Forum Allmän debatt - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Blev ditt liv som du drömde eller önskade - med facit i hand

    Tis 2 maj 2017 11:55 Läst 16035 gånger Totalt 104 svar
    Anonym (Värpa - katten som sket ut guldäg­g)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 11:55

    När man är ungdom har man ofta höga ambitioner och drömmar, och även om man inte har storslagan "drömmar" så målar man upp ett liv som man skulle vara nöjd med. Jag tänker inte främst på drömmar som idrotsstjärna, skådespelare eller artist som i princip ingen har lyckats med.. Jag tänker mer på ambitioner och tankar om hur man vill att ens liv ska se ut, exempelvis familj och ett vanlig liv man är nöjd med. Man väljer en bana i form av partner, arbete, man får barn osv. Blev livet som du hade väntat dig eller blev det helt annorlunda´???????????? 

  • Anonym (.)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 12:00 #1

    Blev radikalt sämre än jag trodde.

    Är brilliant i hjärna och själ. Genomgick en bra utbildning men några år därefter tog det stopp. Arbetsmarknaden försvann. Blev ensamstående med allt vad det innebär, trots att jag skötte mina kort rätt.

    Nåja jag klagar men inte allt för mycket. Har det hyfsat med obelånad bostadsrätt och fina barn. Men det är långt ifrån det livet som var projekterat. Samhället har också förfallit något enormt och inte alls hållit projekterad linje. Allt är dekadent och det ligger drivor med sopor på gatorna, ibland tror man att man lever i Neapel.

  • Anonym (u)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 12:06 #2

    Min enda dröm jag någonsin haft var att bli skådespelare, och den misslyckades. I övrigt har jag aldrig haft några direkta föreställningar om framtiden. Så nej, det blev betydligt sämre.

  • Anonym (sorg)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 12:11 #3

    Lite samma som första inlägget för mig.

    Var ett "underbarn" med framtiden för mig, men en utbildning senare och totalkrasch i branschen (som tidigare var bra) står jag nu med dåligt jobb och låga inkomster, och undrar hur jag ska gå vidare.

    Vet att jag fortfarande har oerhört mycket att ge, men har svårt att få in en fot i en annan bransch, i och med att de finns fler sökande som har relevant utbildning. Funderar på att skola om mig, men har redan fem års universitetsstudier bakom mig och kan inte få CSN för en utbildning till.

    Jobbar gärna hårt och söker många jobb. Hoppas att någon vill ge mig chansen en vacker dag, så att framtiden kan se lite ljusare ut. Men åren går, och man är inte purung längre.

  • Tis 2 maj 2017 12:26 #4 +1

    Livet blev inte som jag tänkte och drömde. Jag drömde om att att finna kärlek, det gjorde jag inte. Jag vill bli flygplansmekaniker-jag blev långtidssjukskriven. Jag vart ensam till 100% med fyra barn, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig.
    Men nu är jag 46 år, är frisk efter 36 års psykisk ohälsa, jag läser till sjuksköterska och barnen börjar bli stora och en har flyttat hemifrån och skaffat arbete.
    Jag ser fram emot de år som jag har kvar, däremot så tror jag inte att det där med kärlek var menat för mig i detta liv, på gott och ont.


    När du tittar på himlen vad ser du då? Stjärnorna eller universum?
  • Anonym (Bättr­e)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 13:02 #5 +1

    Får väl gå emot strömmen här då och säga bättre än jag trodde (i den mån jag trodde något alls). Var mobbad i mellan- och högstadie, struntade mer eller mindre i skolan i gymnasiet och tog mig igenom med högst mediokra betyg. Jobbade ett par år efter gymnasiet, riktiga slitiga kneg. Luffade runt en del på långresor. Hade vänner som fastnade i missbruk.

    Sen fick jag ett ryck, skrev högskoleprovet och spetsade det direkt, sökte och kom in på en kvalificerad utbildning som visade sig vara helt rätt. Började forska under studierna och har nu ett riktigt drömjobb. Träffade en fantastisk människa under studietiden, vi gifte oss och fick barn, lyckades köpa och sälja bostäder i rätt tid och har idag ett eget hus i ett område vi faktiskt inte ens drömde om innan.

  • Anonym (Nöjd)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 13:07 #6

    Det blev ett bra liv som jag är nöjd med. Lyckligt gift sedan många år, ett barn som är vuxet och har ett bra liv.

  • Tis 2 maj 2017 13:10 #7

    Både och!

    Men - det är för tidigt att utvärdera det för mig, jag är 46 år gammal och har många år framför mig. Jag väntar med att fälla någon dom över mig själv innan jag ligger på dödsbädden.

    Fram till den dagen är det bara: framåt, uppåt! 

  • Anonym (.)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 13:16 #8
    Mrs Moneybags skrev 2017-05-02 13:10:24 följande:
    Både och!

    Men - det är för tidigt att utvärdera det för mig, jag är 46 år gammal och har många år framför mig. Jag väntar med att fälla någon dom över mig själv innan jag ligger på dödsbädden.

    Fram till den dagen är det bara: framåt, uppåt! 

    Jag är många år ynge än dig. Du får ju göra en halvtidsutvärdering. Ska bara 80åringar svara i tråden så blir det inte mycket till tråd. Vid 46 vet man absolut om man är på god väg att uppfylla sina önskningar eller inte.
  • Anonym (Erika­)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 13:22 #9

    På vissa plan men i det stora hela nej. Jag ville bli ekonomiskt oberoende, hitta ngn jag kan älska hela livet, ha tre barn (hade tom valt namn). Jag är visserligen ekonomiskt oberoende men i ett rätt kärlekslöst äktenskap och ofrivilligt barnlöst. Närmar mig 50 så det verkar vara så här livet blev.

  • Anonym (Både och)
    Visa endast
    Tis 2 maj 2017 13:23 #10

    Jag hade inte direkt några drömmar då mitt liv gick ut på att överleva pga den psykiska miljön hemma (fin på utsidan).

    Livet har blivit sämre på så sett att jag gjort mindre karriär, fast jag har inga karriärambitioner nu. Har ett bra huvud och fin utbildning, men jobbar lite under min nivå. Å andra sidan har jag ett fritt jobb utan så mycket ansvar eller krav på övertid. Är fast på en tråkig ort för att jag träffade en man. Och har allmänt inte kommit så långt i livet. Blivit lite rund, när jag växte upp tänkte jag under en period att jag aldrig skulle bli så fet att jag vägde över 50, väger just över 70 nu.

    Bättre på det sätt att jag har skippat omgivningens förväntningar och gjort det jag velat och fått en frihet jag inte trodde jag skulle få. Det självförtroendet började komma några år efter jag flyttat hemifrån och dumpat en kille som ville styra mig. Så jag gör precis det jag vill, förutom viss kompromissande med min man.  När jag väl blev bättre från mina ätstörningar fick jag en idrottskarriär som blev för kort, men mycket bättre än jag anat. En bättre ekonomi (då jag valt bort barn som jag uppfattade att man "måste" ha från omgivningen).

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll