Jag tänker ofta tanken att det inte blev som jag tänkt mig. Det är egentligen så att mitt liv är jättebra, utåt sett är det nog perfekt svenssonliv. Jag har en man jag älskar, två älskade barn, bor bra, reser en hel del och har bra ekonomi. Har en bra utbildning, älskar mitt jobb och mina kollegor.
Men, jag har alltid drömt om tre barn och det blev inte tre, en kombination av att kroppen inte ville och att min man sa nej. Och det känns som att det saknas någon i vår familj. Det är en sorg varje dag.
Vårt sexliv är inte vad jag önskar, eller det är knappt alls. Det är också något jag är ledsen över. Vi har pratat om det hur många gånger som helst men det leder ingenstans. Relationen är dock jättebra och vi har det bra ihop.
Sen en annan sak som inte blir som jag tänkt mig är att jag fortfarande, efter 20 års kämpande med vikten, är tjock. Det har påverkat mitt liv rätt mycket och jag sörjer över att inte kunna ha samma kläder som andra i samma ålder och att vara mera bekväm i min kropp, framför vänner, på jobbet, framför mina barn osv. Jag vill också kunna gå i linne och shorts men gör det aldrig.
Sen har vänskapsrelationerna aldrig blivit så som jag drömt om sen jag var liten. Jag har aldrig haft någon bästis, någon som jag vet att jag kan ringa mitt i natten eller som vi i vår familj har som självklara vänner att fira nyår med. Jag och vi har många bekanta och flera vänner men aldrig de där som är våra bästa och mest självklara vänner. Jag har lätt att bli bekant med folk men det blir sällan vänskap av det. Och blir det vänskap är det ändå alltid andra som är deras bästa vänner eller så. Vi är aldrig nummer ett.
