ADD.. hur berätta för mitt barn?

Men hur ska ni annars komma framåt då, om barnet inte "går med" på utredning?! Ska barnet ensamt verkligen få bestämma det? Du är ju ändå vårdnadshavare, o så länge barnet bor hemma får den väl lov att göra som du säger. 

Antar att du har pratat med BUP om hur pappan är o att dom får t ex skicka en kallelse till honom?

Kom ihåg att det kan bli tusen gånger värre om inga åtgärder görs alls, så länge barnet är omyndigt är det mycket lättare att få till utredningar, stöd etc, än om den är över 20 med alla krav som kommer med arbete etc.

Nej det kan jag absolut tänka mig, ungdoms-"trotset" kan vara starkt! Jobbigt för dig. Håller tummarna iaf. Och just ja, kallelsen hade inte kommit än, ursäkta. Men förutom det där med pappan, kanske det går att tala med dom på BUP om råd om vad man kan säga för att få med en trotsig tonåring? Om den fortfarande vägrar, menar jag. Eller skolpsykologen kanske kan ge råd.

Kanske är jag lite trögfattad, men jag trodde att du hade den huvudsakliga vårdnaden o därmed hade mest bestämmanderätt. Men jag kanske bara missade det då. 

Hej igen :) som synes är jag här lite oregelbundet, men men..  Då kan jag absolut förstå att pappan lockar mer, inga regler direkt passar ju särskilt en som har ADD, eftersom det är just sånt man brukar ha svårt med. 

Tycker att det låter bra det där med BUP, så skulle jag nog själv också göra!

Men hur ska ni annars komma framåt då, om barnet inte "går med" på utredning?! Ska barnet ensamt verkligen få bestämma det? Du är ju ändå vårdnadshavare, o så länge barnet bor hemma får den väl lov att göra som du säger. 

Antar att du har pratat med BUP om hur pappan är o att dom får t ex skicka en kallelse till honom?

Kom ihåg att det kan bli tusen gånger värre om inga åtgärder görs alls, så länge barnet är omyndigt är det mycket lättare att få till utredningar, stöd etc, än om den är över 20 med alla krav som kommer med arbete etc.

Skickar dom inte ut kallelse eller sms till båda vårdnadshavarna om vilka tider, o ombokningar, som gäller? Kanske värt prata med dom om det, jag skulle göra det. Vet inte om det skulle vara möjligt med samarbetssamtal med pappan? Han sätter ju bara käppar i hjulet ju. 

Och tiden var alltså ombokad, o inte avbokad helt?

Jaha ok. Men även om kallelsen kommer till pappan, kan man inte som mamma ringa till mottagningen o få reda på vad som gäller ändå? Borde dom kunna informera om muntligt, känns som man skulle behöva göra det varje gång med tanke på hur han är.

Nä och med tanke på att han ev är odiagnosticerad fast med diagnos, så kanske han bara glömt att tala om det? Glömsk, virrig, vad som helst. Om han inte bara vill jävlas, som sagt var.

Efter en ombokning av barnets pappa och sedan en ombokning pga sjuk läkare så var det tillslut dags att gå till BUP. Jag pratade med mitt barn och även om h*n inte var jätteexalterad så skulle h*n följa med. Senare på kvällen får jag ett meddelande från pappan att de hade pratat om besöket på BUP och att barnet inte ville gå så jag skulle avboka tyckte han. Jag talade då om att jag ändå tänkte gå dit för jag hade en del frågor jag ville ha svar på. På det svarade pappan att han tänkte iallafall inte gå dit.

Nu är det ju så på BUP att även om jag och barnet skulle säga ja till en utredning, så blir det ingen om inte pappan också är med på det. Det skulle kunna ändras om de gör en mogenhetsbedömning av barnet och anser att denne är mogen nog att bestämma själv. Men barnet lär aldrig gå med på det så länge pappans inställning är som den är. Han uppmuntrar ju inte precis när han berättar om allt elände som en diagnos innebär (enligt honom).

Efter mitt möte med BUP så sa läkaren att hon precis som jag hoppades att pappan skulle ändra sig. Även hon ansåg, efter det jag berättade om mitt barn, att det troligen kan vara ADD h*n har.

Hon skulle ringa pappan och se om han ändrade sig efter att hon pratat med honom... Annars stängs ärendet.

Jag känner mig så frustrerad!

Tycker det är bra att barnet inte påprackas en diagnos som hen inte vill ha.

Att komma till självinsikt och acceptera att man är annorlunda och kanske till och med har en funktionsnedsättning är en lång jobbig process som man har rätt att genomgå i sin egen takt.

Tycker det är bra att det finns en pappa som bromsar om barnet är osäkert.

Hur går det för er? Har ni varit på BUP än?

Här är skolan klar med utredningarna och remiss skickas i dagarna till BUP. Vårt barn är fortfarande positiv till vidare utredning. Hen har oxå börjat träffa psykolog (ej BUP) och det har fungerar jättebra med de mötena.

Med skolan är det som det är är, men den anpassade studiegången har tagit bort mycket stress och oro för vårt barn iaf. Nu hoppas vi på att en lugnt och skönt sommarlov kan hjälpa till att ladda batterierna för höstens skolgång, och att vi under hösten får komma vidare till BUP för utredning.