? Själv tar jag antidepressiva, det hjälper mig att klara livet men inte mot funktionsnedsättningarna. Vilka mediciner har du testat?

Det var under utredningens vissa tester som dom la märke till det här med att interaktionen inte funkade så bra alltid. I övrigt är jag som du om det här med att prata med folk, grannar o så.

Nej tror inte du skrev nåt om arbetsträning? Jag har haft sjukpension i nåt år, så det är inte så länge.

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 23 Feb 15:01

#68

Anonym (ljk) skrev 2017-02-23 12:15:31 följande:

Dom på psykiatrin som sa det där, var det en läkare/psykolog eller en vanlig t ex kurator (som inte har den rätta utbildningen för sånt här)? Med rätt diagnos kan man ju lättare sätta in rätt behandling, menar jag. Konstigt att dom inte gav svar på testet. Du kunde vara på dom igen tycker jag, även om det känns jobbigt.

Men du verkar klara livet utan mediciner nu, om jag förstår dig rätt? Själv tar jag antidepressiva, det hjälper mig att klara livet men inte mot funktionsnedsättningarna. Vilka mediciner har du testat?

Det var under utredningens vissa tester som dom la märke till det här med att interaktionen inte funkade så bra alltid. I övrigt är jag som du om det här med att prata med folk, grannar o så.

Nej tror inte du skrev nåt om arbetsträning? Jag har haft sjukpension i nåt år, så det är inte så länge.

Det var både psykolog o kurator som sa så. Men det är detsamma. Orkar inte tjata med dem mer. Ibland skulle man behöva vara frisk för att orka vara sjuk :/. Ett namn på det man lider av kan dessutom vara till hjälp när man ska förklara sina problem. Tex till alla handläggare man kastas mellan både på arbetsförmedlingen o Försäkringskassan.

Jag minns inte namnen på alla mediciner jag testat. Senast var det fluoxetin iallafall och av dem fick jag nässelutslag på hela kroppen. Voxra har jag provat också, sen är det nog ett par till men de minns jag inte vad de heter. Ja jag klarar mig utan. Jag gör så gott jag kan och sen tänker jag att omgivningen får lov att anpassa sig lite efter mig också. Jag har anpassat mig till min omgivning hela livet, och någon gång måste man väl har rätten att bara vara den man är? Så länge man sköter sig och inte gör skada på något vis.

Vad äter du för antidepressiva?

Anonym (ljk)

Äldre 23 Feb 20:41

#69

Anonym (Orolig mor) skrev 2017-02-23 15:01:16 följande:

Det var både psykolog o kurator som sa så. Men det är detsamma. Orkar inte tjata med dem mer. Ibland skulle man behöva vara frisk för att orka vara sjuk :/. Ett namn på det man lider av kan dessutom vara till hjälp när man ska förklara sina problem. Tex till alla handläggare man kastas mellan både på arbetsförmedlingen o Försäkringskassan.

Jag minns inte namnen på alla mediciner jag testat. Senast var det fluoxetin iallafall och av dem fick jag nässelutslag på hela kroppen. Voxra har jag provat också, sen är det nog ett par till men de minns jag inte vad de heter. Ja jag klarar mig utan. Jag gör så gott jag kan och sen tänker jag att omgivningen får lov att anpassa sig lite efter mig också. Jag har anpassat mig till min omgivning hela livet, och någon gång måste man väl har rätten att bara vara den man är? Så länge man sköter sig och inte gör skada på något vis.

Vad äter du för antidepressiva?

Haha, det där har jag också tänkt på några gånger, att man måste vara frisk för att klara av vara sjuk! O känner igen det där med byråkratin Arbetsförmedlingen - Försäkringskassan, möte här o möte där, nya papper som ska skickas in osv.

Bra att vara lite ego också, särskilt om man liksom alltid funnits till för andra jämt!

Äter Cymbalta, o precis som du har jag provat på en del mediciner under årens gång. Försökt sluta (skulle vilja klara livet utan tabletter liksom), men jag fixar det inte.

Hur funkar det med arbetsträningen då, har dom förståelse för dina besvär?Gör anpassningar till din situation?

Anonym (Orolig mor) Trådstartaren

Äldre 25 Feb 13:11

#70

Anonym (ljk) skrev 2017-02-23 20:41:52 följande:

Haha, det där har jag också tänkt på några gånger, att man måste vara frisk för att klara av vara sjuk! O känner igen det där med byråkratin Arbetsförmedlingen - Försäkringskassan, möte här o möte där, nya papper som ska skickas in osv.

Bra att vara lite ego också, särskilt om man liksom alltid funnits till för andra jämt!

Äter Cymbalta, o precis som du har jag provat på en del mediciner under årens gång. Försökt sluta (skulle vilja klara livet utan tabletter liksom), men jag fixar det inte.

Hur funkar det med arbetsträningen då, har dom förståelse för dina besvär?Gör anpassningar till din situation?

Cymbalta har jag aldrig testat. Jag förstår att du helst vill klara dig utan, men jag tycker absolut att du ska äta dem eftersom du mår bättre :)

Det går väl hyfsat på arbetsträningen. Men är bara uppe i ca tio timmar i veckan. Vet inte hur jag ska klara mer egentligen? Ångesten är värre nu och jag känner mig allt mer nedstämd... Osv. Men vi får se. Arbetsplatsen är bra iallafall. Det är väldigt anpassat efter mina behov. Jag får sköta mig själv och har eget kontor bland annat. Men det är inte bara att vara på arbetet som påverkar mig. Jag har som ett stresspåslag från jag vaknar tills jag lägger mig och i huvudet snurrar allt jag måste göra, och det räcker med att "allt" innefattar ett par timmar på jobbet, handla lite, hem och diska och fixa mat, köra en maskin tvätt tex så är jag nära att bryta ihop av stress.

ADD.. hur berätta för mitt barn?

INNEHÅLL