Ångrar du att du inte tog kejsarsnitt istället?

Fick inga direkta skador, sprack och fick sy lite. Snabbt läkt. Förlossningsrädd sen dess av andra anledningar dock men fortfarande hellre vaginalt än kejsarsnitt. Snitt verkar ännu värre.

Jag fick vara på uppvak flera timmar efter mina snitt.

Och det fanns personal i rummet hela tiden.

På bb senare fick jag eget rum och fick stanna så länge jag behövde. Personalen kollade såret varje dag.

Känner rätt många som gjort kejsarsnitt, och det var samma för dem.

Jag har fött ett barn med snitt och sex barn vaginalt.

Både snittet o de vaginala förlossningarna var utan komplikationer. Nu gjordes snittet pga av tillväxthämning på det barnet så var ju mer jobbigt mentalt.

Snittet gick dock helt problemfritt. Det värsta var nog bedövningen som läggs mellan kotorna, då höll jag på att få panik :) Snittet gick snabbt o smidigt, fick se bebisen (o skulle fått ha henne hos mig om hon inte behövt ligga i kuvös) o var sen på uppvaket groggy i ett par timmar innan jag kördes till eget rum på bb.

Visst var det jobbigt att inte kunna lyfta de närmsta veckorna, o kändes lite som frankeinstein med klamrar på magen men läkte relativt fort. Dock blev jag förvånad att jag faktiskt hade samma eftervärkar och avslag som efter en vaginal förlossning, kändes ungefär lka slappt därnere den första tiden också, vilket jag trodde jag skulle slippa.
Har forfarande efter många år ingen riktig känsel i området kring ärret fast det läktes fort o fint och är nästan osynligt i dag.

Jag väntar nu nr 8 och ser fram emot en vaginal förlossning igen. Visst har det hänt saker under mina förlossningar som kaske hade kunnat undvikas eller gjorts annorlunda men alla har gått bra o utan skador på mig eller barnen.
Jag har aldrig fått någon bristning så allvarlig att jag behövt sy tex, inga större blödningar etc. Jag tycker det är en otrolig upplevelse att känna att kroppen tar över och faktiskt fixar detta :)

Men jag förstår dig, jag har ett otroligt kontrollbehov o har ju lärt mig en del om hur olika normala förlossningsskeenden kan se ut vilket gör mig mer förväntansfull än rädd. 
Har ändå skrivit ett långt förlossningsbrev eftersom min största rädsla är stress o oförstående barnmorskor :)

Lycka till <3

Hej

För 7 veckor sedan kom min flicka genom KS. Det är en positiv upplevelse, har inget negativt att säga om det. Det flesta är emot ks men jag fick den bästa upplevelsen. Min flicka föddes 8:31 och jag var på ben kl 16. Ont hade jag inte och såret sitter vid troskanten, jätte fint ärr som har läkt jätte bra bara på den korta tiden som har gått. 2 dygn efter ks var jag hemma och tog hand om bebisen utan några problem. Det som jag fick tänka på är hur jag reser mig upp från sängen/soffan annars har jag inte haft några besvär alls. Blödningen avtog efter 2 veckor och sexlivet är inget att klaga på, nästan bättre än innan graviditeten :).

Jag har läst och hört många negativa tankar gällande KS, fått kommentarer att en kvinna som inte fått sitt barn på den naturliga vägen är ingen riktig kvinna. Jag älskar mitt barn och tar hand om henne precis som om hon hade kommit på "naturlig" väg och jag är inte sämre mamma bara för att min dotter kom genom ks.

Vad jag vill säga till dig TS är att det är din kropp och din upplevelse som du kommer bära med dig resten av livet. För vissa är vaginal förlossning inget alternativ helt enkelt.

Jag födde mina två äldsta barn vaginalt varav en i sätesbjudning. Mitt tredje barn föddes via kejsarsnitt med en dags varsel pga dålig tillväxt.
För mig var sätesbjudningen den minst smärtsamma förlossningen, trots att den var långdragen. Jag fick sy ett par stygn vid båda vaginala förlossningarna. Såklart var man öm, men nån direkt smärta hade jag inte. Kejsarsnittet var helt klart det som gjorde mest ont. Så fort jag hostade, skrattade eller ansträngde mig minsta lilla så var smärtan fruktansvärd, trots smärtstillande. Smärtan höll i sig ett par veckor. Jag tyckte också det var jobbigt att inte direkt få vara med bebisen utan behöva ligga på uppvaket istället. Nu är ju alla människor olika, vilket märks i denna tråd. 

Jag tycker framförallt att du ska prata med din barnmorska, då kanske du kan bli lugnare i din förlossningsrädsla oavsett hur du sen föder.

Lite OT men kul med en till som fött i säte och upplevt det som det minst smärtsamma.

Fött fyra barn vaginalt och trean var i säte, mjuk rumpa först var def mer behagligt än hårt huvud :)

Intressant med så olika upplevelser.

Min vaginala förlossning var så otroligt smärtsam och skrämmande att jag förlorade medvetandet ett par gånger. Inte mig emot, jag hade så obeskrivligt ont, att döden kändes som en befrielse... Det var så smärtsamt och fasansfullt att jag saknar ord för att beskriva det...

Kejsarsnittet var INGET i jämförelse. Ingreppet kändes inget, och svedan i såret dagarna efter var helt hanterbart!

Hej!

Jag har fött ett barn vaginalt, och det skulle jag aldrig vilja byta bort. Det var helt otroligt, det bästa jag någonsin gjort! Självklart gjorde det ont (hade regelbundna värkar i 42 timmar innan jag var öppen 6 cm, sen tog det två timmar, så var han ute), men det var så häftigt! Det att få uppleva hur kroppen tar över kommandot och bara kör, spänningen i att inte veta hur det kommer hända, känslan av att kroppen klarar allt, man var så stark! Efteråt var jag så avundsjuk på alla som skulle föda i typ ett halvår, ville bara bli gravid och göra det igen. Nu har jag hunnit få lite distans till det och är lite nervös inför nästa (om ett halvår), men jag vet att kroppen klarar det.

Ok här info som kanske inte den finkänslige vill läsa:

Själv sprack jag lite här och där, inget nämnvärt och inget som märks idag av det som syntes. Däremot gick det så fort när barnet skulle ner att jag sprack i livmodertappen och fick en reva på insidan av slidväggen som fylldes med blod. Fick ett hematom på storlek med en tennisboll, och DET gjorde ont! Kunde inte ligga ned, kunde inte sitta, lyfte upp höften och låg med den i luften i sex timmar innan jag fick tillräckligt med bedövning för att kunna ta ned den. Sedan opererades jag ganska snabbt och kände så ingenting av att ha fött barn efter det. Alltså gick ju som alla andra på bb, men hade verkligen inte ont någonstans så fort det var åtgärdat. Jag hade otur som fick det, och konstigt nog förstörde det inte heller känslan av att det där med att föda barn är det bästa som finns.

Har fött tre barn vaginalt och ångrar mig inte en sekund! Är mer rädd för de komplilationer som kan uppstå vid kejsarsnitt - även om jag förstår att det vid vissa tillfällen är säkrare. Jag har också haft problem med vissa undersökningar och delar av sexakten p g av saker dom hänt mig, men vid förlossningen var det verkligen inget som dök upp i mitt huvud. Och jag har heller inte haft några större problem efteråt. De sydde mig, men det märkte jag inte ens - hade full uppmärksanhet på bäbisen!

Du kan kanske tjata dig till ett ks, men varför inte göra ett försök att föda vaginalt? Om du skriver att du vill att de ska vara beredda på KS om du får panik så kanske du kan känna dig lugnare bara av att veta att möjligheten finns - om du skulle behöva? Har du talat med någon som jobbar med förlossningsrädsla?

Nej jag ångrar det verkligen inte. Fick grad 1 bristning med första och ingen bristning med andra, har inga komplikationer efter mina förlossningar.

Man borde absolut få välja själv om man ska snittas eller föda vaginalt. Jag har gjort båda.

Vid min första förlossning ville jag ha planerat snitt, för jag var extremt förlossningsrädd och livrädd att spricka, men de nekade mig det, så det blev en vaginal förlossning mot min vilja. Barnets hjärtljud gick ner i slutet så han drogs ut med sugklocka varpå jag sprack hela mellangården, slet av ringmuskeln och sprack upp i tarmen. (Som tur var hade jag epidural och kände det inte.) Fick panik då jag såg blodpölen då de lyfte över mig till en annan säng för att rulla mig till operation. Läkarna var iskalla och otrevliga och frågade irriterat om jag frös så jag skakade på operationsbordet. Fick lugnande. Sen vaknade jag ensam på uppvaket i panik. Var ingen där på länge (det var natt) och jag undrade var min bebis och man var. Kunde inte sitta på 14 veckor utan smärta och det var riktigt jobbigt. Fick liggamma och var mörbultad efteråt. Blev traumatiserad och tappade förtroendet för läkare. Det läkte inte helt rätt heller. Måste nog göra en operation snart för att "fixa" mig. 

Den andra förlossningen var planerat snitt (p.g.a förlossningsrädsla och skador från första förlossningen) och gick ännu sämre. Ryggbedövningen tog inte och fast jag sa att jag kunde röra ena benet och kände kylan från tussarna de drog på magen så skar de upp min mage utan bedövning så jag skrek av oerhörd smärta. De skickade ut min man och började oförberett trycka en svart mask över min mun så jag inte fick luft och full panik. Tillslut blev det svart och jag vaknade i panik och andades hysteriskt och grät. Hade fruktansvärt ont. Jag hade valt kejsarsnitt ändå (om jag skulle ha barn igen, men det skulle jag aldrig våga efter mina förlossningar), för läkningen gick bra och det var bättre att ha sår på magen än i hela underlivet och tarmen. 

Fungerar bedövningen tror jag kejsarsnitt är ett fint sätt att få barn på. Tryggare än en vaginal förlossning om det går snett. (Som för mig.) Mer kontrollerat. (Det är väldigt ovanligt att ryggbedövningen inte tar och en normalt funtad läkare skär ju inte upp magen om patienten säger att hon känner kyla och kan röra benen. Min var en idiot!) Jag skulle ändå välja snitt, om det gjordes rätt! Och jag tycker alla kvinnor ska få VÄLJA SJÄLVA hur de vill föda! Blir så arg då jag hör hur folk far illa och tvingas till saker de inte vill inom förlossningsvården.

Nej,ångrade inte ett ögonblick.

Jag födde vaginalt och fick en sfinkterruptur grad fyra.

Det vart så fruktansvärt och hade jag kunnat få det ogjort hade jag gjort det. Blev opererad flera timmar efter förlossningen - fick vara ifrån min man och son. Smärtan och oron överskuggade allt den första tiden - som man aldrig får tillbaka.

Fick ta hjälp av nära och kära som bodde hos oss under denna svåra tid efteråt och det har ärrat våra relationer då jag i förlossningsdimman tyckte att de ?stal? min bebis i detta tidiga stadie - genom att bara sitta och hålla i barnet.

Nu är jag gravid igen och enda alternativet är kejsarsnitt.