Ensombryrsig

Äldre 18 Dec 11:33

160 svar

Frun otrogen - igen...

Hej alla i forumet!
Jag har läst en hel del här på FL om olika människors tragiska erfarenheter när det gäller otrohet. Jag har också läst mycket från de andras sida, de som är otrogna.
Jag har en historia som jag vill dela med mig av, men som tar upp för mycket plats i andras trådar. Jag hoppas att jag kan få er uppmärksamhet i en egen tråd och vill redan nu förbereda er på att jag är, i min situation, extremt ältande.
Detta och framtida inlägg, kommer med all säkerhet att vara lååånga.
Ber om ursäkt för det!

Situationen idag; Tillsammans med min fru sedan 20 år tillbaka, 10 år som gifta. Två barn (16år och 1,5år). Träffades när min fru var 17år (jag 20år) och hon ganska nyligen hade gjort slut med sitt ex, som hon varit tillsammans med av och på i 3 år. Denna tiden, hur mycket de än älskade varandra, bör dock ändå klassas som ungdomskärlek, med tanke på deras ålder.

2009 var jag och frun på en svensexa/möhippa för våra vänner. Jag upptäckte att hon uppförde sig konstigt. Smet iväg runt hörn med telefonen i handen, var allmänt frånvarande i sitt sätt, verkade inte bry sig särskilt mycket om mig mm.
Dagen efter när jag vaknade, låg hennes mobil i rummet men hon var inte där.
Jag gjorde det fula och tog telefonen och läste sms. Där fanns det sms från ett nummer som jag inte kände igen och där det stod typ "Jag tror att du vet att det är mer än bara känslor..." Bakfull och jävlig, så blev detta för mycket för mig, så jag somnade om. När jag vaknade, var telefonen kvar och jag tog den igen, bara för att upptäcka att hela sms-konversationen nu plötsligt var borta. NU tog misstankarna fart på riktigt. Efter ca 4-6 månader med snokande, hade jag hittat 1500-1800 sms, mms, samtalshistorik etc mellan henne och hennes ex. Allt var raderat men jag såg ju kontakten var pågående. Jag hittade ett mail där det stod "Hej gubben! Sitter på jobb och tänker på dig Tänkte skicka ett litet "godmorgon-mail" till dig. Pussar o kramar från din!!"
Jag konfronterade henne. Hennes förklaring var att hon mådde dåligt och behövde en "egen bubbla, en tillflyktsort. det var aldrig några känslor inblandade, de var bara vänner och pratade bara om sånt som vänner pratar om.
Jag köpte inget av det men efter 3 månader, insåg jag att jag aldrig skulle få sanningen ändå. Vi hade barn och jag ville leva med henne. Det var ju min drömkvinna.

I dec 2016, satte jag mig med vår minsta och skulle kolla på youtube en stund på min frus ipad. Han kom åt en massa knappar och under samtalshistoriken, hittade jag då plötsligt en rad missade facetime-samtal från ett nummer som jag inte kände igen. Misstankarna växte snabbt till sig, eftersom jag vet att frun inte använder sin ipad till att prata i, utan bara för att surfa. Och tro f** att det nya numret tillhör hennes före detta. Igen.
Tänkte för mig själv att han säkert bara hade råkat fickringa. Två veckor senare, var där nya missade facetime-samtal från honom. Igen, förnekade jag och försökte intala mig att det bara var fickringning. Tre dagar senare, var plötsligt vara hans nummer raderat från ipaden, men resten av numren låg kvar. Vis av erfarenheten från 2009, startade detta en ny våg av spioneri, vemod, ångest, osäkerhet etc. Jag ville inte konfrontera min fru eftersom jag är övertygad om att jag ändå inte skulle få sanningen om jag gjorde det. Det hade jag ju redan testat en gång. Jag bidade min tid i stället och snokade hej vilt. Tills en natt efter 5 månader, då jag tog hennes telefon och lyckades hitta att hon surfat in på en Hotmail under privat surfning (som inte lämnar historik). Mailen låg öppna och det var bara att konstatera min värsta farhåga.

Hon har haft ett förhållande med honom i minst tre år. Närmare 25 000 mail har skickats mellan dem under denna tiden. Mailen är ett konto som endast just de två har inlogg till och mailen skickas hela tiden till samma adress - med andra ord ganska uttänkt. De har skickat könsbilder med och utan leksaker, onanivideos, nakenbilder, godmorgonbilder - alla sorters bilder ni kan tänka er. Kärleksförklaringar, önskan om att det var de som var tillsammans, beklagan över att de båda är gifta, gnabb om att de ena inte bryr sig lika mycket som den andra - ja allt. Han är dominant och styr min fru som sen kallas för slav. Vissa gånger vänder de på det och min fru ställer kraven. De har haft "live-sex" via messenger och facetime, några ggr när både jag och barnen har legat i rummen sidan om. Min fru har även skrivit ner sina egna tankar i anteckningar i sin telefon, där hon deprimerat skriver om hur ont det gör i varje cell när han inte hör av sig eller när han väljer att lägga fokus på sin familj och fru, att hon vill tillbaka till 2009 när de blev påkomna för att be honom välja henne. Hon har i ett mail skrivit att hon vill dra tillbaks i tiden för att "se vad som hade hänt om hon inte hade lämnat hans lägenhet den där natten". Listan kan göras milslång.

Jag klarade inte av det till sist. Jag konfronterade henne igen och sa att hon levde ett dubbelliv. Sen sa jag såklart lite till i ren affekt...

Hon erkänner. Men inte allt. Hon bedyrar att de inte har träffats fysiskt. Hon vidhåller att det har varit helt utan känslor. Att hon gjort det med honom, berodde inte på känslor utan för att det var enkelt eftersom de har ett förflutet. Så som de har hållit på, är det skit samma om de träffats eller inte. Han har sett allt på min fru, från topp till tå och i de mest komprometterande situationer Men när jag frågade om saker kring otroheten, märkte jag att hon spelade ovetandes om vissa saker. Hon ville absolut inte att jag skulle få tillgång till mailen. Hon menade på att jag redan hade sett tillräckligt för att förstå vad som hade pågått och hon ville inte att allt det fula och snuskiga som hon hade gjort, skulle finnas kvar. Hon kunde inte se hur det skulle kunna hjälpa oss framåt om jag hade möjligheten att gå in och rota runt i det de haft och gjort. Hon sa att där stod saker som hon inte kunde stå för och därför skulle jag inte läsa det - det skulle bara förstöra mer. Jag sa att om hon verkligen ville framåt, var hon tvungen att ge mig inloggen, som ett tecken på att hon släppte in mig i den värld hon levt i de senaste 3 åren. Till slut fick jag dem, men det tog två dagar. Efter ytterligare sa jag till henne att det var ok att hon raderade mailen (ångrar mig bittert för det), och det tog ínte lång tid förrän allt var borta. Vad hon inte vet, är att jag han spara ca 1600 mail... Hon säger att hon har avlutat helt med honom men hon säger också att de inte har haft någon kontakt sen den dagen jag tog upp det. Hon har enl. henne själv, inte berättat för honom att jag vet. Men plötsligt efter en vecka, hade ändå lösenordet till mailen ändrats, något bara han kan göra. Varför har han gjort det om han inte vet att jag vet...?

Som jag skriver ovan, så kan listan på skit de har gjort, göras milslång. Mina tankar och känslor är hela tiden all over the Place. Jag vet varken ut eller in.
Hjärtat säger en sak men hjärnan säger en annan. Konflikten är total.
Vi är fortfarande gifta. Frun går runt och låtsas som ingenting och pratar inte om det. De klagomål som hon hade innan, lever kvar. Men det gör även hennes kärleksförklaringar till mig, precis som under tiden hon levde sitt dubbelliv.

Nu undrar jag hur ni alla tänker kring detta.
Både ni som blivit utsatta för otrohet och ni som är/har varit otrogna. Jag vill höra allt. Moraltanter är välkomna, ni som är lite mer sakliga är välkomna, ni som vill vara hårda mot min fru eller mot mig är välkomna.
Snälla hjälp mig att se saker på andra sätt, att se saker som jag kanske missar, hjälp mig reda ut alla tankar. Jag förväntar mig inte att ni ska komma med lösningen. Att lösa detta kan bara jag och hon. Men era tankar och åsikter, det vill jag be er om.
Snälla dela med er!

Anonym (Köp inte skitsnacket TS)

Äldre 19 Dec 23:35

#72

TS fundera lite kring vilka konsekvenser hon drabbats av då du kommit på henne - just nu är det väl besvärligt att du är på din vakt skulle jag tro, men om allting annat i princip är lika dant som förut? Är hon manipulativ - vilket det verkar som - så är hon säkert medveten om att så länge hon ligger lågt ett bra tag och är ännu försiktigare nästa gång.... Ja jag tror du förstår.

Har ni hus? Barn? Gemensamma vänner? Ekonomin är starkare med två inkomster. Ni kanske inte bråkar nått direkt. Vardagssysslorna flyter på utan något tjafs kring det. Går ju att hitta många orsaker till att stanna som inte har med någon kärlek till just dig att göra.

Ensombryrsig

Äldre 20 Dec 10:33

#73

Anonym (Hm) skrev 2017-12-19 17:05:27 följande:

Jag tror att det enda som gjorde att vi kunde fortsätta var att det inte hade gått så långt. Vad jag vet. Han smsade med flera olika för bekräftelse och även om det lilla jag läste lät över gränsen var det ändå inte nog för att jag skulle kunna överge den starka kärlek och kemi vi haft från start när han väl vakna upp. För det gjorde han inte förrän jag flyttade. Men då var det också noll tolerans mot allt. Helt bryta med alla han skrivit med och om jag hittade minsta lilla var det slut på riktigt. Jag tror också missbruket och personlighetsförändringen som blev hos honom lindrade fallet. Det var liksom inte han. Samma min psykiska ohälsa. Jag hade ju regelbundet anklagat honom för otrohet sen vi träffades och jag hade totalt brytit ner honom. Han mådde inte alls bra men med det sagt är det ändå ingen ursäkt.

Hade vårt förhållande känts stabilt och bra när det hände, så som du upplevt ert hade det varit så mycket värre. Det hade känts som att inget jag kunde erbjuda skulle få honom att hålla sig lojal. Och med allt du fått se och läsa, är det ens möjligt att gå vidare? Jag kan helt övertygad säga att jag inte hade kunnat det efter allt hon gjort och min man är medveten om att hade minsta hänt igen hade det varit slutet för oss. Ett förhållande ska ju kunna ta upp och nedgångar utan att ena parten bedrar. Det finns ingen ursäkt även om vårt fall var ganska extremt.

Och nu vet jag ju inte vad som egentligen hänt mer än sms. Och jag tror faktiskt det är bäst så. På något sätt får ovissheten vara värd detta snedsteg för 6 år sedan. Och ovissheten är ju just för jag inte kunde lita på vad han sa efter upptäckten.

På något sätt känns det nästan som det var meningen att hända oss. För hade vi inte vaknat där hade vi inte varit så nära som vi är nu och våra 2 yngsta barn hade inte funnits.

Jag har alltid trott att jag aldrig skulle förlåta otrohet men jag tror att de som lär sig av sitt misstaf faktiskt kan förtjäna en andra chans. Men då måste de vakna, vilket de flesta inte gör förrän de blivit påkomna. Din fru har ju blivit påkommen förut och fortsatt ändå.

Har du tagit beslutet att stanna eller du vet inte än?

Nej och det är ju lite det som är mitt problem.
Jag kan inte ta beslut, knappt om någonting alls.

Men naturligtvis lutar det mest åt att detta inte går att rädda. Jag söker febrilt feter något som skulle kunna få mig att fatta hur man skulle rädda det, men jag hittar inget.
Frågar man mig om jag VILL att det ska funka, så svaret självklart ja.
Ingen vill väl "drabbas" och tvingas gå skilda vägar. Och då kan man kanske tycka att det bara är att bestämma sig för att få det att funka. Släppa det och förlåta. Men jag kan inte komma dit. Jag tror inte att jag har svårt att förlåta.
Hon har gjort fel, punkt. Förlåt det. Finns ingen anledning att gå runt och inte förlåta. Men jag kan fan inte komma till den punkt där jag känner mig trygg med att hon inte gör det igen, trygg med att det är mig hon älskar och vill ha. Hon har ju haft förbannat lång tid på sig att bevisa att det inte är så...

Ensombryrsig

Äldre 20 Dec 10:52

#74

Anonym (tragiskt) skrev 2017-12-19 14:05:14 följande:

Den här inställningen (understruket) har jag aldrig förstått mig på. Man der det lite här och där i olika trådar. Sen när är det förbjudet att döma andra människor för vad de gör? Finns det öht någon människa på den här planeten som inte dömer?
Det är väl fullt naturligt att om man ser en människa bete sig jävligt illa mot någon annan eller dig själv så kommer man tycka personen är jävligt svinaktig? Varför skulle det vara något att skämmas för eller försöka dölja?

Är det inte snarare något fler borde göra? Hur ska människor som beter sig illa mot andra förstå att deras beteende är oacceptabelt om alla ska springa omkring och göra sitt bästa för att inte döma deras handlingar? Människor som gör andra illa SKA få höra det, att INTE döma skitbeteende är detsamma som bejaka det och acceptera det. Det sänder ut helt fel signaler, det säger att "du kan göra precis vad du vill mot andra människor och ingen kommer klandra dig för det"

Jag tycker det ligger en sån otrolig ytlighet och hyckleri i påståendet "jag dömer ingen" när alla vet att alla dömer, det enda som skiljer är om man säger vad man tycker högt eller inte. men av någon märklig anledning verkar många fått för sig att man är lite bättre om man påstår att man inte dömer.

Hur menar du att det inte skulle vara din uppgift att döma? Det är väl allas uppgift att agera mot skitbeteende, hur ska vi annars få bukt med det? Vad gäller din frus svek mot dig är det väl garanterat din uppgift att döma henne? Det är ju dig hon behandlat illa, vems uppgift skulle det annars vara?

Det är nog snarare ett uttryck i generell mening. Jag anser inte att det är min uppgift att döma. Världen ser nog ut som den gör för att så många dömer och ofta felaktigt. Vem är jag att döma någon för att personen inte tycker som jag eller uppför sig som jag som exempel. Det är i min bok ett större hyckleri.

Men du har även rätt i många som borde dömas, kommer undan för lätt just för att "folk inte dömer".
I mitt fall är det ju definitivt så. Jag går runt och intalar mig att jag inte får och ska döma min fru, utan istället bara fatta att det inte är mig hon älskar.
Men det har ju inte fört mig framåt direkt.
Kanske skulle jag sätta mig ner och döma. Döma allt hon gjort, allt hon gör och hur hon får och har fått mig att må, för att hon valt att riskera hela vår familjekonstellation osv.
Det får ju vara min uppgift. Jag har inte pratat med andra än er och ett annat forum om detta.
Funderade på att berätta för min far. Han är ett galet bra stöd för mig i allt.
Men problemet jag har, är att han vet om första rundan. Han stöttade mig igenom den gången. Berättar jag för honom om denna rundan, kan han inte annat än att döma personen som sårat hans son. Och om vi väljer att fortsätta och ta oss igenom detta, hur kommer kontakten bli då? Hur ska min farsa kunna sitta vid samma bord utan att känna ilska och kanske hat, mot henne? Den situationen vill jag helst undvika, för allas skull.

optimist63

Äldre 20 Dec 11:00

#75

Ensombryrsig skrev 2017-12-20 10:52:42 följande:

Det är nog snarare ett uttryck i generell mening. Jag anser inte att det är min uppgift att döma. Världen ser nog ut som den gör för att så många dömer och ofta felaktigt. Vem är jag att döma någon för att personen inte tycker som jag eller uppför sig som jag som exempel. Det är i min bok ett större hyckleri.

Men du har även rätt i många som borde dömas, kommer undan för lätt just för att "folk inte dömer".
I mitt fall är det ju definitivt så. Jag går runt och intalar mig att jag inte får och ska döma min fru, utan istället bara fatta att det inte är mig hon älskar.
Men det har ju inte fört mig framåt direkt.
Kanske skulle jag sätta mig ner och döma. Döma allt hon gjort, allt hon gör och hur hon får och har fått mig att må, för att hon valt att riskera hela vår familjekonstellation osv.
Det får ju vara min uppgift. Jag har inte pratat med andra än er och ett annat forum om detta.
Funderade på att berätta för min far. Han är ett galet bra stöd för mig i allt.
Men problemet jag har, är att han vet om första rundan. Han stöttade mig igenom den gången. Berättar jag för honom om denna rundan, kan han inte annat än att döma personen som sårat hans son. Och om vi väljer att fortsätta och ta oss igenom detta, hur kommer kontakten bli då? Hur ska min farsa kunna sitta vid samma bord utan att känna ilska och kanske hat, mot henne? Den situationen vill jag helst undvika, för allas skull.

Sitter på jobbet och hinner inte läsa alla svar mm.

Råkade själv ut för en fru som var otrogen för 16 år sedan. Jag blev helt bestört men ville för familjens skull ge henne en chans till. Under denna tid hade jag full bevakning på henne och det tog inte lång tid förrän jag kom på henne igen.
Jag väckte henne sent på kvällen och sa att nu får det vara nog och skilsmässa är det ända alternativet! Jag har aldrig ångrat detta efter en tung tid just under skilsmässan. Min kontakt med min son har blivit så mycket bättre då jag verkligen älskade att vara med honom den veckan han bodde hos mej.

Jag hoppas du inser att lämna är enda alternativet.

Anonym (tragiskt)

Äldre 20 Dec 11:17

#76

Ensombryrsig skrev 2017-12-20 10:52:42 följande:

Det är nog snarare ett uttryck i generell mening. Jag anser inte att det är min uppgift att döma. Världen ser nog ut som den gör för att så många dömer och ofta felaktigt. Vem är jag att döma någon för att personen inte tycker som jag eller uppför sig som jag som exempel. Det är i min bok ett större hyckleri.

Men du har även rätt i många som borde dömas, kommer undan för lätt just för att "folk inte dömer".
I mitt fall är det ju definitivt så. Jag går runt och intalar mig att jag inte får och ska döma min fru, utan istället bara fatta att det inte är mig hon älskar.
Men det har ju inte fört mig framåt direkt.
Kanske skulle jag sätta mig ner och döma. Döma allt hon gjort, allt hon gör och hur hon får och har fått mig att må, för att hon valt att riskera hela vår familjekonstellation osv.
Det får ju vara min uppgift. Jag har inte pratat med andra än er och ett annat forum om detta.
Funderade på att berätta för min far. Han är ett galet bra stöd för mig i allt.
Men problemet jag har, är att han vet om första rundan. Han stöttade mig igenom den gången. Berättar jag för honom om denna rundan, kan han inte annat än att döma personen som sårat hans son. Och om vi väljer att fortsätta och ta oss igenom detta, hur kommer kontakten bli då? Hur ska min farsa kunna sitta vid samma bord utan att känna ilska och kanske hat, mot henne? Den situationen vill jag helst undvika, för allas skull.

Världen ser ut som den gör pga människors egoism inte pga dömande. Vem är du att döma? Du är en människa som besitter en hjärna och ett känsloliv och förmåga att förhålla dig till andra människors handlingar. Det är en självklarhet att du dömer. Enligt ditt synsätt borde vi inte kunna sätta människor i fängelse för mord, våldtäkt och pedofili, för vem är vi att döma dem för att de inte beter sig som vi vill?

Varför i helvete ska du vara hennes skyddsängel? Vem har utsett dig till att vara hennes krockkudde för allt skit hon hittar på? Sluta vara en sån toffel människa och ryck upp dig. Hon är en vuxen kvinna fullt kapabel att förstå vad hennes handlingar skulle få för konsekvenser, låt henne ta konsekvenserna. Det är inte din uppgift att ta ansvar för hennes handlingar, det är hennes ansvar.

Ja du verkar undvika precis allt som är obekvämt för din fru, det är antagligen därför hon gör som hon gör mot dig, för att hon vet att det spelar igen roll vad hon gör mot dig så kommer du göra allt för att hon ska slippa ta skit för det.

Ensombryrsig

Äldre 20 Dec 11:25

#77

Nymphaea skrev 2017-12-19 14:18:54 följande:

Hej TS. Efter att de andra nämnde tidigare trådar blev jag nyfiken, så jag letade upp och skummade igenom dem snabbt. Jag måste fråga vad du egentligen vill få ut av att skriva samma tråd igen? Mer "input"?

De svar du får går ju (självklart) i princip enbart ut på att du borde lämna; att du trampar på dig själv; att ingen annan hade stannat under de omständigheter du fått utstå. Väntar du på att någon ska komma in och skriva att de blivit utsatta för samma, men att de stod ut och stannade kvar, och i slutändan blev allt bra och frun blev den där prinsessan han alltid drömt om?

Jag blir ledsen av att läsa hur fast du är (de andra trådarna är ju gamla vid det här laget!), men det måste ju finnas en anledning till att du stannar. Du måste ändå någonstans vid det här laget förstå att hon aldrig kommer ändra på sig, och att hon aldrig heller kommer inse hur illa hon gjort dig (tänker på att hon fortfarande klagar på för lite sex - efter allt hon utsatt dig för, att hon undrar varför du verkar så konstig, och att hon pratar om att skaffa ett barn till).

Då har du logiskt sett två alternativ. Båda innebär att du måste acceptera att din fru inte är drömkvinnan du trodde hon var. Du har tillskrivit henne falska egenskaper och vill ändra verkligheten för att den ska passa dig bättre. Det måste du sluta med.

- Ena alternativet är att du lämnar. Sök stöd bland anhöriga/vänner så att du inte faller tillbaka.
- Andra alternativet är att du behåller henne, men som den människa hon verkligen är. Ge henne då frikort att knulla så mycket hon vill vid sidan av. (Du kan ändå inte göra någonting åt hennes beteende, och att snoka runt gör dig bara galen.) Rimligtvis får du då också göra det, om du nu skulle vilja det.

Hej Nymphaea!
Tack för ditt svar! Och tack för ditt engagemang som gjorde att du letade upp mina andra inlägg.

Jag vet att jag skriver samma saker. Hela tiden och både där och här.
Jag ältar ju och detta är väl den renaste formen av ältande. Eller?
Många av svaren jag får, går mycket riktigt ut på att jag borde lämna. Vissa går ut på att det går att komma förbi en sak som denna.
Jag har skrivit det förr och jag gör det igen;
Jag förväntar mig inte att någon annan kommer med lösningen till mig.
Det är mitt äktenskap och jag vet att lösningen bara kan komma från mig och min fru.
Men i allas svar, är där så mycket mer. Saker, tankar och tycken som jag läser och förstår olika, från gång till gång. Och det är till oerhörd hjälp för mig.
Tro mig, hade jag aldrig skrivit nånstans, hade jag nog legat i rännstenen vid detta laget. Ni alla svarar på era sätt, vilket ger mig en insyn i hur man kan tänka. Det dyker allt som oftast upp saker och synsätt som jag själv inte sett eller haft.
Alla svar på mina inlägg, har gjort mig mycket mer klarsynt, även om jag förstår det inte verkar så.

Ja, jag tror att det börjar sjunka in att hon kanske inte komme ändra sig.
Men vad är det som gör dig så säker på det? Är det en gissning eller av erfarenhet du skriver så?
Och utan att försvara henne, så vil jag understryka att hon har klagat på för lite sex i flera år. Det är ju en av anledningarna till att jag tror att hon har gjort så här.

Jag har tillskrivit henne falska egenskaper. Det är ju som tydligast nu.
Men hur slutar jag försöka ändra verkligheten? Det är ju allt jag vet. Jag har varit med henne i 20 år. Det är ju så verkligheten ser (såg) ut.

Gung Ho

Äldre 20 Dec 11:28

#78

Korta frågor.
Vad lägger du för värde i att leva med ngn som du aldrig får sanningen ifrån?
Vad skall ett förhållande innehålla enligt dig?

molly50

Äldre 20 Dec 11:42

#79

Ensombryrsig skrev 2017-12-20 11:25:44 följande:

Hej Nymphaea!
Tack för ditt svar! Och tack för ditt engagemang som gjorde att du letade upp mina andra inlägg.

Jag vet att jag skriver samma saker. Hela tiden och både där och här.
Jag ältar ju och detta är väl den renaste formen av ältande. Eller?
Många av svaren jag får, går mycket riktigt ut på att jag borde lämna. Vissa går ut på att det går att komma förbi en sak som denna.
Jag har skrivit det förr och jag gör det igen;
Jag förväntar mig inte att någon annan kommer med lösningen till mig.
Det är mitt äktenskap och jag vet att lösningen bara kan komma från mig och min fru.
Men i allas svar, är där så mycket mer. Saker, tankar och tycken som jag läser och förstår olika, från gång till gång. Och det är till oerhörd hjälp för mig.
Tro mig, hade jag aldrig skrivit nånstans, hade jag nog legat i rännstenen vid detta laget. Ni alla svarar på era sätt, vilket ger mig en insyn i hur man kan tänka. Det dyker allt som oftast upp saker och synsätt som jag själv inte sett eller haft.
Alla svar på mina inlägg, har gjort mig mycket mer klarsynt, även om jag förstår det inte verkar så.

Ja, jag tror att det börjar sjunka in att hon kanske inte komme ändra sig.
Men vad är det som gör dig så säker på det? Är det en gissning eller av erfarenhet du skriver så?
Och utan att försvara henne, så vil jag understryka att hon har klagat på för lite sex i flera år. Det är ju en av anledningarna till att jag tror att hon har gjort så här.

Jag har tillskrivit henne falska egenskaper. Det är ju som tydligast nu.
Men hur slutar jag försöka ändra verkligheten? Det är ju allt jag vet. Jag har varit med henne i 20 år. Det är ju så verkligheten ser (såg) ut.

Men även om hon anser sig få för lite sex så är väl det ingen ursäkt för att vara otrogen.
Det är något hon borde ha pratat med dig om och försökt hitta en lösning på tillsammans med dig,istället.
Och kan man inte komma fram till en lösning så är det kanske bättre,och framförallt ärligare,att göra slut innan man söker sig till någon annan.
Jag tycker du ska fundera på om det är värt att satsa mer på någon som inte ens kan vara ärlig mot dig.

Carpe Diem

Anonym (FruK)

Äldre 20 Dec 14:10

#80

molly50 skrev 2017-12-19 22:22:26 följande:

Hur kan du veta att han är lycklig?

Du tror inte att man kan ha misstankar om att något pågår bakom ens rygg?

Mitt ex trodde nog också att jag var lyckligt ovetande tills ett par av mina vänner,oberoende av varandra,berättade vad som pågick bakom min rygg.

Dessförinnan hade jag känt att det var något som inte stämde då det hände saker som gjorde mig misstänksam. Och han nekade såklart när jag försökte ställa honom mot väggen.

Jag är tacksam gentemot de som berättade.

Jag hade föredragit att få veta direkt från honom. Men han var inte man nog att stå för sina handlingar.

Och tro mig,det gjorde betydligt mer ont att få veta att jag levt i en lögn under en lång tid,än om han hade sagt som det var på en gång.

Lögner och svek sårar ofta mer än otroheten i sig.

Jag har så svårt att förstå hur man kan ljuga så för den man påstår sig älska och inte ens ge sin partner en möjlighet att själv få välja hur h*n vill leva sitt liv.

Det är inte bara falskt. Det är fruktansvärt egoistiskt.

Jag vet att han är lycklig för vi har ett fantastiskt förhållande baserat på hans premisser. Han har inte samma behov av sex som jag har. Jag behöver känna mig åtrådd och bekräftad som kvinna och inte som mamma, hushållerska, städerska, hjälpreda, rådgivare osv. Han totalt ignorerar mina behov. Varför har mannen inget ansvar menar du? Varför gifter man sig öht? Ville jag ha en polare så skulle jag inte gift mig med personen! Det är så lätt att säga, men skilj dig då! Men när man känner ett ansvar för sina barn och vill ge dom en bra uppfostran och en fin barndom och den bästa starten i livet så är det inte lika lätt. Min familj mår bra, vi har ett fint kärleksfullt hem, trygga barn ,stort gemensamt umgänge osv

Anonym (FruK)

Äldre 20 Dec 14:13

#81

Canadasvensk skrev 2017-12-19 17:37:26 följande:

Haha din man är troligtvis "lycklig" för att han knullar en 25 årig vid sidan om. Hon säger också att hon är "ren" précis som ditt KK. Men ska sanningen fram så har både hans lilla bombnedslag och din KK andra KK vid sidan om. Många K:n blir det...

För inte fan tror du (FruK) väl att ditt KK på 3 år bara knullat DIG!? Allvarligt människa?!? Tror du att han sitter hemma och väntar på att hans lilla ego MILF på 35+, som desutom har bekräftelse behov, skulle vara hans enda älskare?

Men visst, vissa tror fortfarande på tomten... haha

Hade min man knullat en 25 åring är det bara att gratulera, han är alltså inte helt död på den fronten trots allt då.

Jag har aldrig påstått att jag är den enda min kk knullar, det är din fantasi som spökar. Och dessutom har jag heller aldrig nämnt hans ålder så hur du får in MILF är ett mysterium...

Frun otrogen - igen...

INNEHÅLL