sonens bästis flyttar!

Vad bra, då kan ju han prata med er son.

Du pratar som om de kommer dö till sommaren. Snälla människa, de ska bara flytta. Folk flyttar hela tiden, klart de kan leka fast de flyttar, blir lite mer planering.

Du borde tagga ner lite, de flyttar bara! De dör inte, ni kan hälsa på ändå!

Tycker du själv att dina reaktioner är i proportion till händelsen? (Som inte hänt ännu). Varför är det fel att uppmana dig att söka hjälp? Jag håller med om att du inte ska lägga fram det här för din son utan behöver söka hjälp för dina egna reaktioner innan en eller två saker inträffar: Du överför din ängslan och katastrofkänslor på dina barn; Dina barn kommer tvingas agera som omhändertagande vuxna mot dig ganska snart.

Det är mycket möjligt att ni andra tycker att jag överreagerar. Men jag säger bara hur jag känner, om det är onormalt eller inte och om jag borde söka för det vet jag inte? "Hej jag gråter för att mina grannar ska flytta, kan ni hjälpa mig?"
Jag känner som jag känner och reagerar som jag gör, vad kan jag göra åt det? Stänga av känslorna?

Självklart ska du inte stänga av känslorna, men du måste ju inse att du överreagerar lite. Du gråter varje kväll??! De ska bara flytta, de är inte döende, de flyttar inte utomlands utan ni kan fortfarande hälsa på.

Ok, jag inser att mina reaktioner är överdrivna. Men det ändrar ju fortfarande inte hur jag känner? Även hur mycket jag än intalar mig att mina reaktioner som ledsenhet och gråt är överdrivna så ändras inte känslorna... jag känner som jag gör ändå. Och blir jag tillräckligt ledsen gråter jag.
En del gråter för allt, andra för inget!

Så vad menade du i så fall med de här inläggen? Om du helt saknar möjlighet att kontrollera utflödet av dina känslor? 

Jag tycker att det är okej att du är ledsen. Du sörjer förmodligen inte bara att de ska flytta utan hela situationen som kanske betytt mycket för dig. Att ha en annan familj i området som ni tycker om att umgås med, barn i samma ålder som springer över till varandra. Lite idylliskt, kanske något du hoppats på, och nu känns det väldigt jobbigt att det inte kommer vara så längre.

Med det sagt är det inte alls säkert att din son tar det lika hårt som du. Han har inte haft samma föreställning och förväntningar på hur det ska vara nu eller bli i framtiden. Kanske är det idé( som någon föreslog) att din man pratar med sonen istället om du inte kan hålla dina egna känslor i schack?

Annars tror jag bara på att ganska neutralt berätta att kompisen och hans familj har köpt ett hus dit de ska flytta och bo istället. Bekräfta honom i att det tråkigt att de ska flytta men samtidigt belysa det positiva i att de bara flyttar 2 mil bort, ni kommer ju kunna hälsa på varandra!

Har inte sagt att det är fel att söka hjälp.
Spelar ingen roll om reaktionerna är i proportion till händelsen. I alla fall vet inte jag hur jag skulle kunna ändra på mina känslor? Vet du?
Mina reaktioner är ju resultat utav de känslor som uppkommer. Så att intala sig att de känslor jag har inte är "rätt", jag "borde" inte känna såhär tror jag inte hjälper. Jag kommer inte bli mindre ledsen eller känna att situationen känns lättare? Tror du det?

Jag tycker det du ska akta dig för att föra över dina ångest och oroskänslor på dina barn. Så därför tycker jag att du inte ska berätta utan låt din man göra det eller grannpojken eller grannarna. Annars reagerar sonen på din ångest och oro, istället för att hans känslor får komma fram. Din son kanske tycker det är spännande att de flyttar, att han ska få åka och hälsa på och att det kommer nya grannar... Och/eller så blir han ledsen. Men utgå från honom, inte från dig. Han ska inte behöva ta över dina känslor eller trösta dig.