Ensombryrsig

Äldre 18 Dec 11:33

160 svar

Frun otrogen - igen...

Hej alla i forumet!
Jag har läst en hel del här på FL om olika människors tragiska erfarenheter när det gäller otrohet. Jag har också läst mycket från de andras sida, de som är otrogna.
Jag har en historia som jag vill dela med mig av, men som tar upp för mycket plats i andras trådar. Jag hoppas att jag kan få er uppmärksamhet i en egen tråd och vill redan nu förbereda er på att jag är, i min situation, extremt ältande.
Detta och framtida inlägg, kommer med all säkerhet att vara lååånga.
Ber om ursäkt för det!

Situationen idag; Tillsammans med min fru sedan 20 år tillbaka, 10 år som gifta. Två barn (16år och 1,5år). Träffades när min fru var 17år (jag 20år) och hon ganska nyligen hade gjort slut med sitt ex, som hon varit tillsammans med av och på i 3 år. Denna tiden, hur mycket de än älskade varandra, bör dock ändå klassas som ungdomskärlek, med tanke på deras ålder.

2009 var jag och frun på en svensexa/möhippa för våra vänner. Jag upptäckte att hon uppförde sig konstigt. Smet iväg runt hörn med telefonen i handen, var allmänt frånvarande i sitt sätt, verkade inte bry sig särskilt mycket om mig mm.
Dagen efter när jag vaknade, låg hennes mobil i rummet men hon var inte där.
Jag gjorde det fula och tog telefonen och läste sms. Där fanns det sms från ett nummer som jag inte kände igen och där det stod typ "Jag tror att du vet att det är mer än bara känslor..." Bakfull och jävlig, så blev detta för mycket för mig, så jag somnade om. När jag vaknade, var telefonen kvar och jag tog den igen, bara för att upptäcka att hela sms-konversationen nu plötsligt var borta. NU tog misstankarna fart på riktigt. Efter ca 4-6 månader med snokande, hade jag hittat 1500-1800 sms, mms, samtalshistorik etc mellan henne och hennes ex. Allt var raderat men jag såg ju kontakten var pågående. Jag hittade ett mail där det stod "Hej gubben! Sitter på jobb och tänker på dig Tänkte skicka ett litet "godmorgon-mail" till dig. Pussar o kramar från din!!"
Jag konfronterade henne. Hennes förklaring var att hon mådde dåligt och behövde en "egen bubbla, en tillflyktsort. det var aldrig några känslor inblandade, de var bara vänner och pratade bara om sånt som vänner pratar om.
Jag köpte inget av det men efter 3 månader, insåg jag att jag aldrig skulle få sanningen ändå. Vi hade barn och jag ville leva med henne. Det var ju min drömkvinna.

I dec 2016, satte jag mig med vår minsta och skulle kolla på youtube en stund på min frus ipad. Han kom åt en massa knappar och under samtalshistoriken, hittade jag då plötsligt en rad missade facetime-samtal från ett nummer som jag inte kände igen. Misstankarna växte snabbt till sig, eftersom jag vet att frun inte använder sin ipad till att prata i, utan bara för att surfa. Och tro f** att det nya numret tillhör hennes före detta. Igen.
Tänkte för mig själv att han säkert bara hade råkat fickringa. Två veckor senare, var där nya missade facetime-samtal från honom. Igen, förnekade jag och försökte intala mig att det bara var fickringning. Tre dagar senare, var plötsligt vara hans nummer raderat från ipaden, men resten av numren låg kvar. Vis av erfarenheten från 2009, startade detta en ny våg av spioneri, vemod, ångest, osäkerhet etc. Jag ville inte konfrontera min fru eftersom jag är övertygad om att jag ändå inte skulle få sanningen om jag gjorde det. Det hade jag ju redan testat en gång. Jag bidade min tid i stället och snokade hej vilt. Tills en natt efter 5 månader, då jag tog hennes telefon och lyckades hitta att hon surfat in på en Hotmail under privat surfning (som inte lämnar historik). Mailen låg öppna och det var bara att konstatera min värsta farhåga.

Hon har haft ett förhållande med honom i minst tre år. Närmare 25 000 mail har skickats mellan dem under denna tiden. Mailen är ett konto som endast just de två har inlogg till och mailen skickas hela tiden till samma adress - med andra ord ganska uttänkt. De har skickat könsbilder med och utan leksaker, onanivideos, nakenbilder, godmorgonbilder - alla sorters bilder ni kan tänka er. Kärleksförklaringar, önskan om att det var de som var tillsammans, beklagan över att de båda är gifta, gnabb om att de ena inte bryr sig lika mycket som den andra - ja allt. Han är dominant och styr min fru som sen kallas för slav. Vissa gånger vänder de på det och min fru ställer kraven. De har haft "live-sex" via messenger och facetime, några ggr när både jag och barnen har legat i rummen sidan om. Min fru har även skrivit ner sina egna tankar i anteckningar i sin telefon, där hon deprimerat skriver om hur ont det gör i varje cell när han inte hör av sig eller när han väljer att lägga fokus på sin familj och fru, att hon vill tillbaka till 2009 när de blev påkomna för att be honom välja henne. Hon har i ett mail skrivit att hon vill dra tillbaks i tiden för att "se vad som hade hänt om hon inte hade lämnat hans lägenhet den där natten". Listan kan göras milslång.

Jag klarade inte av det till sist. Jag konfronterade henne igen och sa att hon levde ett dubbelliv. Sen sa jag såklart lite till i ren affekt...

Hon erkänner. Men inte allt. Hon bedyrar att de inte har träffats fysiskt. Hon vidhåller att det har varit helt utan känslor. Att hon gjort det med honom, berodde inte på känslor utan för att det var enkelt eftersom de har ett förflutet. Så som de har hållit på, är det skit samma om de träffats eller inte. Han har sett allt på min fru, från topp till tå och i de mest komprometterande situationer Men när jag frågade om saker kring otroheten, märkte jag att hon spelade ovetandes om vissa saker. Hon ville absolut inte att jag skulle få tillgång till mailen. Hon menade på att jag redan hade sett tillräckligt för att förstå vad som hade pågått och hon ville inte att allt det fula och snuskiga som hon hade gjort, skulle finnas kvar. Hon kunde inte se hur det skulle kunna hjälpa oss framåt om jag hade möjligheten att gå in och rota runt i det de haft och gjort. Hon sa att där stod saker som hon inte kunde stå för och därför skulle jag inte läsa det - det skulle bara förstöra mer. Jag sa att om hon verkligen ville framåt, var hon tvungen att ge mig inloggen, som ett tecken på att hon släppte in mig i den värld hon levt i de senaste 3 åren. Till slut fick jag dem, men det tog två dagar. Efter ytterligare sa jag till henne att det var ok att hon raderade mailen (ångrar mig bittert för det), och det tog ínte lång tid förrän allt var borta. Vad hon inte vet, är att jag han spara ca 1600 mail... Hon säger att hon har avlutat helt med honom men hon säger också att de inte har haft någon kontakt sen den dagen jag tog upp det. Hon har enl. henne själv, inte berättat för honom att jag vet. Men plötsligt efter en vecka, hade ändå lösenordet till mailen ändrats, något bara han kan göra. Varför har han gjort det om han inte vet att jag vet...?

Som jag skriver ovan, så kan listan på skit de har gjort, göras milslång. Mina tankar och känslor är hela tiden all over the Place. Jag vet varken ut eller in.
Hjärtat säger en sak men hjärnan säger en annan. Konflikten är total.
Vi är fortfarande gifta. Frun går runt och låtsas som ingenting och pratar inte om det. De klagomål som hon hade innan, lever kvar. Men det gör även hennes kärleksförklaringar till mig, precis som under tiden hon levde sitt dubbelliv.

Nu undrar jag hur ni alla tänker kring detta.
Både ni som blivit utsatta för otrohet och ni som är/har varit otrogna. Jag vill höra allt. Moraltanter är välkomna, ni som är lite mer sakliga är välkomna, ni som vill vara hårda mot min fru eller mot mig är välkomna.
Snälla hjälp mig att se saker på andra sätt, att se saker som jag kanske missar, hjälp mig reda ut alla tankar. Jag förväntar mig inte att ni ska komma med lösningen. Att lösa detta kan bara jag och hon. Men era tankar och åsikter, det vill jag be er om.
Snälla dela med er!

Anonym (P)

Äldre 18 Dec 20:08

#22

Känns inte som något att bygga vidare på tyvärr. Fool me once... Jag hade dragit!

Anonym (Hm)

Äldre 18 Dec 20:23

#23

Det handlar bara om karaktär och bekräftelsebehov.

Jag var i ett förhållande i några år som bara gick utför och jag bara kände hur jag dagligen fantiserade om andra och verkligen ville bedra honom. Men jag gjorde inte det. Inte ens för hans skull utan för min egen. Det ligger inte i min karaktär att göra så mot någon annan och jag vet att jag hade mått väldigt dåligt av att utsätta någon annan för detta så jag gjorde slut.

Med mina barns pappa var jag med om ett svek för många år sen när vi hade det väldigt destruktivt några år in i förhållandet. Jag hittade sms, i 2 omgångar och jag kände aldrig att jag fick hela sanningen men enligt honom var det inget fysiskt utan bara bekräftelsesök och tydligen var han ganska säker på att vi skulle seprera med tanke på hur vi hade det. (Var bla missbruk och psykisk ohälsa inblandat på båda sidor) Andra gången packade jag iaf väskorna och gick. Jag bara kände att jag kan inte vara den personen som accepterar sånt här. Lite jäkla självrespekt fick jag ha. Jag hade förfallit annars för jag hade aldrig kunnat lita på honom.

En vecka var jag och vårt barn borta och det var den värsta i hans liv sa han. På något sätt, jag vet inte hur så hittade vi tillbaka till den starka kärlek och respekt vi hade. Vi förstod båda att vi behövde ändra på oss vilket vi gjort. Inget missbruk, den psykiska ohälsan från min sida är under kontroll(betedde mig nästan borderline på den tiden) och vi har fått 2 barn till och byggt upp vårt liv tillsammans.

Med detta sagt förstår jag vilken enorm smärta du måste gå igenom. Inte för att mitt går att jämföra med ditt. Jag blev alldeles ursinnig när jag hittade de där smsen men du känns nästan apatisk. Jag dömer inte ut de som stannar efter en otrohet då jag själv blivit utsatt för något slag av det. Kanske beror det på att min man i grunden inte är en otrogen typ men i kombo med missbruk och mitt extrema beteende sökte han sig bort. Kanske är din fru en spänningssökare som aldrig kommer sluta? Det låter ju nästan som att hon och denna man är förälskade tyvärr. Frågan är om hon älskar er båda eller om hon har dig kvar för det trygga familjelivet tills han eventuellt lämnar henne så hon också vågar ta steget.

Ja, nu snöade jag iväg här men jag ville bara lämna lite tankar då jag får en känsla av att du är en fin person som verkligen inte förtjänar detta. Hur mycket jag än älskar min man hade jag gått om han gjorde det din fru gjorde. Men det känns inte alls som du har planer på att lämna? Det kan ta en rejäl törn på självförtroendet när någon bedrar en och om man känner att bedragaren kanske vill ha den andra kanske man inte ställer ultimatum eller vågar visa ilska. Är det kanske så?

Önskar dig iaf all lycka till. Du förtjänar respekt och kärlek. Inte någon som uppenbarligen utan samvete går bakom ryggen och inte verkar ha planer på att sluta.

Tavelramen

Äldre 18 Dec 20:45

#24

Hon måste ju gå runt och undra vad ska göra för att du ska lämna henne? Någonstans i ditt inlägg får man ju känslan av att du ändå gillar det lite? Det som plågar dig är ändå lockande liksom. Du har sparat massa mail osv

För att vara brutalt ärlig. Äktenskapet är kört. Antingen kastar du ut henne eller så "förlåter" du. Förlåter du försvinner den sista respekten hon har för dig och hon kommer vid första bästa läge ta upp kontakten igen. Hon vet ju ändå att du inte kommer lämna henne.

Till 99% kommer han inte lämna sin familj för det hade annars varit gjort. Du är bara hennes back up då han förmodligen inte vill ha mer än det han redan får.

Att hon ligger i rummet bredvid och FaceTime:ar med en annan man med en dildo i könet... när du söver barnen. Det är liksom höjden av förnedring. Spotta på henne och berätta för alla ni känner säger jag.

Anonym (Sofie)

Äldre 18 Dec 20:59

#25

Anonym (Sofia) skrev 2017-12-18 12:45:14 följande:

Jag vill inte på något sätt säga att det jag eller din fru gör är okej. För det är det inte. Däremot vill jag få dig att rannsaka dig själv för ingen part är oskyldig i detta även om det din fru gör är ett enormt svek.

Ingen part är oskyldig i detta? Driver du med mig?

Till TS: jag beklagar djupt och relaterar då jag också blivit bedragen, även om mitt ex inte var lika djupt involverad i den andra som din fru verkar.

Ensombryrsig

Äldre 19 Dec 10:35

#26

Anonym (tragiskt) skrev 2017-12-18 17:21:43 följande:

Fast du kommer ju inte komma dit utan terapi, du har fastnat i din process, du är inte mottaglig för det, du har fastnat i ältardelen av din process och har inte kommit vidare till den del där man faktiskt kommer till insikt. När man ältar så är man inte mottaglig för input, insikt får man när man ältat klart.

www.1177.se/Uppsala-lan/Tema/Psykisk-halsa/Diagnoser-och-besvar/Kriser-och-svarigheter/Att-hamna-i-kris1/

Du verkar ha fastnat i reaktionsfasen...

Pyskisk stabil nog:
Ingen är psykiskt stabil när man hamnar i kris, det är liksom därför det kallas för kris, det betyder inte att du är galen, det betyder att du fått dig en rejäl smäll, gått ner för räkning och håller sakta sakta på att försöka kravla dig upp. Det tar en stund och man går igenom ett antal faser, ibland går det som smort ibland kan man fastna i någon av dem och då behöver man lite hjälp för att komma vidare. Men det kommer du inte få här, det kan du lämpligen få av någon som jobbar med sånt.

Din egen del:
Genom att inte inse att du fastnat i din proccess
Genom att låta dig behandlas som skit
Genom att inte kunna stå upp för dig själv

(Tragiskt) Tack!
Det kastade, som jag trodde, ett ytterligare nytt ljus på det för mig. Speciellt det du skriver under "Din egen del". Jag har utan tvivel fastnat i min process.
Och i allt detta, känner jag exakt som du skriver; att jag inte kan stå upp för mig själv. Jag pratar ju inte ens med henne om det...
Och tack för länken. Kommer läsa det om en stund.

Jag vill dock understryka att jag inte räknar med att komma vidare genom att älta och diskutera här och i andra forum. Jag går i terapi, ensam och med den absoluta förhoppningen att det ska hjälpa mig vidare. Jag försöker hitta mig själv igen, för att sen kunna ta tag i allt.
Här får jag dock utlopp för tankar och känslor. Och det är på ett sätt befriande för mig att läsa era svar, vare sig de är kritiska eller empatiska. Det kastar varje gång, ett nytt ljus på saken för mig, även om många i andra forum redan sagt liknande eller samma saker. Och det är ovärderligt för mig, speciellt nu när hjärnan inte riktigt funkar som den ska.

Så om du orkar och vill, får du mer än gärna fortsätta komma med input i mina komma inlägg.

Ensombryrsig

Äldre 19 Dec 10:58

#27

Anonym (Ellie) skrev 2017-12-18 17:49:17 följande:

TS. Du tycks ha fastnat i en bild av vad hon borde vara, (allt du föll för med henne) och förnekar den verkliga personen hon är. (En labil manipulativ otrogen lögnare och svin)

Om du inte var hennes partner,, men hörde allt hon gjort i en relation,hade du rekommenderat dina manliga vänner att dejta henne? Hade din egen son fått höra att hon verkar vara en bra förebild?

Hade du varit stolt att presentera henne för nära och kära?

Du måste låta henne döma dig. Utan att du vill rätta till det eller motbevisa henne någonting. Hon skyller allt hon gjort på dig för hon vet att du går på det.

"We Accept the Love we think we deserve"

Hej Elllie!
Tack för dina svar!

Ja, du har nog helt säkert rätt.
Jag har alltid sagt att hon är min drömkvinna. Tjejen med stort T.
Den jag gör allt och går igenom vad som helst för. Och jag tycker väl ändå att jag gjorde det med tanke på första rundan. Men det har visat sig vara j****** svårt nu den andra rundan. Dels med tanke på att det är andra gången men också för att jag läst om känslorna mellan dem, sett alla pornografiska bilder av vad de gjort med varandra, insett hur länge de har hållit på och att det är samma man igen.
Jag har svårt att förlika mig med tanken av att;

1. Att någon gör så här mot den de säger sig älskar. Kanske hon inte var min drömkvinna i alla fall. För så här hade inte min drömkvinna gjort. 2 ggr dessutom.
2. Att det skulle vara utan känslor mellan dem. Bullshit känner jag. Var det utan känslor, hade de inte hållit på så länge och skrivit det de har.

Och nej, med facit i hand hade jag varnat andra för människor som gör så här.
Till min son hade jag gjort mer än att varna. Men jag har tappat mitt egenvärde helt och hållet i allt detta. Jag känner mig lite elak som tänker tanken att det kanske inte går att rädda. Det gör mig oerhört rädd att behöva inse att hon kommer bli ledsen och sårad när jag berättar allt kring hur jag känner. Konstigt kanske...

Att hon skyller på mig, vet jag inte om jag kan påstå. När jag konfronterade henne, skyllde hon inte på mig. Tvärtom sa svarade hon mig, när jag frågade vad det var i vårt förhållande som var så ruttet att hon var tvungen att göra så här, att det inte var något fel alls. Sen vet jag att hon har ett enormt bekräftelsebehov och att det bäst tillgodoses genom sex. Och jag vet att hon inte känner att hon får eller har fått tillräckligt av det. Det är ju ett av mina stora problem idag; att hon fortsätter klaga på att hon känner att hon inte får tillräckligt med denna uppmärksamhet av mig och att hon aldrig skulle ha fått ha fått det. Att hon alltid har varit den som har fått kompromissa.
Men hon har aldrig rakt ut skyllt otroheterna på mig. Det kanske hon dock gör för sig själv. Uppenbarligen tycker hon att det är nåt fel. Annars hade hon väl inte gjort det hon har.

Anonym (Mmm)

Äldre 19 Dec 11:16

#28

Ensombryrsig skrev 2017-12-19 10:58:43 följande:

Hej Elllie!

Tack för dina svar!

Ja, du har nog helt säkert rätt.

Jag har alltid sagt att hon är min drömkvinna. Tjejen med stort T.

Den jag gör allt och går igenom vad som helst för. Och jag tycker väl ändå att jag gjorde det med tanke på första rundan. Men det har visat sig vara j****** svårt nu den andra rundan. Dels med tanke på att det är andra gången men också för att jag läst om känslorna mellan dem, sett alla pornografiska bilder av vad de gjort med varandra, insett hur länge de har hållit på och att det är samma man igen.

Jag har svårt att förlika mig med tanken av att;

1. Att någon gör så här mot den de säger sig älskar. Kanske hon inte var min drömkvinna i alla fall. För så här hade inte min drömkvinna gjort. 2 ggr dessutom.

2. Att det skulle vara utan känslor mellan dem. Bullshit känner jag. Var det utan känslor, hade de inte hållit på så länge och skrivit det de har.

Och nej, med facit i hand hade jag varnat andra för människor som gör så här.

Till min son hade jag gjort mer än att varna. Men jag har tappat mitt egenvärde helt och hållet i allt detta. Jag känner mig lite elak som tänker tanken att det kanske inte går att rädda. Det gör mig oerhört rädd att behöva inse att hon kommer bli ledsen och sårad när jag berättar allt kring hur jag känner. Konstigt kanske...

Att hon skyller på mig, vet jag inte om jag kan påstå. När jag konfronterade henne, skyllde hon inte på mig. Tvärtom sa svarade hon mig, när jag frågade vad det var i vårt förhållande som var så ruttet att hon var tvungen att göra så här, att det inte var något fel alls. Sen vet jag att hon har ett enormt bekräftelsebehov och att det bäst tillgodoses genom sex. Och jag vet att hon inte känner att hon får eller har fått tillräckligt av det. Det är ju ett av mina stora problem idag; att hon fortsätter klaga på att hon känner att hon inte får tillräckligt med denna uppmärksamhet av mig och att hon aldrig skulle ha fått ha fått det. Att hon alltid har varit den som har fått kompromissa.

Men hon har aldrig rakt ut skyllt otroheterna på mig. Det kanske hon dock gör för sig själv. Uppenbarligen tycker hon att det är nåt fel. Annars hade hon väl inte gjort det hon har.

Att hon skyller på uppmärksamheten är bara ett sätt för henne att rättfärdiga sitt beteende. Alla otrogna gör det på ett eller annat sätt. Dock brukar de flesta inse hur sjuk deras ursäkt är när de väl konfronteras. (Då brukar ju iof den bedragne ifrågasätts ursäkterna)

Anonym (tragiskt)

Äldre 19 Dec 12:16

#29

Anonym (FruK) skrev 2017-12-18 19:16:19 följande:

Det var just sakerna jag nämnde som gjorde att jag tog steget att vara otrogen, självklart var det ett val jag gjorde men hade inte behövt göra det om allt hade fungerat hemma.

Enda lösningen var att gå skilda vägar och det är inget som någon av oss skulle mått bra av , allra minst barnen.

Ja jag älskar min man och har som sagt inga problem att skilja sex med känslor. Sex är bara två kroppar som njuter av varandra, det är inte mer komplicerat än så och därför tror jag inte att ni kan skilja på det. Det är därför ni visar er ilska och bitterhet i var och annan tråd som handlar om otrohet, för ni blandar in alla känslor i något som är en av de starkaste drifterna vi har som människor , och vissas sexdrift är uppenbarligen större än andras. En del kan ha sex en gång om året och fortfarande fungera som människor medans tex jag behöver flera gånger i veckan för att inte känna frustration och lätt irritation.

Att falla för frestelse betyder inte automatiskt svag karaktär ,för mig handlar det om att leva i nuet, att göra det jag älskar , att njuta i stunden.

Förstår inte din skadeglädje , jag mår bra, min man mår bra och våra barn mår bra. Varför skulle du känna glädje i att se vår familj raseras? Brukar du känna skadeglädje för andra medmänniskor och vart kommer din bitterhet ifrån? Den känns inte hälsosam.

Japp situationen hemma satte dig i en situation där du behövde göra ett val, men du hade inte behövt välja otrohet om du inte velat det.

Din otrohet kommer ingen må bra av heller när den kommer fram, allra minst barnen. Faktum är att alla kommer må väldig väldigt dåligt.

Ilskan har ingenting med att skilja på sex och kärlek att göra. Ilskan bygger helt och hållet på att du tar dig rätten att fullkomligen skita i vad din man tycker om sex och kärlek med andra och enbart utgå ifrån vad du tycker och sen använder det som någon slags ursäkt. Det är naturligt att känna ilska över att en människa missbrukar en annan människas förtroende och riskerar att såra och förnedra personen djupt. Det blir inte bättre av att du då säger dig älska den du bedrar, snarare värre eftersom man då undrar hur i helvete man kan göra så mot någon man säga sig älska? Om man älskar någon vill man väl inte personen illa?

Ja du pratar mycket om vad saker och ting betyder för dig, men skiter fullkomligen i vad de betyder för din partner. DU kan skilja på sex och kärlek, DU lever i nuet, DU gör det DU älskar.... Din partners åsikter kring ert gemensamma förhållande är totalt oviktiga för dig, allt handlar om dig.

Det handlar inte om skadeglädje, det handlar om att känna empati för din man och tycka att han förtjänar en chans att få förhålla sig till det du gör och få möjligheten att själv välja vad han vill göra av det. Dessutom är det intressant att du i ena stunden gör allt för att förminska det du gör och få det att låta som ofarligt och till och med nästan snällt mot din familj för att i nästa sekund anse att det är skadeglädje att det kommer fram, jag menar om det du gör är så ofarligt och snällt så finns det väl ingen skada i att din man och barn får reda på det? Det är ju bara bra för alla enligt dig?

Ensombryrsig

Äldre 19 Dec 12:20

#30

Anonym (FruK) skrev 2017-12-18 18:27:47 följande:

Jag är gift med min man sedan 20 år tillbaka och har fyra barn tillsammans. Är otrogen sedan tre år tillbaka ,trodde aldrig att det skulle hända men det hände. Brist på uppmärksamhet, bekräftelse och intimitet gjorde att jag hamnade här.

Jag tror ärligt att skillnaden mellan en som är otrogen och en som inte kan tänka sig vara det är att vi otrogna skiljer på känslor och sex. Min kk betyder inget för mig emotionellt , allt vi har är djuriskt sex.

Jag försöker inte rättfärdiga det, jag vet att det jag gör mot min man är ett stort svek men kan helt enkelt inte motstå frestelsen, det förbjudna, spänningen och kicken man får utav förbindelsen mellan min kk och mig, han får mig att leva, hjälper mig i min trista vardag,får mig att känna mig åtrådd,sexig och bekräftad.

Min otrohet förändrar inte vad jag känner för min man, jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Hej FruK!
Tack för att du delar med dig av din historia, som den som bedrar!

Ditt inlägg väcker så klart en rad frågor hos mig;

1. Om det råder brist så stor brist på saker i ditt förhållande och din vardag är så trist att du "måste" svika den du säger dig älska, varför gjorde du inte bara slut först då? Varför välja svek, lögner och dubbelliv istället för att ärlighet? Varför stanna kvar om det nu fattas så mycket? Känns det inte mer som att du och din make är bästa vänner?
2. Skiljer mellan känslor och sex? Varför? Och om din kk inte betyder något för dig emotionellt, varför går du då alltid till samma? Varför inte fortsätta söka efter någon som kanske är ännu bättre?
3. Du försöker inte rättfärdiga i men ändå ursäktar du det med att skriva "att du inte kan motstå frestelsen i det förbjudna". Det förbjudna här är ju att du sviker en annan människa, en som du påstår dig älska. Jag vet inte hur gamla era barn är men är det förbjudna så viktigt för dig att det är värt att riskera familjens välmående för?

Jag inser att mina frågor låter dömande. Snälla tro inte att de är menade att vara det. Jag dömer ingen. Det är inte min uppgift att göra. Jag vill bara försöka förstå en otrogens syn på det hela. För jag förstår verkligen inte.

Min fru och våra barn, är hela min värld. Det finns inget jag inte hade försakat eller gjort för deras skull. Att medvetet riskera deras lycka och välmående, är så långt ifrån min förståelse något kan vara. Men tydligen delar min fru inte den synen...

Anonym (Well)

Äldre 19 Dec 12:38

#31

Var tvungen att gå tillbaka till dina andra trådar och skumma igenom lite för att uppdatera mitt eget minne, och försöka hitta någon typ av röd tråd i allt detta.

Det som slår mig är att du får samma råd där som här och jag tror inte något kommer att ändras. I slutet av trådarna försöker folk t.o.m provocera dig. Men det hjälper inte. Du har fastnat i din egen bubbla.

Det nya, och det som tillkommit är ett par otrogna som försöker ge dig någon typ av förklaringsmodell av hennes beteende, vilket i sig är helt sjukt. Dom kan ju inte ha "alla sina hästar hemma"... Mer egocentriska och opålitliga människor får man leta efter. Att försöka skjuta över en del av skulden på den bedragne är kanske så vi funkar, men det är jä...ligt fult, så ta inte åt dig något av det.

En sak som slår mig är att du i detta är så undfallande. Du vill inte göra din fru ledsen, och är rädd för att hon skall falla, okontrollerat, och att du i så fall blir tvungen att skrapa upp resterna.
Jag skulle nog säga, att det är enda möjligheten. Du måste få reda på alla dina frågor, annars kan du varken gå vidare, eller bearbeta. Antingen för ett förlåtande, eller att ni går skilda vägar. (Psykologen kan inte hjälpa dig där, bara din fru kan det.)
Du står helt enkelt och stampar på samma ställe.

Har inte orkat kolla vad du har försökt, för att få fram en dialog med henne, men kanske skulle ni försöka lämna bort ungarna en helg. Äta något gott. Dricka "några flaskor vin" :) och börja prata om det. Alkohol har ju en förmåga att lossa på tunghäftan och öppna upp för saker som man i vanliga fall tycker är jobbigt att prata om.
På något sätt måste du få henne att öppna sig, annars kommer du att gå under !

Frun otrogen - igen...

INNEHÅLL