Blev ditt liv som du drömde eller önskade - med facit i hand

Bättre på så sätt att jag redan som barn ville dö, och aldrig trodde att något i livet någon gång kunde kännas okej.

Sämre i den mån att all den wow-faktor jag hade på lärare och andra (med löften om ett riktigt lyckat liv) mest försvann i depressioner och dålig tajming vad gällde utbildning och arbetsliv.

Idag är det okej. Har ännu inte lyckats hitta ett jobb som motsvarar min utbildning, och tjänar lite mindre än jag borde. Men har kunnat skaffa en fin lägenhet, och har för första gången i mitt liv en bra relation.

Men fortfarande vet jag att livet är ett evigt kämpande. Uppförsbackarna är fler än nedförsbackarna, och många måste misslyckas minst 99 gånger innan man kan få en öppning den 100:e gången.
Och då vet jag ändå att man måste klassa sig som tursam ifall man får den 100:e öppningen. Alla får inte ens det.

Tänker på Les Miserables av Victor Hugo när jag läser en del av svaren här:

"Are you what is called a happy man? Well! you are sad every day. Each day has its own great grief or its little care.
There is hardly one day out of a hundred which is wholly joyous and sunny. And you belong to that small class who are happy! As for the rest of mankind, stagnating night rests upon them.

Thoughtful minds make but little use of the phrase: the happy and the unhappy. In this world, evidently the vestibule of another, there are no happy beings."

Mitt liv blev mycket bättre än väntat. Jag hade inga stora förhoppningar eller drömmar under skolåren och var en knappt medelmåttig elev. Lat, ointresserad, inga ambitioner, inga pengar, inga talanger, kassa förhållanden med riktiga förlorar-typer.
Idag som 40+ har jag en fantastisk karriär i ett oväntat yrke, mer pengar och högre levnadsstandard än jag kunnat drömma om och kärlek av en underbar man och två fina barn. Jag är framgångsrik i mitt fritidsintresse och trygg i mig själv. Jag tror att jag lyckats eftersom jag aldrig blivit bitter och alltid vågat följa mina instinkter. Jag har inte lyssnat på vad andra tyckt och tänkt utan gått min egen väg. Jag har vågat ta chanser i livet när de dykt upp.

Mina förhoppningar var att jag skulle bo på landet, leva på att skapa musik och leva där tillsammans med en tjej jag gillar. Tro mig, det var det jag ville. Ville absolut inte ha några barn.

Och hur blev det?

Jag bor på landet, har aldrig tjänat en spänn på musik. Har dock ett annat jobb som jag tjänar bra på och jobbar mycket hemifrån. Jag är gift för andra gången och har ett barn.

Besvikelsen i livet är att jag aldrig kom igång med musiken på allvar. Jag har inte alls rätt personlighet för det. Är introvert och skapar aldrig de kontakter som krävs.

Däremot överträffade livet förväntningarna på ett par områden. Jag har avancerat på jobbet och är en respekterad figur där. Jag tänkte mig mer att jag skulle ha ett jobb och anstränga mig minsta möjliga, bara för att dra in pengar till musiken.
Mitt andra äktenskap har också lett till att jag fått mer kärlek och bättre sex än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, detta som medelålders. Och dessutom har det varit mycket roligare att vara förälder än vad jag kunnat föreställa mig.

Överlag får livet en stark fyra av fem möjliga. Klart bättre än vad jag räknat med faktiskt.

Jag hade stora drömmar som jag nog kunnat uppfylla! Mitt liv kraschade när jag var 9 och min ensamstående mamma kraschade och blev jättesjuk. Hon är väldigt kontrollerande. Min närmaste släkt är jobbig om man säger så. Många egocentriska alfatyper som grälar och saknar perspektiv. De snälla finns men tar ingen plats. Sjukdom. Alkoholism. Var alldeles för smart och lillgammal (pga hemsituationen) och blev mobbad och helt ensam hela högstadiet. Klarade mig pga min stora hjärna och min envishet. Har haft svårt med relationer. Från gymnasiet gick det lite bättre socialt men inte några nära vänner. Toppbetyg som gav mig möjligheten att välja och vraka. Sedan skaffade jag en bra utbildning, men inte den jag egentligen ville (fegade ur).

Vid 30 träffade jag en underbar livskamrat som jag vågade släppa in innanför skalet. Och ett drömjobb som nu ger mig över 600000 i lön varje år. Har fina barn. Bra hälsa.

Kämpar dock fortfarande för att våga släppa in människor in på livet och har därför inte många nära vänner, vilket är långt mkt viktigare än en bra lön. Har ett väldigt bra intellektuellt självförtroende, men känslomässigt är jag väldigt osäker.

Både ock.

Jag är intelligent och läste en lång utbildning utan problem. Läste en massa annat parallellt också. Några år efter examen, när min karriär borde skjutit fart, verkade den plötsligt tvärnita istället. Det är inte jättegott om jobb i min bransch, men de flesta hittar något fungerande till slut. Tidigare kändes det som att jag bara behövde ringa några potentiella arbetsgivare så hade jag ett nytt spännande jobb. Nu har jag haft flera brödjobb som inte leder någonstans och varit arbetslös i perioder. Skäms över att inte kunna få något av de jobb jag vill ha hos den stora arbetsgivaren som ligger här i stan.

Min man är å andra sidan som en produkt av mina drömmar: intelligent, driven, förstående, kärleksfull , jämlik på ett självklart sätt och en god far. Läser i princip mina tankar och ser vad jag behöver innan jag ens formulerat det för mig själv, och får mig mer att bli den människa jag vill vara. Jag förstod aldrig riktigt ordet själsfrände innan jag träffade honom. Han har ett rätt välbetalt jobb och försörjer oss utan att ens andas något förebrående när jag är arbetslös. Förr brukade vi skämta om att jag var hans pensionsförsäkring, eftersom jag i slutändan förväntades tjäna betydligt mer än honom.

Antog, lite löst, att vi skulle ha lätt att få barn (som våra föräldrar) och att våra barn skulle likna oss på ett ungefär: Viljestarka och tidigt utvecklade. Istället har vi en harmonisk dotter som inte talar trots att hon är 3,5 och verkar ha lite autistiska drag. Trodde aldrig att jag skulle springa på BUP-utredningar vareviga vecka. Vårt andra barn har vi väntat på i 1,5 år. Börjar närma mig 40 och undrar om vi borde ge oss in i den hemska IVF-karusellen.

Huset är fint och ligger i en trevlig del av staden. Tack och lov köpt innan den eviga flykting"krisen" fick huspriserna att skjuta i höjden.

Nej, nu ska jag sluta gnälla och ge mig ut i den härliga solen med min dotter! Det har sina fördelar att inte tvingas gå upp i ottan varje dag och lämna älsklingen på dagis på heltid. :)

Är ganska glad att livet inte blev som jag ville när jag var ung, då hade jag bott i New York och varit ute och klubbat var och varannan dag. Inte så sugen på det nu när jag börjar närma mig de 40...=)
Ganska skönt att man utvecklas och ändrar inställning till vad man vill här i livet! 

Just nu är livet bättre än förväntat, men det har varit lite upp och ner!

Som ung hade jag ganska jordnära drömmar. Ville ha barn och familj och leva vanligt svenssonliv i ett hus i ett naturnära villaområde, typ. Möjligtvis en katt eller två. Jobb som jag trivs med.

Försökte i åtta års tid uppfylla den drömmen med fel kille, som mest bara ville sitta hemma i lägenheten och lyfta bidrag och spela tv-spel och aldrig umgås med någon. Vårt sociala liv dog ut, vi fick kass ekonomi eftersom han misskötte sig, och med tiden drog jag på mig en depression. Jag var väldigt olycklig i några år innan jag äntligen tog mig i kragen, gjorde slut med killen och började jaga drömmen igen på egen hand. Något sådant hade jag aldrig förväntat mig som ung att jag skulle behöva gå igenom, så det kapitlet av mitt liv var klart sämre än förväntat.

Nu är livet däremot på rätt köl igen. Har träffat en partner som överstiger alla förväntningar jag någonsin haft. Och tack vare honom har jag lite oväntat hamnat ute på landet - och stormtrivs! Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli den som odlar egna grönsaker eller föder upp djur, så det känns som rena lyckträffen att jag fått upptäcka glädjen i det. Funderar rent av på att skaffa hund - otänkbart för bara några år sedan. Har ett rikt socialt liv, bor vackert och så länge vi inte blir ofrivilligt barnlösa så är familjedrömmen inom räckhåll.

Det enda som inte är som förväntat eller bättre just nu är ekonomin, för den är ganska dålig. Mycket på grund av att karriären gick lite i stå under mina dåliga år men också för att branschen jag gav mig in i krävde mycket mer än jag trodde. Jag trivs förvisso jättebra med arbetsuppgifterna och är duktig på det jag gör, men något jag inte förutsåg som ung var att jag måste driva eget företag och ständigt göra reklam för mig själv, vilket jag trivs mindre bra med och är ganska dålig på. Ofta drömmer jag om en fast anställning nånstans - så att jag slipper bestämma så mycket själv, så att jag vet att jag får lön varje månad, så att jag slipper oroa mig för morgondagen hela, hela tiden. Förhoppningsvis löser det sig snart eftersom jag gör mitt bästa för att styra upp det och hitta ett sätt att jobba jag kan känna mig trygg med. Det känns ju betydligt lättare att försöka fixa det nu när allt annat är bra, än det kändes när allt annat också var dåligt!