BF September 2018

Det fanns inget hjärta som slog på ultraljudet idag. Fostret dog för en v sen enligt beräkningarna. Jag är så förtvivlat ledsen och besviken på att behöva gå igenom det här igen. V 10 (9+0 idag.)

Jag är helt förvirrad nu. Och jag hatar att vi måste tillbaka till ruta ett och sätta igång jakten på ägglossning igen. Fast än är jag inte ens på ruta ett. Fan också.

Jag fick inte tid för abort/framtvingat missfall förrän på tisdag. Om det sätter igång själv ska jag ringa gynakuten på Danderyd. Det här var den tidigaste tiden de kunde få fram på KS Huddinge. Jag ville ha en tid idag, men pga sjukdomstider var detta första möjliga. Jag står på väntelista om de får nåt återbud. Jag undrade om de kunde kolla andra sjukhus (Danderyd har också sån avdelning), men de sa att det inte går nu när remissen är skickad och Huddinge äger ärendet. Jag orkade inte tvinga dem att ringa ändå. Och så hävdade de att Danderyd ändå brukar ha längre kö. Fast det vet de ju inte. Hon var inte särskilt stark, sköterskan vi träffade, hon hade inte raka svar på särskilt mycket. Läkaren var så stressad så henne fick vi bara träffa en kort stund när hon kom för att dubbelkolla att hjärtat inte slog. Sköterskan svarade bara ?allt är individuellt? på alla mina frågor. Vad är vanligare - att man väntar ut missfallet eller att man sätter igång det? Hur lång tid brukar det ta innan det sätter igång själv? Vilket är bäst för kroppen? Gör det ena ondare än det andra? Så jag vet inte vad jag vill. Helst skulle jag vilja att det satte igång NU. Av sig själv. Jag är så rädd för de där tabletterna som sätter igång aborten/missfallet. Det gjorde så ont sist att jag svor att kräva att de söver ner mig om jag skulle hamna i samma sits igen. Det måste väl vara mindre smärtsamt om kroppen sköter det själv? Men jag vill ju inte gå runt med ett dött foster i flera veckor och vänta på att naturen har sin gång.

Usch stackars! :( Har du kollat om du bara har en i magen..? ;)

Hej! Jag hakar på här jag också, hoppas att det är okej! BF 17/9, barn nr.3. V.9+2 idag m.a.o :) Har följt med lite sporadiskt i tråden men aldrig skrivit förut, nu kände jag dock att det var dags! Med mina andra graviditeter har vi som träffats på Familjeliv startat en dold grupp på Facebook där vi kunnat följas åt och lära känna varandra bättre, jag pratar än idag dagligen med dessa mammor och mina barn är 5 samt 2,5 år gamla :) Det är så mycket mer personligt och det är mycket enklare att följa alla när man har ett ansikte på varandra. Vi har gjort olika album med bl.a magbilder vecka för vecka, bebisbilder, recept, tips för förstföderskor och mycket annat. Skulle ni vilja vara med i en sådan grupp, där enda kravet är BF september (slutet av augusti/början av oktober är ju givetvis okej också)? Jag kan ta på mig att starta den isf, och så kan alla ni som vill vara med skicka ett privat meddelande till mig här så får ni mitt riktiga namn. Då kan ni lägga till mig som vän på Facebook (tar givetvis bort det när ni är med i gruppen sedan) så lägger jag till er i den dolda gruppen. I de andra grupperna har vi varit ca 50-80 mammor som lärt känna varandra jättebra och många av oss ses ofta i verkligheten också, så himla roligt! 

Hej!

Jag var hos bm i onsdags för inskrivning. Bm tog då de vanliga blodproven som tas, bla inför kub osv.

Idag ringde bm upp och sa att alla proverna såg bra ut förutom järnreserverna som var väldigt låga. Hade 6 i järnreserv och bm sa att man helst ska ha minst 20.

Hon rådde mig till att börja med niferex tabletter. Har ni några bra tips för att kunna ökareserverna?

SÅ Jobbigt! Men fint du har en bra sånt! :) Hoppas på att det vänder snart! När brukar du börja må bättre?

Tack för alla era fina ord och omtanke. Vi såg hjärtat slå i v 7, så det levde en v till efter det. Jag såg på skärmen på ul att det inte slog, jag hade fattat det innan sköterskan sa det. Nu är det 1,5 års försök att få ett syskon som passerat. Två graviditeter som skitit sig. Det var ju statisktiskt orimligt, sa alla. Om två är fyller jag 40. Jag får panik på all tid som rinner iväg, jag känner mig gammal och värdelös som barnamakerska. Sist tog det flera månader innan kroppen kommit tillbaka och ÄL satte igång.

Cytotek - jag har skräckupplevelsen i färskt minne. Mitt livs smärta. Man kan visst reagera så olika, så här var det för mig. Värre än att föda barn. De får nog söva och skrapa istället, vare sig de vill eller ej.

Jag kommer ju klara mig igenom det här med, jag måste ju. Men jag önskar så att jag slapp.