Anonym (Ledsen)

Äldre 25 Apr 21:26

92 svar

sonens bästis flyttar!

Hej,
Vi bor grannar med en familj med barn i samma åldrar 2,5 år och 5,5 år. Det är bara nån meter mellan oss och de äldsta springer över till varann titt som tätt och träffas ute o leker nästintill varje dag. Vi föräldrar är också väldigt goda vänner och umgås ofta och spontant.
Nu har de köpt ett hus på landet och kommer flytta härifrån. Barnen, främst äldsta sonen kommer bli så himla ledsen! Hur kommer han känna och hur ska vi förklara o hjälpa honom på bästa sätt?
Hur talar vi om att Ebbe ska flytta? Du kommer inte kunna leka med honom varje dag som förr.
Snälla hjälp mig med råd. Är så fruktansvärt ledsen och uppgiven. Allt känns så konstigt. Några man pratat med, lekt med och barnen har lekt med varje dag kommer till sommaren typ vara borta? Vet att inget är för evigt, livet pågår och saker o ting ändras. Jag är väl mest svag...
Mest orolig är jag för 5,5-åringen. Hur berättar vi och hur stöttar vi honom på bästa sätt?
Ska vi vara positiva eller visa att vi också är ledsna?

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 27 Apr 07:53

#31

Påven Johanna II skrev 2017-04-27 07:43:34 följande:

Så vad menade du i så fall med de här inläggen? Om du helt saknar möjlighet att kontrollera utflödet av dina känslor?

Anonym (Ledsen) skrev 2017-04-26 11:07:09 följande:Är det bästa att berätta så snart som möjligt?
Ska vi vara positiva när vi berättar det? Och om han blir ledsen, bekräfta honom och sen säga att allt kommer bli bra?

Jag kan nog hålla mig från att gråta när jag berättar för sonen, men då kanske jag tar gråten på kvällen när de sover.
Vad är det för fel med att visa sina känslor inför barnen?
Då kommer de ju själva aldrig våga göra det.

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 27 Apr 08:14

#32

Anonym (Edda) skrev 2017-04-27 07:46:22 följande:

Jag tycker det du ska akta dig för att föra över dina ångest och oroskänslor på dina barn. Så därför tycker jag att du inte ska berätta utan låt din man göra det eller grannpojken eller grannarna. Annars reagerar sonen på din ångest och oro, istället för att hans känslor får komma fram. Din son kanske tycker det är spännande att de flyttar, att han ska få åka och hälsa på och att det kommer nya grannar... Och/eller så blir han ledsen. Men utgå från honom, inte från dig. Han ska inte behöva ta över dina känslor eller trösta dig.

Signalerar inte det till barnen att man får inte gråta, inte visa hur man känner. Va stark!

Anonym (Edda)

Äldre 27 Apr 08:18

#33

Anonym (Ledsen) skrev 2017-04-27 07:53:41 följande:

Jag kan nog hålla mig från att gråta när jag berättar för sonen, men då kanske jag tar gråten på kvällen när de sover.
Vad är det för fel med att visa sina känslor inför barnen?
Då kommer de ju själva aldrig våga göra det.

Att visa sina känslor är en sak, att föra över sina känslor och styra hur de ska känna en annan. De kommer reagera på din gråtattack och din ångest och oro. Ska de då gå in i rollen att trösta dig, fast det borde vara tvärtom. Som förälder är din uppgift att vara där för dina barn och stötta dem, och vara lyhörd för deras känslor och frågor, inte att föra över dina egna känslor på dem. Det är ju inte alls säkert att dina barn tycker detta är något att gråta över...

Det vore en annan sak att när pappan berättat som inte behöver kämpa med att hålla sig från gråten, att om barnen gråter, att du då också kan visa att du är ledsen och gråta en skvätt (om du kan göra det utan att du "förlorar dig i gråten" och det blir skrämmande för barnen).

Anonym (Edda)

Äldre 27 Apr 08:23

#34

Anonym (Ledsen) skrev 2017-04-27 08:14:09 följande:

Signalerar inte det till barnen att man får inte gråta, inte visa hur man känner. Va stark!

Nej det gör det inte. För om de börjar gråta är det ju okej att göra det. Men om du berättar och börjar gråta så måste de hantera din gråt och trösta dig. Det ansvaret kan du inte lägga på dina barn. Däremot tycker jag det är okej att om de gråter att du då gråter en skvätt tillsammans med dem, men utifrån deras reaktion.

Jag har en svägerska som jag tänker är lite som du, hon har mkt ångest- och oroskänslor och det är uppenbart att hon för över dem på barnen. Det är verkligen ledsamt att se hur barnen hela tiden går och oroar sig för vad mamman ska bli ledsen över.

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 27 Apr 08:25

#35

Anonym (Edda) skrev 2017-04-27 08:18:46 följande:

Att visa sina känslor är en sak, att föra över sina känslor och styra hur de ska känna en annan. De kommer reagera på din gråtattack och din ångest och oro. Ska de då gå in i rollen att trösta dig, fast det borde vara tvärtom. Som förälder är din uppgift att vara där för dina barn och stötta dem, och vara lyhörd för deras känslor och frågor, inte att föra över dina egna känslor på dem. Det är ju inte alls säkert att dina barn tycker detta är något att gråta över...

Det vore en annan sak att när pappan berättat som inte behöver kämpa med att hålla sig från gråten, att om barnen gråter, att du då också kan visa att du är ledsen och gråta en skvätt (om du kan göra det utan att du "förlorar dig i gråten" och det blir skrämmande för barnen).

Helt säker på att jag kan berätta detta utan att börja gråta!
Gråta gör jag i min ensamhet.

pyssel

Äldre 27 Apr 08:25

#36

Anonym (Ledsen) skrev 2017-04-27 07:46:03 följande:

Har inte sagt att det är fel att söka hjälp.

Spelar ingen roll om reaktionerna är i proportion till händelsen. I alla fall vet inte jag hur jag skulle kunna ändra på mina känslor? Vet du?

Mina reaktioner är ju resultat utav de känslor som uppkommer. Så att intala sig att de känslor jag har inte är "rätt", jag "borde" inte känna såhär tror jag inte hjälper. Jag kommer inte bli mindre ledsen eller känna att situationen känns lättare? Tror du det?

Att inse att känslorna inte står i proportion till händelsen underlättar ju inställningen till att ta emot hjälp. Ja jag tror att du kan bli hjälpt av rätt samtalskontakt.

Anonym (Ledsen) skrev 2017-04-27 07:53:41 följande:

Jag kan nog hålla mig från att gråta när jag berättar för sonen, men då kanske jag tar gråten på kvällen när de sover.

Vad är det för fel med att visa sina känslor inför barnen?

Då kommer de ju själva aldrig våga göra det.

Anonym (Ledsen) skrev 2017-04-27 08:14:09 följande:

Signalerar inte det till barnen att man får inte gråta, inte visa hur man känner. Va stark!

Eftersom dina reaktioner är kraftigt överdrivna så skapar de bara otrygghet. Det kan t.o.m få effekten att dina barn undertrycker sina egna känslor för att dina är så stora och din känslighet tar stort utrymme.

Alla hästar hemma

Anonym (GFw)

Äldre 27 Apr 08:28

#37

Anonym (Ledsen) skrev 2017-04-25 21:26:26 följande:

Hej,
Vi bor grannar med en familj med barn i samma åldrar 2,5 år och 5,5 år. Det är bara nån meter mellan oss och de äldsta springer över till varann titt som tätt och träffas ute o leker nästintill varje dag. Vi föräldrar är också väldigt goda vänner och umgås ofta och spontant.
Nu har de köpt ett hus på landet och kommer flytta härifrån. Barnen, främst äldsta sonen kommer bli så himla ledsen! Hur kommer han känna och hur ska vi förklara o hjälpa honom på bästa sätt?
Hur talar vi om att Ebbe ska flytta? Du kommer inte kunna leka med honom varje dag som förr.
Snälla hjälp mig med råd. Är så fruktansvärt ledsen och uppgiven. Allt känns så konstigt. Några man pratat med, lekt med och barnen har lekt med varje dag kommer till sommaren typ vara borta? Vet att inget är för evigt, livet pågår och saker o ting ändras. Jag är väl mest svag...
Mest orolig är jag för 5,5-åringen. Hur berättar vi och hur stöttar vi honom på bästa sätt?
Ska vi vara positiva eller visa att vi också är ledsna?

Flytta efter vettja! Köp hus där dom köper hus, finns det inget hus kan ni alltid bo i husvagn, kanske få ställa upp den på deras tomt också! Perfekt!

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 27 Apr 08:29

#38

pyssel skrev 2017-04-27 08:25:31 följande:

Att inse att känslorna inte står i proportion till händelsen underlättar ju inställningen till att ta emot hjälp. Ja jag tror att du kan bli hjälpt av rätt samtalskontakt.

Anonym (Ledsen) skrev 2017-04-27 07:53:41 följande:

Jag kan nog hålla mig från att gråta när jag berättar för sonen, men då kanske jag tar gråten på kvällen när de sover.

Vad är det för fel med att visa sina känslor inför barnen?

Då kommer de ju själva aldrig våga göra det.

Eftersom dina reaktioner är kraftigt överdrivna så skapar de bara otrygghet. Det kan t.o.m få effekten att dina barn undertrycker sina egna känslor för att dina är så stora och din känslighet tar stort utrymme.

Alla hästar hemma

??? Oj. Professorn talar:)
Jag skojar bara.
Jag är helt säker på att jag kan hålla mig från att gråta när jag berättar. Gråta kan jag göra när de sover, eftersom man absolut inte ska visa vad man känner även om det må vara hänt att vissa tycker man överreagerar.

Påven Johanna II

Äldre 27 Apr 08:33

#39

Anonym (Ledsen) skrev 2017-04-27 07:53:41 följande:

Jag kan nog hålla mig från att gråta när jag berättar för sonen, men då kanske jag tar gråten på kvällen när de sover.
Vad är det för fel med att visa sina känslor inför barnen?
Då kommer de ju själva aldrig våga göra det.

Jag tycker inte att det är fel alls att visa barn känslor. Det är ju du som pratar om hur du ska framstå och om du ska vara positiv (fast du inte är det) och vad det nu var. Det jag pratar om är något helt annat, jag pratar om att man som vuxen och föräldrar är skyldiga sina barn att hantera det man känner. För barn är det naturligtvis skrämmande om föräldern inte tycks ha strategier för att klara av sitt eget känsloliv, det kommer oundvikligen att sätta igång farhågor hos barnet som rör sig om tankar på hur föräldern skulle stå ut med barnets känslor. Ofta kommer barnen fram till att föräldern inte skulle göra det och så startar ibland ett livslångt brottande med svårigheter att förhålla sig till andra människor och till sina egna känslor.

Det är väl självklart att du ska visa din son dina känslor, men det tycker jag att du ska göra först efter att du förmår presentera dem i ett skick som din son kan ta emot. Det vill säga, du måste kunna försäkra honom om att du kan klara dig vad som än händer. Kan du inte det så måste du åtminstone kunna förmedla att dina reaktioner är starkt överdrivna och att det i sig är något som du vet om och kommer att göra något åt.

Det är väldigt märkligt att reagera inför en flytt på 2 mil på samma sätt som man skulle kunna tänkas göra inför en anhörigs eller väns bortgång.

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 27 Apr 08:34

#40

Anonym (GFw) skrev 2017-04-27 08:28:31 följande:

Flytta efter vettja! Köp hus där dom köper hus, finns det inget hus kan ni alltid bo i husvagn, kanske få ställa upp den på deras tomt också! Perfekt!

Men JAAA! Så himla bra förslag! Då är ju problemet löst! Tack hemskt mycket för din input.

sonens bästis flyttar!

INNEHÅLL