Första barnet BF november 2018

Tack så mycket! Ja mycket sitter säkert i psyket! :)

Jo jag ska faktiskt få en remiss till tidigt ultraljud, så det är skönt!

Nu är jag i v.11 enligt beräkningarna och magen har svullnat upp rejält på mig, går inte att dölja direkt. Någon mer som känner igen sig? ;)

Gjorde två test under förmiddagen idag som visade svagt positivt. Har varit skakig och nervös hela dagen då jag inte riktigt vågade lita på dem. Ikväll testade jag med CB digitala där det klart och tydligt sa GRAVID så det verkar onekligen som att även jag får en liten parvel i slutet sv november om allt går väl????

Hej allihopa.

En nervös tjej som skriver sitt allra första inlägg här på familjeliv. Jag vill gärna vara med i denna gruppen då det verkar som att det allra största i livet äntligen händer mig och min sambo, jag plussade i förra veckan och vågar fortfarande knappt tro det är sant! Jag är 27 och min kille är 21, jag slutade med piller i mitten av oktober ifjol och vi har försökt aktivt bli gravida sen januari i år. Jag trodde aldrig vi skulle plussa så här fort med tanke på att jag ätit p-piller i över 10 år och vi även har fertilitetsproblem i familjen så detta är verkligen en underbar nyhet. Alltihop är så himla överväldigande och jag tog nog tre test innan jag vågade tro att det är sant. Min sambo blev så glad så han blev tårögd och han har kallat miraklet för bönan från första stund <3 enligt Natural Cycles är jag i vecka 6 (5+0) idag och jag känner mig trött exakt hela tiden och har ett galet luktsinne. Humöret svänger på en millisekund känns det som och tårarna är ständigt nära haha.. Jag trodde jag hade blivit galen innan jag tog testet så det var skönt att veta att det finns något som orsakar detta konstiga mående. Mat är äckligt och jag har ingen matlust men kämpar på med att äta. Inget desto större illamående dock så det är jag väldigt tacksam över! Känns pirrigt och overkligt att skriva det här inlägget..

Kram på er alla och grattis till era plus! <3

Hej på er! Kommer gärna med i denna tråd. Plussade för en knapp vecka sedan och väntar nu mitt första barn med min kille, som har två barn sedan innan. Allt är så nytt, spännande och lite skrämmande.

Grattis och välkomna till er nya anhängare!

Hur går det för alla i tråden? Hur mår ni?

Jag mår faktiskt oförskämt bra bortsett från tröttheten och idag går jag in i v.7 :)

Jag har ett extremt obehag för olika lukter från och till och min mage är helt hopplös. Verkligen ingen förstoppning här inte... Har ganska svårt att hitta saker jag vill äta också. Längtar efter att de här första veckorna skulle vara undan och kroppen lite stabiliserar sig och blir van med att galna hormoner, hehe.

Halloj alla nya i tråden, kul att ni vill vara med!

Jag är nu i vecka 7 eller 8 (6+5 eller 7+5) jag mår också väldigt bra, inget illamående eller så... MEN.!! Jag är obeskrivligt trött, speciellt efter jobbet och middagen, det är fysiskt omöjligt att vara vaken. Jag är väll inte ensam om detta? :p

Hej!

Jag är också gravid med första barnet om det går vägen. 8+5 idag, bf 1-2/11 fick se den lille blinka för andra gången igår. Jag har knappt mått illa, bara 2-3 dagar, lite svullen över magen och brösten är hårda och ömmar.

Ett par dagar har jag varit sådär jättetrött som beskrivs men de flesta är jag faktiskt ungefär som vanligt.

Hoppar in här! Är i vecka 9 (8+5) ska på UL 24 april och är så taggad att äntligen få se den lilla så man kan förstå vad som händer egentligen. Är det någon här som har väldiga humörsvängningar? Jag gråter varje dag för ingenting och förutom det skäller jag på min sambo om allt! Oerhört jobbigt och vill nu bara komma till bm så jag kan berätta hur det ligger till. Ska dit den 10 april för blodprov till KUB. Någon som har något tips att dela med sig av?

Hur mår ni alla? Jag mår oförskämt bra faktiskt, så bra att jag började tro att jag inte alls var gravid längre. Jag nojade så mycket att min älskade sambo insisterade på att jag skulle ta ett test bara för att jag skulle kunna lugna ner mig. Testet visade starkt positivt och bara någon timme efter att jag tagit det slog världens illamående på och jag blev konstigt nog bara tacksam över det haha! Den 11.4 är det äntligen dags att se den lille på ultraljud, jag orkade inte vänta till RUL så jag bokade in ett tidigt ultraljud på privat klinik. Men nu är jag ju så himla nervös inför det och tankarna löper amok. Jag är livrädd för att vi inte ska höra ett hjärta slå, men det kanske är helt normalt att oroa sig över allt och inget?