Ni som lever/levt med "psykopat" eller "narcissist", när märkte ni?

Lite off-topic kanske då.. men förutom narcissistisk sambo har jag även, nyligen haft en narcissistisk chef.

Jag lät mig charmeras totalt första gången vi sågs och vi klickade verkligen.

Jag fick även höra på omvägar att denne chef ?verkligen fick ett gott öga? till mig.

?To good to be true? alltså.. visade det sig.

Knappt någon månad senare hörde denna chef av sig och påstod en massa skit om mig, från referenserna.

Jag blev helt perplex. Visste inte vad jag skulle svara på det hela... Jag tackade nej till jobbet, men då hörde chefen av sig, lirkade och bad om ursäkt.

Jag tänkte att ?ok då? (dumt och otroligt naivt)

Väl på plats var jag redan utdömd.

Fick inga arbetsuppgifter, hittade fel på det jag gjorde..

När jag väl sa ifrån och sa att jag inte uppskattade ledarskapet och chefens stil samt sätt mot mig; lät hämnden inte vänta på sig och chefen tog till alla medel för att få ut mig ur organisationen. Även om det så handlade om rena lögner om mig: att jag medvetet skulle ha fuskat osv

På kontoret gick snacket..

Flera har reagerat över chefens sätt: grandios, slickar uppåt, empatibefriad, management by fear, mycket tänd på status och prylar, mycket skryt kring statusmarkörer och rena korkade uttalanden som att (jag berättade att jag o min man varit på visning):

?Åh! Där skulle jag aaaldrig bo!?

?Vad är det för område ni har tittat på?? frågade en kollega nyfiket.

?Asså.. det är som små kaninlådor? svarade chefen. ?Nä usch.. JAG hade då aaaaldrig bott där. Men ett tips är annars att du tittar på det och det området.. där kanske husen är mer i din prisklass. Där jag bor är kanske lite för dyrt för dig?

(Vad fan chefen nu visste om min hushållsekonomi eller vad jag har råd med?!)

Jag märkte att något va fel ganska tidigt men han va väldigt "charmig" samtidigt, detta fick mig också att stanna kvar och jag blev snabbt kär trots hans märkliga temperament. Han va smått elak mer eller mindre hela tiden i början men med "glimten i ögat" skämten blev fler och grövre och till slut va han bara elak helt utan någon charm. Skulle han tappa ett glas i golvet så kunde det mitt fel som stod 5 meter bort. Han vände allt mot mig oavsett vad han gjorde för fel. När han va otrogen kunde han tycka att det va mitt fel att vi bråkade. Jag skulle ju aldrig ta veta, hade jag inte varit så "nyfiken" så hade jag inte vetat och allt varit bra.

Han kallade mig värdelös och sa så ofta han kunde att ingen annan skulle klara av mig. (Är gift idag med en annan man)

Varför gör man detta egentligen, viftar bort allt märkligt man upplever. Det är ju så viktiga varningssignaler på att något är fel (jag gjorde samma sak):

märkliga skämt som egentligen är förolämpningar
silent treatment
too good to be true 
labilt humör

Ja, det har jag också funderat över många ggr nu såhär i efterhand..

(Silent, labilt humör, tafsade och överträdde gränser redan första mötet, tjatade om sex/analsex, skrytsam, gränslös och respektlös)

I mitt fall handlar och handlade det om dålig självkänsla och dåligt självförtroende..

Jag har aldrig riktigt litat på mitt eget omdöme. Det har sin historia.. (Bl a pga vuxna i min närhet, under uppväxten, som hela tiden har talat om vad jag ska tycka, tänka, känna och tänka istället för att tro på mig själv och min egen uppfattning. Även pga mobbning)

Har inte en narcisstisk partner men förälder. Det är också riktigt jobbigt. För rent känslomässigt vill man ju inte bryta med sina föräldrar. Och har man dessutom en manipulerande narscissist så lyckas dom alltid lura tillbaka en. Tror jag har brutit med min mamma kanske 6 gånger nu, och sagt att jag ska aldrig mer prata med henne, inte svarat i telefon etc. Men efter att ha varit uppväxt i den här miljön så gnager samvetet, när hon ringer 10 gg inom en timme. Då tänker man det kanske hänt något, man svarar och så är man fast igen. Innerst inne så vet jag att hon ringer 10 gg för hon vet att jag blir orolig, det är liksom ett sätt att utnyttja. Och hon gör det ju inte så ofta att man blir misstänksam. 

Det är jätte svårt att värja sig, för hon är expert på att manipulera så att man har så sjukt dåligt samvete att man inte står ut med sig själv. Hon kan ju aldrig ha fel, hon hittar fel i alla andra men inte sig själv. Sen svänger ju humöret rätt mycket, så länge man är på hennes sida är hon super gullig, jätte hjälpsam, generös hon skulle ge en hela världen i princip. Och detta är hennes bra sidor, som man uppskattar och tycker om. 

Men så är det någon punkt man inte håller med henne på, då vänder hon på en 5 öring och kan bli hur elak som helst. Aldrig fysiskt men kallar en glåpord, trycker ned en psykiskt bryter ned en så att man känner sig helt värdelös. Sen när man är sådär nedtryckt då lyfter hon upp en igen oich blir sådär snäll och då tyr man sig till henne igen, trots att hon nyss var super elak. 

 

Det är en bergochdalbana med en sådan person. Och man får försöka att inte ta åt sig inte lyssna. Hon vill ju gärna ha en för sig själv, så hon försöker alltid baktala min partner och tala om hur värdelös han är. När hon märker att det inte går hem och man börjar bli sur, då skojjar hon bort det, med att äsch jkag driver ju bara med dig alla män är sådana. 

 

Jag inser ju att till skillnad från en partner så kommer jag aldrig bli fri. Hon kommer alltid hitta en hållhake. När man var liten var det leksaker och kärlek. När man var ung vuxen var det ekonomisk, nu när man står på egna ben då är det emotionell "tortyr". 

Jag fasar nästan för den dagen jag och min man skaffar barn. För jag kommer aldrig låta henne hantera sina barnbarn utan uppsikt, men att försöka förklara för en sådan här person varför dom inte får ha barnbarnen ensamma är hur svårt som helst. Mitt enda skydd här är att vi bor såpass långt bort (ca 80 mil) att man kan slingra sig med besök och inte åka dit alltför ofta.

I efterhand var varningssignalerna där från början redan första veckorna men tänkte att det var mig det var fel på och att jag måste ha irriterat honom. Visste inte att han var psykopat förräns vi separerade...

Jag levde med en man med väldigt narcissistiska drag i fem år. Vi träffades när jag var 19 och han 26. Jag märkte det ganska direkt, men han var otroligt bra på att manipulera så till slut visste jag knappt vad som var upp och vad som var ner. Jag litade mer på honom än på mitt eget omdöme då han krossade den lilla tro jag hade på migsjälv, även fast det var helt uppenbart att det han sa inte stämde.

Ingenting var hans fel. Han försökte alltid få mig att känna skuld. När jag tex kom på honom med att skicka ragg-sms till tjejer han träffat ute på krogen och till och med pratade med en av dem (som inte hade en aning om att han hade tjej) blev han otroligt arg och kränkt och menade att jag borde skämmas som fått honom att se dum ut framför henne. Skulle kunna skriva en hel bok om sånna helknepiga incidenter under vårt förhållande som han alltid ursäktade med att HAN var för snäll, att HAN blivit orättvist behandlad osv.

Han hade inga nära vänner i den bemärkelsen utan ena dagen umgicks han med ett umgänge och nästa dag var de inte vatten värda och då gick han över till nästa. Han dök alltid upp som gubben i lådan på fester och hos bekanta. Alla älskade honom, till och med jagsjälv måste säga att han är den roligaste person jag någonsin träffat, när han la den sidan till. Alla som bara känner honom ytligt beskriver honom som otroligt snäll och omtänksam. Kan sammanfatta det som att leva i en mardröm, jag kände hela tiden att något är helt fel men blev tyvärr bara sämre och sämre på att sätta fingret på vad det var och tillslut hade jag vant mig vid att leva så, det blir vardag det också. Vi fick 2 barn ihop, men barnen har ingen kontakt med honom idag utan bor på heltid hos mig.

Ursäkta att det blev en hel roman.

Jag märkte direkt från start att något var fel. Jag störde mig på ytligheten, avsaknaden av djup och den bristande empatin som han själv var helt blind för. Men jag valde att försöka mig på en relation med honom ändå. Intalade mig att det berodde på omognad, att han var svår att komma nära, etc.

Han hade väldigt många vänner, men ingen som han hade någon djup kontakt med. När vi umgicks med sina vänner handlade det alltid om att han skulle stå i rampljuset och spela Allan. Det var aldrig några djupa, ärliga samtal oavsett situation. Han var väldigt hal och manipulativ, helt känslokall i alla lägen. Och ja, sexet var en stor del av vår relation. Det var mycket och det var ofta väldigt bra. Men det var först när det tagit slut mellan oss som jag insåg att även det var helt utan känslor, utan närhet eller intimitet. Det handlade bara om att tillfredsställa fysiska behov.

Känns igen så väl och känner med dig...

Det är livslångt... och stundtals enormt tungt.

Man känner sig aldrig helt fri.

Inte heller respekterad och självständig, kan jag uppleva.

Både min mor är lätt narcissistisk och min mans båda föräldrar. (Tyvärr finns det väldigt många ?n? idag...)

Styr umgänget efter deras premisser, allt sker på deras villkor, aldrig deras fel, försöker att behålla oss barn för sig själva.. (min mor har t ex alltid baktalat såväl mina vänner som pojkvänner. Ingen har varit god nog), ?tar över? i sociala sammanhang och styr och ställer. Experter på att ge dåligt samvete, spelar mycket på andras känslor och utser barnen till syndabockar . (Min mans föräldrar är extrema med det.)

Han är syndabock i familjen, medan hans bror är favoriten.

Min man har aldrig vågat eller kunnat säga ifrån.

Då kommer straffet.. Likadan är min mor: ?Ja eftersom du sa att...!? kommer det förebrående, många år efteråt.

Innan och fram till dess att vi fick barn så skulle svärföräldrarna umgås med oss varje helg.

När vi äntligen sa ifrån - svarade svärmor med silent treatment i över ett års tid.

Svärfar kom och skuldbelade oss för det hela. Orsak: vi orkade inte ses varje helg och vår stackars lilla son var sjuk varannan vecka (periodisk feber - vilket utreddes).

Jag tog det ännu längre och sa till dem hur jag uppfattade att de behandlade sin son: nedtryckande, respektlöst och utsugande.

Min man kämpar fortfarande med dåligt samvete och kval över ?att ha kontakt eller inte?...

Samtidigt har vi nu lärt oss att umgänget med dem knäcker självkänslan: såväl min mor som hans föräldrar..

Han sa ganska taskiga saker om mig och det började när vi blev tillsammans. Hånade och förolämpa. Det var som att han hatade mig. När vi sa att vi var tillsammans och efter det var det som att han slappnade av, slutade höra av sig, att det här "smörandet" avtog och han var väldigt bekväm bara. Det var konstigt för jag såg framför mig att när man blev tillsammans så skulle förhållandet djupna och man skulle ses hela tiden men blev helt tvärtom. Det var väldigt konstigt. Han drog snabbare än en löning kan man säga. Var knappt som jag existera och det kunde gå dagar och veckor innan vi ens hördes ibland (jag testade till slut att inte höra av mig för att se hur långt det gick innan han märkte något och tror det gick över två veckor och vi var alltså "nykära" då). Jag deppade ihop totalt och kände mig förvirrad och försummad samtidigt som jag kände en glädje av att vi var tillsammans och var "nykär". Var verkligen en förvirrande tid. Jag blev alltså inte medbjuden på saker och var alltid en massa bortförklaringar och han bokade upp sig med annat. Verkligen konstigt att bli tillsammans och att den andra då försvinner. Nu kanske det här inte svara på Ts så bra då jag fokuserar på tiden från då vi blev tillsammans.