Ensombryrsig

Äldre 18 Dec 11:33

160 svar

Frun otrogen - igen...

Hej alla i forumet!
Jag har läst en hel del här på FL om olika människors tragiska erfarenheter när det gäller otrohet. Jag har också läst mycket från de andras sida, de som är otrogna.
Jag har en historia som jag vill dela med mig av, men som tar upp för mycket plats i andras trådar. Jag hoppas att jag kan få er uppmärksamhet i en egen tråd och vill redan nu förbereda er på att jag är, i min situation, extremt ältande.
Detta och framtida inlägg, kommer med all säkerhet att vara lååånga.
Ber om ursäkt för det!

Situationen idag; Tillsammans med min fru sedan 20 år tillbaka, 10 år som gifta. Två barn (16år och 1,5år). Träffades när min fru var 17år (jag 20år) och hon ganska nyligen hade gjort slut med sitt ex, som hon varit tillsammans med av och på i 3 år. Denna tiden, hur mycket de än älskade varandra, bör dock ändå klassas som ungdomskärlek, med tanke på deras ålder.

2009 var jag och frun på en svensexa/möhippa för våra vänner. Jag upptäckte att hon uppförde sig konstigt. Smet iväg runt hörn med telefonen i handen, var allmänt frånvarande i sitt sätt, verkade inte bry sig särskilt mycket om mig mm.
Dagen efter när jag vaknade, låg hennes mobil i rummet men hon var inte där.
Jag gjorde det fula och tog telefonen och läste sms. Där fanns det sms från ett nummer som jag inte kände igen och där det stod typ "Jag tror att du vet att det är mer än bara känslor..." Bakfull och jävlig, så blev detta för mycket för mig, så jag somnade om. När jag vaknade, var telefonen kvar och jag tog den igen, bara för att upptäcka att hela sms-konversationen nu plötsligt var borta. NU tog misstankarna fart på riktigt. Efter ca 4-6 månader med snokande, hade jag hittat 1500-1800 sms, mms, samtalshistorik etc mellan henne och hennes ex. Allt var raderat men jag såg ju kontakten var pågående. Jag hittade ett mail där det stod "Hej gubben! Sitter på jobb och tänker på dig Tänkte skicka ett litet "godmorgon-mail" till dig. Pussar o kramar från din!!"
Jag konfronterade henne. Hennes förklaring var att hon mådde dåligt och behövde en "egen bubbla, en tillflyktsort. det var aldrig några känslor inblandade, de var bara vänner och pratade bara om sånt som vänner pratar om.
Jag köpte inget av det men efter 3 månader, insåg jag att jag aldrig skulle få sanningen ändå. Vi hade barn och jag ville leva med henne. Det var ju min drömkvinna.

I dec 2016, satte jag mig med vår minsta och skulle kolla på youtube en stund på min frus ipad. Han kom åt en massa knappar och under samtalshistoriken, hittade jag då plötsligt en rad missade facetime-samtal från ett nummer som jag inte kände igen. Misstankarna växte snabbt till sig, eftersom jag vet att frun inte använder sin ipad till att prata i, utan bara för att surfa. Och tro f** att det nya numret tillhör hennes före detta. Igen.
Tänkte för mig själv att han säkert bara hade råkat fickringa. Två veckor senare, var där nya missade facetime-samtal från honom. Igen, förnekade jag och försökte intala mig att det bara var fickringning. Tre dagar senare, var plötsligt vara hans nummer raderat från ipaden, men resten av numren låg kvar. Vis av erfarenheten från 2009, startade detta en ny våg av spioneri, vemod, ångest, osäkerhet etc. Jag ville inte konfrontera min fru eftersom jag är övertygad om att jag ändå inte skulle få sanningen om jag gjorde det. Det hade jag ju redan testat en gång. Jag bidade min tid i stället och snokade hej vilt. Tills en natt efter 5 månader, då jag tog hennes telefon och lyckades hitta att hon surfat in på en Hotmail under privat surfning (som inte lämnar historik). Mailen låg öppna och det var bara att konstatera min värsta farhåga.

Hon har haft ett förhållande med honom i minst tre år. Närmare 25 000 mail har skickats mellan dem under denna tiden. Mailen är ett konto som endast just de två har inlogg till och mailen skickas hela tiden till samma adress - med andra ord ganska uttänkt. De har skickat könsbilder med och utan leksaker, onanivideos, nakenbilder, godmorgonbilder - alla sorters bilder ni kan tänka er. Kärleksförklaringar, önskan om att det var de som var tillsammans, beklagan över att de båda är gifta, gnabb om att de ena inte bryr sig lika mycket som den andra - ja allt. Han är dominant och styr min fru som sen kallas för slav. Vissa gånger vänder de på det och min fru ställer kraven. De har haft "live-sex" via messenger och facetime, några ggr när både jag och barnen har legat i rummen sidan om. Min fru har även skrivit ner sina egna tankar i anteckningar i sin telefon, där hon deprimerat skriver om hur ont det gör i varje cell när han inte hör av sig eller när han väljer att lägga fokus på sin familj och fru, att hon vill tillbaka till 2009 när de blev påkomna för att be honom välja henne. Hon har i ett mail skrivit att hon vill dra tillbaks i tiden för att "se vad som hade hänt om hon inte hade lämnat hans lägenhet den där natten". Listan kan göras milslång.

Jag klarade inte av det till sist. Jag konfronterade henne igen och sa att hon levde ett dubbelliv. Sen sa jag såklart lite till i ren affekt...

Hon erkänner. Men inte allt. Hon bedyrar att de inte har träffats fysiskt. Hon vidhåller att det har varit helt utan känslor. Att hon gjort det med honom, berodde inte på känslor utan för att det var enkelt eftersom de har ett förflutet. Så som de har hållit på, är det skit samma om de träffats eller inte. Han har sett allt på min fru, från topp till tå och i de mest komprometterande situationer Men när jag frågade om saker kring otroheten, märkte jag att hon spelade ovetandes om vissa saker. Hon ville absolut inte att jag skulle få tillgång till mailen. Hon menade på att jag redan hade sett tillräckligt för att förstå vad som hade pågått och hon ville inte att allt det fula och snuskiga som hon hade gjort, skulle finnas kvar. Hon kunde inte se hur det skulle kunna hjälpa oss framåt om jag hade möjligheten att gå in och rota runt i det de haft och gjort. Hon sa att där stod saker som hon inte kunde stå för och därför skulle jag inte läsa det - det skulle bara förstöra mer. Jag sa att om hon verkligen ville framåt, var hon tvungen att ge mig inloggen, som ett tecken på att hon släppte in mig i den värld hon levt i de senaste 3 åren. Till slut fick jag dem, men det tog två dagar. Efter ytterligare sa jag till henne att det var ok att hon raderade mailen (ångrar mig bittert för det), och det tog ínte lång tid förrän allt var borta. Vad hon inte vet, är att jag han spara ca 1600 mail... Hon säger att hon har avlutat helt med honom men hon säger också att de inte har haft någon kontakt sen den dagen jag tog upp det. Hon har enl. henne själv, inte berättat för honom att jag vet. Men plötsligt efter en vecka, hade ändå lösenordet till mailen ändrats, något bara han kan göra. Varför har han gjort det om han inte vet att jag vet...?

Som jag skriver ovan, så kan listan på skit de har gjort, göras milslång. Mina tankar och känslor är hela tiden all over the Place. Jag vet varken ut eller in.
Hjärtat säger en sak men hjärnan säger en annan. Konflikten är total.
Vi är fortfarande gifta. Frun går runt och låtsas som ingenting och pratar inte om det. De klagomål som hon hade innan, lever kvar. Men det gör även hennes kärleksförklaringar till mig, precis som under tiden hon levde sitt dubbelliv.

Nu undrar jag hur ni alla tänker kring detta.
Både ni som blivit utsatta för otrohet och ni som är/har varit otrogna. Jag vill höra allt. Moraltanter är välkomna, ni som är lite mer sakliga är välkomna, ni som vill vara hårda mot min fru eller mot mig är välkomna.
Snälla hjälp mig att se saker på andra sätt, att se saker som jag kanske missar, hjälp mig reda ut alla tankar. Jag förväntar mig inte att ni ska komma med lösningen. Att lösa detta kan bara jag och hon. Men era tankar och åsikter, det vill jag be er om.
Snälla dela med er!

Anonym (Köp inte skitsnacket TS)

Äldre 21 Dec 09:05

#101

Ensombryrsig skrev 2017-12-20 14:14:46 följande:

Tack snälla för dit svar!

Och tack för ditt förra inlägg! Du har verkligen vågat öppna upp och berätta din historia. Du har kunnat berätta den riktigt nyanserat, både som otrogen som tycker sig göra rätt och som en som insett att man trots allt är två i ett förhållande.

Läser jag mellan raderna, så är det egoismen som är den röda tråden. Det min fru har gjort, är egoistiskt och själviskt. Och det har sedan dess gått upp för mig, hur många plan min fru egentligen är riktigt ego på. Har aldrig sett det så förr.

Och respekten, ja den är ju ett ämne för sig.

Jag vet att min fru respekterar mig, i många anseenden. Vanligtvis är jag ju inte den försummade, osäkra lilla mannen. Är nog en "average Joe" som respekterar min fru lika mycket som hon gör mig. Men nej nej. Tydligen inte.

För det hon har gjort, kan inte kallas respekt. Att hon nu efteråt låtsas som ingenting, är inte respekt. Och inte att förglömma; att jag inte sätter ner foten, tar nog faktiskt död på den lilla respekt hon möjligtvis har kvar.

Hus: ja

Barn: ja

Gemensamma vänner: Ja, vi har i stort sett bara gemensamma vänner. Kan bli så efter 20 år.

Ekonomin: ja, stämmer.

Bråkar: inte särskilt.

Vardagssysslor: flyter oftast på, ja.

Så med ja på alla dessa punkter, ska jag då inse att hon är kvar med mig för att jag är "bra att ha"...?

Troligtvis är det så ja, tyvärr. Du är bra att ha och ert vardagliga liv flyter på och efter 20 år blir man bra bekväm i det också, sådant vet hon blir en totalt vild chansning om hon skulle satsa på någon annan. Bökigt och svårt att bryta upp ett liv man lev tillsammans så länge - så när hon märker att det går att ha dig kvar samtidigt som hon hittar romans och passion på annat håll? Varför skulle hon då bryta upp? Särskilt när hon då inte tar hänsyn till hur du mår och känner.

En del går det lätt att upptäcka egoism hos, och att dom då har den här själviska sidan. Men hos en del andra, särskilt personer med manipulativa drag, är det inte alltid lika lätt att upptäcka.

Ensombryrsig

Äldre 21 Dec 09:07

#102

Anonym (Hm) skrev 2017-12-20 21:35:43 följande:

Oj vad bra att du berättade! Starkt och det enda rätta. Jag tänker att det kan påverka hur allt detta utspelar sig. Betyder hans fru tillräckligt och om hon väljer att stanna lär han bryta helt med din. Frågan är hur din fru reagerat på det för jag antar hon vet du berättat och om det skulle hjälpa henne bryta sitt beteende eller om hon skulle söka sig till någon annan i framtiden.

Undrade mest då det vanliga verkar vara att den andras partner inte får veta när det enligt mig är det mest moraliska så den personen får göra sitt val i det hela. Och förutom det för den andra bedragaren förtjänar att stå sitt kast.

Jag är inte så säker på att han gör det. Han är förvisso tillsammans med sin fru fortfarande. Men han är som person, väldigt dominant och manipulativ. Det har både hans fru konstaterat och jag har förstått det av mailen. Han vill ha det som är "hans" och stannar inte riktigt upp förrän han fått det. Och detta var ju andra rundan som han och min fru var igång dessutom. Jag tror faktiskt att de fortsätter sin kontakt och bara döljer sina spår noggrannare. Om inte nu, så kommer de med all säkerhet att göra det sen igen.
Han har också skrivit att han inte är nöjd alls i sin relation och både han och min fru har då jämrat sig över att de redan var gifta, vilket jag inte fattar. Ville båda ha varandra, skulle det väl bara vara att skilja sig från sina respektive och sen bli tillsammans med varandra. Men de valde att köra dubbelliv i 4 år istället.

Sen känner jag att det inte spelar nån roll för mig. Hon kan bryta sitt beteende hur mycket som helst. Skadan är ju skedd. Hon har valt att göra så här, trots att jag sa till henne första gången att jag inte kommer klara det en gång till. Hon visste det mycket väl, men ego-svinade iväg med honom ändå. Vad är det då för beteende som ska ändras? Oavsett vad hon gör eller säger nu när hon har blivit påkommen, så har hennes handlingar säkerställt att jag inte kan lita på henne. Hon har ju inte "trillat dit" igen.
Mailen och hennes texter styrker att de noggrant diskuterat vad de ska göra och att "det måste vara värt det" (citat). Tilliten kanske hade kunnat få lite hjälp om hon själv hade avbrutit och berättat för mig vad som hänt. Men hon har bara slutat, för att hon blev påkommen. Då kan det ju inte klassas som hennes egen vilja. Och om hennes vilja och önskan är att vara med honom, finns det ju inget beteende som kan ändras. Eller?

Jag har inte berättat för henne att jag berättat för hans fru. Men jag är helt övertygad om att hon vet det ändå. Jag kan inte få för mig att tro att de har brutit kontakten helt. Inte efter all den tid och med alla de känslor som utspelats. Finns inte på kartan. Min fru vet, men väljer troget att inget säga.

Ja, min moral fick sig en törn 2009, när jag valde att inte berätta i tron om att jag skyddade hans fru. Vetefan hur jag tänkte. Denna gången var det dock INGEN tvekan alls. Jag önskar som sagt att jag hade kontakt med henne. Frågat hur fan hon gör för att komma förbi det de har gjort. Hon sa till mig när vi träffades, att hon inte tänkte skilja sig. Hon sa att han inte var värd att ha den familj han hade efter det han gjort, men hon själv var inte beredd på att bara ha sina ungar varannan vecka. Jag förstår henne, men jag kan inte påstå att jag är lika stark.

Så som det ser ut nu, så har två personer våldfört sig på sina äktenskap men båda har fortfarande kakan och får äta den. De får inga konsekvenser alls för vad de gjort. I mitt fall är det ju mitt eget fel. Men det stör mig in i benmärgen att han bara valsar vidare och tycker att livet är skönt...

Anonym (trygg ve)

Äldre 21 Dec 09:21

#103

Ensombryrsig skrev 2017-12-21 09:07:30 följande:

Jag är inte så säker på att han gör det. Han är förvisso tillsammans med sin fru fortfarande. Men han är som person, väldigt dominant och manipulativ. Det har både hans fru konstaterat och jag har förstått det av mailen. Han vill ha det som är "hans" och stannar inte riktigt upp förrän han fått det. Och detta var ju andra rundan som han och min fru var igång dessutom. Jag tror faktiskt att de fortsätter sin kontakt och bara döljer sina spår noggrannare. Om inte nu, så kommer de med all säkerhet att göra det sen igen.
Han har också skrivit att han inte är nöjd alls i sin relation och både han och min fru har då jämrat sig över att de redan var gifta, vilket jag inte fattar. Ville båda ha varandra, skulle det väl bara vara att skilja sig från sina respektive och sen bli tillsammans med varandra. Men de valde att köra dubbelliv i 4 år istället.

Sen känner jag att det inte spelar nån roll för mig. Hon kan bryta sitt beteende hur mycket som helst. Skadan är ju skedd. Hon har valt att göra så här, trots att jag sa till henne första gången att jag inte kommer klara det en gång till. Hon visste det mycket väl, men ego-svinade iväg med honom ändå. Vad är det då för beteende som ska ändras? Oavsett vad hon gör eller säger nu när hon har blivit påkommen, så har hennes handlingar säkerställt att jag inte kan lita på henne. Hon har ju inte "trillat dit" igen.
Mailen och hennes texter styrker att de noggrant diskuterat vad de ska göra och att "det måste vara värt det" (citat). Tilliten kanske hade kunnat få lite hjälp om hon själv hade avbrutit och berättat för mig vad som hänt. Men hon har bara slutat, för att hon blev påkommen. Då kan det ju inte klassas som hennes egen vilja. Och om hennes vilja och önskan är att vara med honom, finns det ju inget beteende som kan ändras. Eller?

Jag har inte berättat för henne att jag berättat för hans fru. Men jag är helt övertygad om att hon vet det ändå. Jag kan inte få för mig att tro att de har brutit kontakten helt. Inte efter all den tid och med alla de känslor som utspelats. Finns inte på kartan. Min fru vet, men väljer troget att inget säga.

Ja, min moral fick sig en törn 2009, när jag valde att inte berätta i tron om att jag skyddade hans fru. Vetefan hur jag tänkte. Denna gången var det dock INGEN tvekan alls. Jag önskar som sagt att jag hade kontakt med henne. Frågat hur fan hon gör för att komma förbi det de har gjort. Hon sa till mig när vi träffades, att hon inte tänkte skilja sig. Hon sa att han inte var värd att ha den familj han hade efter det han gjort, men hon själv var inte beredd på att bara ha sina ungar varannan vecka. Jag förstår henne, men jag kan inte påstå att jag är lika stark.

Så som det ser ut nu, så har två personer våldfört sig på sina äktenskap men båda har fortfarande kakan och får äta den. De får inga konsekvenser alls för vad de gjort. I mitt fall är det ju mitt eget fel. Men det stör mig in i benmärgen att han bara valsar vidare och tycker att livet är skönt...

Men du. Varför inte förbereda och senare föreslå en separation? Vad är det som gör att du klamrar dig fast och kvar i det?

Anonym (lustigt)

Äldre 21 Dec 09:57

#104

Anonym (lustigt) skrev 2017-12-21 08:57:02 följande:

Jag ser stora likheter mellan TS och mannen som kallar sig för "micke" som skrev en väldigt uppmärksammad tråd där hans fru bedrog honom.

Denne "micke" verkar vara en väldigt sympatisk och händig man. Trots sin chock då han såg sin fru ha sex med en annan man i ett klassrum eller vad det var så tog han det och vände det mot sig själv. Sedan fortsatte år av förnedring för honom där hans fru öppet började träffa och göra resor med sin älskare. Efter flera år av kränkning slutade det med att "micke" skiljde sig och renoverade huset till sitt ex och hennes nya!

Precis som "micke" vet du exakt vad som sker och du vet hur illa du blir behandlad men du kan inte låta bli att lägga skulden för att på dig själv ändå.
Det känns som att det inte spelar nån roll vilka råd du kommer att få här för du har inte en tanke på att lämna henne ändå. Du har stagnerat och verkar få ut mer av att höra anonyma människor på ett forum tala om hur illa du blir behandlad istället för att prata med din fru.
För fasen! Du vågar ju inte ens prata med den människa som skall stå dig närmast i livet? Hur ska du kunna komma vidare med detta om du inte gör det?

Det var den här tragiska tråden jag menade.

www.familjeliv.se/forum/thread/68583056-min-fru-bedrar-mig-och-jag-ar-totalt-lurad

Ensombryrsig

Äldre 21 Dec 10:26

#105

Anonym (trygg ve) skrev 2017-12-21 09:21:20 följande:

Men du. Varför inte förbereda och senare föreslå en separation? Vad är det som gör att du klamrar dig fast och kvar i det?

Jag vet inte. Rädsla är ju såklart en sak. Vet inte vad som finns på andra sidan av en skilsmässa. Är rädd för att såra henne (tro det eller ej...)
Kärleken är en annan. Detta är trots allt den kvinnan som jag levt med i över 20 år och som är en del av mig. Den jag identifierar mig med. Låter kanske som en hopplös romantiker eller toffel. Men ja, sån är jag. Det har ju alla märkt vid detta laget.

Sen har jag en fruktansvärd förmåga att alltid vända på saker.
Om det går dåligt på jobb - vad kunde jag gjort annorlunda?
Om det går dåligt för det stora barnet i skolan - vad kunde jag gjort annorlunda?
Om frun går och är otrogen - vad kunde jag gjort annorlunda?
Jag ser alltid att det finns delat ansvar och skuld till saker som händer och börja direkt att rannsaka vad min del i det hela är.
Problemet nu är bara att även om jag vet att jag bär en del skuld till att frun mår dåligt (för annars hade hon inte gjort så här), så kan jag inte rättfärdiga det hon har gjort. Och då pratar vi egentligen "bara" om första rundan. Nu denna rundan, kan jag inte hitta dit hän, där jag accepterar det och tar ett beslut om att lämna eller stanna.

Som jag mår nu, lutar det åt att gå skilda vägar. Jag kommer gå under om jag inte får rätsida på allt och hennes val har gjort att jag känner att hon inte kan hjälpa mig.
Men hur förbereder man nåt sånt?
Hur tar man ens upp det?
Vad säger man?
Är man inte skyldig att testa allt först, som terapi och liknande? Även om vi gjorde det första rundan?

Anonym (trygg ve)

Äldre 21 Dec 10:47

#106

Ensombryrsig skrev 2017-12-21 10:26:07 följande:

Jag vet inte. Rädsla är ju såklart en sak. Vet inte vad som finns på andra sidan av en skilsmässa. Är rädd för att såra henne (tro det eller ej...)
Kärleken är en annan. Detta är trots allt den kvinnan som jag levt med i över 20 år och som är en del av mig. Den jag identifierar mig med. Låter kanske som en hopplös romantiker eller toffel. Men ja, sån är jag. Det har ju alla märkt vid detta laget.

Sen har jag en fruktansvärd förmåga att alltid vända på saker.
Om det går dåligt på jobb - vad kunde jag gjort annorlunda?
Om det går dåligt för det stora barnet i skolan - vad kunde jag gjort annorlunda?
Om frun går och är otrogen - vad kunde jag gjort annorlunda?
Jag ser alltid att det finns delat ansvar och skuld till saker som händer och börja direkt att rannsaka vad min del i det hela är.
Problemet nu är bara att även om jag vet att jag bär en del skuld till att frun mår dåligt (för annars hade hon inte gjort så här), så kan jag inte rättfärdiga det hon har gjort. Och då pratar vi egentligen "bara" om första rundan. Nu denna rundan, kan jag inte hitta dit hän, där jag accepterar det och tar ett beslut om att lämna eller stanna.

Som jag mår nu, lutar det åt att gå skilda vägar. Jag kommer gå under om jag inte får rätsida på allt och hennes val har gjort att jag känner att hon inte kan hjälpa mig.
Men hur förbereder man nåt sånt?
Hur tar man ens upp det?
Vad säger man?
Är man inte skyldig att testa allt först, som terapi och liknande? Även om vi gjorde det första rundan?

Jadu, inget lätt beslut att ta givetvis. Har ingen personlig erfarenhet av att separera, men om man skall tro andras beskrivningar och berättelser, så finns den andra sidan där...vilken givetvis ser olika ut, beroende på hur eller vad man väljer att göra den/det till. Oavsett så tror jag att din partner hade börjat tänka till lite mer på allvar. Hon skulle troligtvis först då vakna på riktigt och inse vart det är på väg att bli av det hela. Då kan hon ju träffa sin KK hur mycket hon vill. OCH du kan gå vidare i ditt liv med någon annan.

molly50

Äldre 21 Dec 11:36

#107

Anonym (FruK) skrev 2017-12-20 22:01:41 följande:

Det finns inte något mer att kommentera, har förklarat min synvinkel och förhoppningsvis fick ts dom svar han var ute efter att få höra utifrån den otrognes perspektiv.

Och jag hoppas att han inser vad han borde göra.
Att göra ett misstag må vara hänt.
Men är man otrogen flera gånger eller under en längre tid,så förtjänar man inga fler chanser.

Carpe Diem

optimist63

Äldre 21 Dec 11:42

#108

molly50 skrev 2017-12-21 11:36:00 följande:

Och jag hoppas att han inser vad han borde göra.
Att göra ett misstag må vara hänt.
Men är man otrogen flera gånger eller under en längre tid,så förtjänar man inga fler chanser.

Exakt! Men ts vill ju inte svara på alternativet att lämna henne....

molly50

Äldre 21 Dec 11:56

#109

optimist63 skrev 2017-12-21 11:42:06 följande:

Exakt! Men ts vill ju inte svara på alternativet att lämna henne....

Nej,men det är å andra sidan inte så lätt heller.
Jag har själv varit där.
Vi hade inga barn,men det var ändå svårt att ta beslutet.
Han hade sårat mig och skadat min tillit för mycket för att det någonsin skulle kunna fungera igen.
Och jag tyckte att jag förtjänade bättre än så.
Jag kan bara hoppas att TS kommer till samma insikt som jag gjorde.
Även om det är svårt.

Carpe Diem

optimist63

Äldre 21 Dec 12:13

#110

molly50 skrev 2017-12-21 11:56:25 följande:

Nej,men det är å andra sidan inte så lätt heller.
Jag har själv varit där.
Vi hade inga barn,men det var ändå svårt att ta beslutet.
Han hade sårat mig och skadat min tillit för mycket för att det någonsin skulle kunna fungera igen.
Och jag tyckte att jag förtjänade bättre än så.
Jag kan bara hoppas att TS kommer till samma insikt som jag gjorde.
Även om det är svårt.

Jag har ju också varit där för ca 15år sedan och vi hade ju barn ihop. Tack vare barnet så gav jag henne en chans till som hon inte tog, då kastade jag ut henne direkt! Visst är det svårt, men man har bara ett liv, då gäller det att leva det livet med någon man kan lita på och älskar.

Frun otrogen - igen...

INNEHÅLL