sonens bästis flyttar!

??? Oj. Professorn talar:)

Jag skojar bara.

Jag är helt säker på att jag kan hålla mig från att gråta när jag berättar. Gråta kan jag göra när de sover, eftersom man absolut inte ska visa vad man känner även om det må vara hänt att vissa tycker man överreagerar.

Jag tycker inte att det är fel alls att visa barn känslor. Det är ju du som pratar om hur du ska framstå och om du ska vara positiv (fast du inte är det) och vad det nu var. Det jag pratar om är något helt annat, jag pratar om att man som vuxen och föräldrar är skyldiga sina barn att hantera det man känner. För barn är det naturligtvis skrämmande om föräldern inte tycks ha strategier för att klara av sitt eget känsloliv, det kommer oundvikligen att sätta igång farhågor hos barnet som rör sig om tankar på hur föräldern skulle stå ut med barnets känslor. Ofta kommer barnen fram till att föräldern inte skulle göra det och så startar ibland ett livslångt brottande med svårigheter att förhålla sig till andra människor och till sina egna känslor. 

Det är väl självklart att du ska visa din son dina känslor, men det tycker jag att du ska göra först efter att du förmår presentera dem i ett skick som din son kan ta emot. Det vill säga, du måste kunna försäkra honom om att du kan klara dig vad som än händer. Kan du inte det så måste du åtminstone kunna förmedla att dina reaktioner är starkt överdrivna och att det i sig är något som du vet om och kommer att göra något åt. 

Det är väldigt märkligt att reagera inför en flytt på 2 mil på samma sätt som man skulle kunna tänkas göra inför en anhörigs eller väns bortgång. 

Det är inte förvånande att du svarar med sarkasmer. Nej det behövs ingen professur för att gissa vilken dynamik du skapar i familjen.

??? Oj. Professorn talar:)

Jag skojar bara.

Jag är helt säker på att jag kan hålla mig från att gråta när jag berättar. Gråta kan jag göra när de sover, eftersom man absolut inte ska visa vad man känner även om det må vara hänt att vissa tycker man överreagerar.

Det är inte bara själva flytten utan hela situationen.

Och det kanske är lite svårt för dig att veta om jag har samma känslor som inför någons bortgång?

Då hade jag reagerat helt annorlunda.

Respektlöst att jämföra detta med någons bortgång.

Men gud vad passivt aggressiv du är. Du verkar ju inte kunna hantera dina känslor alls.

Vågar knappt tänka på hur du hade reagerat vid någons bortgång om du gråter varje kväll för en flytt 2 mil bort.

Troligen har du lite svårt för förändringar och kanske också en del separationsångest? Jag lider själv av det nämligen..
Det är en typ av förlust ni genomgår och en invänjningsperiod, och det är ok att känna som du gör. 
Kommer barnen gå i samma skola?

Stämmer. Måste söka hjälp:(