Steffqw

Äldre 13 May 19:16

843 svar

Han älskar mig inte längre.....

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vill skriva av mig här och få alla tips och råd som bara finns att få. Jag och mitt ja ex....har varit tillsammans i 1 år och 8 månader. Känt varandra i 2 år. Sedan dag ett vi träffades har vi alltid pratat med varandra.

Nu i fredags ville han ses för en promenad. På promenaden sa han att han inte känner glöden mellan oss, han känner att det är mer vänskap mellan oss. Han sa att han känt så här i en månad. Jag kollade in i hans ögon och sa är du inte kär i mig längre han sa ja.... Jag blev förkrossad....:( :( :(

Detta kom från ingenstans helt utan förvarning. Jag har inte märkt av några tecken och signaler från hans sida. Vi har sagt tidigare att vi ska försöka träffas oftare, mer än en gång i veckan. Men det har blivit lite att ingen har tagit intiativ till det. Men ändå vi har träffast 1-2 gånger i veckan, vi bor inte ihop.

Han sa att ingen har tagit intiativ och att han inte ser någon framtid med mig. Han sa att han gått och tänkt på detta i en månad. Men han har inte sagt något till mig?!!!

Han hade kunnat sagt något till mig tidigare så vi kunde jobba på detta. Jag försökte säga det till honom men han sa a bara nej...Jag förstår inte hur han inte vill jobba på detta, vi har verkligen något fint.....Hur kan känslorna bara försvinna? Sen också utan att säga något till mig när han tydligen gått och funderat på detta länge!!!!!!!!!!!!!??????????

Jag mår förjävligt just nu. Jag vill bara hålla om honom och prata med honom. Ringa honom, höra hans röst. Men ändå vet jag vad han kommer att säga till mig....Vad ska jag ta mig till???!! Orkar inte andas....:( :(

sextiotalist

Äldre 15 May 12:04

#101

Anonym (Han säger ju det nu...) skrev 2018-05-15 12:01:33 följande:

Kanske är jag lite krass i det här men han berättar det ju för dig nu! En månad att känna efter å tänka över situationen så han vet vad han tänker är rätt rimligt tycker jag. Å sedan pratade han med dig rätt omgående. Jag tänker att om han känt som han gör i flera månader men inte sagt något då kan jag förstå din reaktion å frustration. En månad är rätt rimligt tycker jag...

Jag tror det är svårt att förstå innan man själv gjort slut första gången. Inget konstigt alls, vissa saker måste man gå igenom själv för att förstå

Anonym (M836)

Äldre 15 May 12:18

#102

Usch det gör ont att läsa din story, för jag har varit i exakt samma sits.

Vi hade ett helt "felfritt" förhållande, bråkade aldrig, gjorde mycket tillsammans och hade väldigt bra sex (om det nu ska betyda något), men bodde inte ihop och tog det "lite sakta". Men så släppte han bomben att han inte älskade mig längre, och jag var helt under isen, det kunde inte stämma!

Vi träffades, ofta på hans initiativ och hördes under flera månader, vi pratade, jag låg på golvet och grät så jag skakade och bad honom ge oss en ny chans, men han stod fast vid att han inte älskade mig men ändå på något sätt ville ha mig i sitt liv.

Efter ett par månader kom jag till en breaking point och bröt själv med honom, jag var så slutkörd på att må så dåligt att jag var tvungen att klippa allt. Radera alla meddelanden, bilder, ta bort sociala medier för att inte stalka honom osv...

Och då fick han panik när han såg min äkta vändning, att det inte var ett spel, jag ville och kunde verkligen inte ha honom i mitt liv!

Det tog några veckor och sen kom han hem till mig och sa saker från hjärtat, att det verkligen ruskat om honom att känna den tomheten och få känna att jag visst betydde något.

Idag har vi köpt lägenhet och väntar barn, men utan det uppbrottet där vi båda faktiskt gick till botten av oss själva så tror jag inte vi kommit så mycket längre, vi hade tagit åratal på att känna oss redo saker och det fick oss verkligen att blotta oss ordentligt för varandra och öppna upp.

Jag vill inte ge dig falska förhoppningar, utan kanske mer som en chans att du själv kommer komma starkare och till något bra ur det här till slut, med eller utan honom.

Mina råd till dig nu är att FÖRSÖK att inte mata dig själv med skit (meddelanden, bilder, stalka, osv), försök få i dig lite mat, omge dig med vänner- gärna såna du kan älta igenom en hel kväll om du behöver det men som ändå kan ge dig ett leende på läpparna.

All lycka till, du kommer gå som en vinnare ur det här även om det inte känns så nu.

Steffqw

Äldre 15 May 19:55

#103

sextiotalist skrev 2018-05-15 11:18:18 följande:

Det stämmer det du skriver, kärlek kan kväva kärlek. Inte kärleken som så, utan villkoren kring kärleken (att killen var den enda för ts är ett hårt villkor).
Ts behöver absolut börja älska sig själv, hitta sin egen trygghet, för att i nästa relation (det kommer bli minst en kärleksrelation till, troligen fler) ha en trygghet i sig själv.
TS det är du värd, du är värd att älska dig själv

Jag vill bara ringa honom och höra hans röst, fråga hur han mår och vad han gör...

Steffqw

Äldre 15 May 19:56

#104

molly50 skrev 2018-05-15 11:51:03 följande:

Det var starkt av dig att be honom ringa en annan dag. Du behöver tid att smälta allt och samla dina tankar.
Om han skulle ringa dig nu så är risken stor att såret bara rivs upp igen och blir ännu större.
Att ännu en gång säga att hans känslor har svalnat för dig vore nog som att strö salt i såren.
Så låt det gå tt tag och låt allt lugna ner sig litegrann.

Kram på dig!

Ja det var min kompis som stötta mig och sa vad jag skulle skriva. Mest av allt vill jag ringa honom nu! Höra hur han mår vad han gör osv, för jag bryr mig så mycket om den här killen! Men jag vet ändå hur det kommer sluta...

Steffqw

Äldre 15 May 19:58

#105

molly50 skrev 2018-05-15 11:54:21 följande:

Jag vet. Jag har själv varit där.
Men försök se till att ha någon omkring dig som kan stötta dig när du behöver. Någon du kan prata med.
Och fortsätt gå till kuratorn.
Det finns alltid et ljus i tunneln,och tids nog kommer du att se det.
Låt det bara ta den tid det tar.

Styrkekramar i massor!

Hur hanterde du allt då? Vad hände och vad gjorde du?

Jag var hos kuratorn idag igen, de skrev ut lugnande åt mig. TOg det på jobbet, blev så jävla trött men ändå lugn på något sätt...ändå känner jag smärtan innifrån,,,mår så jävla dåligt just nu...

Steffqw

Äldre 15 May 20:01

#106

Anonym (M836) skrev 2018-05-15 12:18:39 följande:

Usch det gör ont att läsa din story, för jag har varit i exakt samma sits.

Vi hade ett helt "felfritt" förhållande, bråkade aldrig, gjorde mycket tillsammans och hade väldigt bra sex (om det nu ska betyda något), men bodde inte ihop och tog det "lite sakta". Men så släppte han bomben att han inte älskade mig längre, och jag var helt under isen, det kunde inte stämma!

Vi träffades, ofta på hans initiativ och hördes under flera månader, vi pratade, jag låg på golvet och grät så jag skakade och bad honom ge oss en ny chans, men han stod fast vid att han inte älskade mig men ändå på något sätt ville ha mig i sitt liv.

Efter ett par månader kom jag till en breaking point och bröt själv med honom, jag var så slutkörd på att må så dåligt att jag var tvungen att klippa allt. Radera alla meddelanden, bilder, ta bort sociala medier för att inte stalka honom osv...

Och då fick han panik när han såg min äkta vändning, att det inte var ett spel, jag ville och kunde verkligen inte ha honom i mitt liv!

Det tog några veckor och sen kom han hem till mig och sa saker från hjärtat, att det verkligen ruskat om honom att känna den tomheten och få känna att jag visst betydde något.

Idag har vi köpt lägenhet och väntar barn, men utan det uppbrottet där vi båda faktiskt gick till botten av oss själva så tror jag inte vi kommit så mycket längre, vi hade tagit åratal på att känna oss redo saker och det fick oss verkligen att blotta oss ordentligt för varandra och öppna upp.

Jag vill inte ge dig falska förhoppningar, utan kanske mer som en chans att du själv kommer komma starkare och till något bra ur det här till slut, med eller utan honom.

Mina råd till dig nu är att FÖRSÖK att inte mata dig själv med skit (meddelanden, bilder, stalka, osv), försök få i dig lite mat, omge dig med vänner- gärna såna du kan älta igenom en hel kväll om du behöver det men som ändå kan ge dig ett leende på läpparna.

All lycka till, du kommer gå som en vinnare ur det här även om det inte känns så nu.

Men ni hördes av till varandra direkt efter han sagt att han inte älskade dig längre? Vem var det som hörde av sig och efter hur lång tid?

Jag vill så gärna prata med honom, ringa han...men vet hur ännu mer sårad jag kommer bli. Jag vet att jag kommer ringa honom någon dag snart för jag kommer att inte kunna låta bli...

molly50

Äldre 15 May 22:05

#107

Steffqw skrev 2018-05-15 19:56:56 följande:

Ja det var min kompis som stötta mig och sa vad jag skulle skriva. Mest av allt vill jag ringa honom nu! Höra hur han mår vad han gör osv, för jag bryr mig så mycket om den här killen! Men jag vet ändå hur det kommer sluta...

Ok. Bra att du har en vän att prata med.
Jag tycker nog att du ska låta bli att ringa honom. Risken finns att du bara kommer att få falska förhoppningar om han ställer upp på att försöka reda ut allt.
Och när du märker att han inte vill s¨blir du bara mer sårad.
Låt honom hellre vara helt och se om han hör av sig själv.

Steffqw skrev 2018-05-15 19:58:26 följande:

Hur hanterde du allt då? Vad hände och vad gjorde du?

Jag var hos kuratorn idag igen, de skrev ut lugnande åt mig. TOg det på jobbet, blev så jävla trött men ändå lugn på något sätt...ändå känner jag smärtan innifrån,,,mår så jävla dåligt just nu...

Jag såg till att ha vänner omkring mig och familj.
Att ha stöd omkring mig.
Och så försökte jag göra saker jag tyckte om för att få tankarna på annat håll.
Jag gick hos samtalsterapeut för att få prata om allt med en utomstående.
Jag försökte också se till att få i mig mat för att få energi att orka ta mig igenom sorgen.
Och jag tillät mig gråta och vara ledsen när det behövdes.
Sen kom det en dag när jag började se ljuset i tunneln.
Och idag är jag lyckligt gift och har 2 barn.
Bra att du har kuratorn att gå till också.
Och jobbet.

Carpe Diem

Thereisthat

Äldre 15 May 22:32

#108

Steffqw skrev 2018-05-15 19:58:26 följande:

Hur hanterde du allt då? Vad hände och vad gjorde du?

Jag var hos kuratorn idag igen, de skrev ut lugnande åt mig. TOg det på jobbet, blev så jävla trött men ändå lugn på något sätt...ändå känner jag smärtan innifrån,,,mår så jävla dåligt just nu...

Bra att du får hjälp. Första gången jag blev dumpad (efter ett seriöst förhållande vill säga) så mådde jag likadant som du nu. Och liksom dig led jag av en enormt dålig självkänsla (p.g.a. att ha vuxit upp i en dysfunktionell familj) vilket gjorde att dumpningen kändes som en bekräftelse på att jag var värdelös. Livet jag levde då var inte heller det bästa. Jag hade ingen utbildning, jag vantrivdes på jobbet, jag hade inga riktiga vänner (har jag kommit underfund med i efterhand) utan bara ytligt bekanta, jag bodde i en sunkig lägenhet och dessutom så hade jag problem med alkohol. Jag kände mig verkligen på botten!

Men även om den tiden var svår så gjorde det en sak med mig: det förändrade min livssituation! Tack vare att jag mådde dåligt så behövde jag göra saker för att må bra och det gjorde jag. Jag flyttade, började plugga, bytte tjänst på jobbet, började träna, gick hos en psykolog för att förbättra min självkänsla, osv. Det förändrade mitt liv totalt! Idag är jag nykter, jag tränar tre gånger i veckan på gym och försöker få in en joggingrunda mellan passen, jag pluggar just nu in betyg för att komma in på den utbildningen jag vill, jag har fått nya vänner och återupptagit kontakten med gamla vänner jag p.g.a. missbruket blev av med, osv. Men mest av allt så har jag lärt mig att respektera och acceptera mig själv som den jag är. Jag respekterar mina känslor och låter idag mig själv styra och ta ansvar för mitt liv. Och det har gjort mig till en mer stabil människa än innan.

När det gäller tjejen som dumpade mig så visst gör det ont fortfarande och visst är tänker jag fortfarande på henne. Ibland med glädje, ibland med ilska, ibland med sorg. Men oavsett hur jag känner i olika stunder så är jag otroligt tacksam för att det som hände faktiskt hände. Det kanske låter konstigt, men det var tack vare det som jag tog mig ur min destruktiva tillvaro.

Jag vet att det inte är till någon tröst nu men vad jag vill säga är att det kommer att bli bättre! Du kommer att komma tillbaka på banan igen! Och när du gjort det kommer du komma tillbaka som en bättre människa. För om jag klarat det så lovar jag dig att du också kommer klara det!

Ta väl hand om dig!

Thereisthat

Äldre 15 May 22:32

#109

Steffqw skrev 2018-05-15 19:58:26 följande:

Hur hanterde du allt då? Vad hände och vad gjorde du?

Jag var hos kuratorn idag igen, de skrev ut lugnande åt mig. TOg det på jobbet, blev så jävla trött men ändå lugn på något sätt...ändå känner jag smärtan innifrån,,,mår så jävla dåligt just nu...

Bra att du får hjälp. Första gången jag blev dumpad (efter ett seriöst förhållande vill säga) så mådde jag likadant som du nu. Och liksom dig led jag av en enormt dålig självkänsla (p.g.a. att ha vuxit upp i en dysfunktionell familj) vilket gjorde att dumpningen kändes som en bekräftelse på att jag var värdelös. Livet jag levde då var inte heller det bästa. Jag hade ingen utbildning, jag vantrivdes på jobbet, jag hade inga riktiga vänner (har jag kommit underfund med i efterhand) utan bara ytligt bekanta, jag bodde i en sunkig lägenhet och dessutom så hade jag problem med alkohol. Jag kände mig verkligen på botten!

Men även om den tiden var svår så gjorde det en sak med mig: det förändrade min livssituation! Tack vare att jag mådde dåligt så behövde jag göra saker för att må bra och det gjorde jag. Jag flyttade, började plugga, bytte tjänst på jobbet, började träna, gick hos en psykolog för att förbättra min självkänsla, osv. Det förändrade mitt liv totalt! Idag är jag nykter, jag tränar tre gånger i veckan på gym och försöker få in en joggingrunda mellan passen, jag pluggar just nu in betyg för att komma in på den utbildningen jag vill, jag har fått nya vänner och återupptagit kontakten med gamla vänner jag p.g.a. missbruket blev av med, osv. Men mest av allt så har jag lärt mig att respektera och acceptera mig själv som den jag är. Jag respekterar mina känslor och låter idag mig själv styra och ta ansvar för mitt liv. Och det har gjort mig till en mer stabil människa än innan.

När det gäller tjejen som dumpade mig så visst gör det ont fortfarande och visst är tänker jag fortfarande på henne. Ibland med glädje, ibland med ilska, ibland med sorg. Men oavsett hur jag känner i olika stunder så är jag otroligt tacksam för att det som hände faktiskt hände. Det kanske låter konstigt, men det var tack vare det som jag tog mig ur min destruktiva tillvaro.

Jag vet att det inte är till någon tröst nu men vad jag vill säga är att det kommer att bli bättre! Du kommer att komma tillbaka på banan igen! Och när du gjort det kommer du komma tillbaka som en bättre människa. För om jag klarat det så lovar jag dig att du också kommer klara det!

Ta väl hand om dig!

Thereisthat

Äldre 15 May 22:32

#110

Steffqw skrev 2018-05-15 19:58:26 följande:

Hur hanterde du allt då? Vad hände och vad gjorde du?

Jag var hos kuratorn idag igen, de skrev ut lugnande åt mig. TOg det på jobbet, blev så jävla trött men ändå lugn på något sätt...ändå känner jag smärtan innifrån,,,mår så jävla dåligt just nu...

Bra att du får hjälp. Första gången jag blev dumpad (efter ett seriöst förhållande vill säga) så mådde jag likadant som du nu. Och liksom dig led jag av en enormt dålig självkänsla (p.g.a. att ha vuxit upp i en dysfunktionell familj) vilket gjorde att dumpningen kändes som en bekräftelse på att jag var värdelös. Livet jag levde då var inte heller det bästa. Jag hade ingen utbildning, jag vantrivdes på jobbet, jag hade inga riktiga vänner (har jag kommit underfund med i efterhand) utan bara ytligt bekanta, jag bodde i en sunkig lägenhet och dessutom så hade jag problem med alkohol. Jag kände mig verkligen på botten!

Men även om den tiden var svår så gjorde det en sak med mig: det förändrade min livssituation! Tack vare att jag mådde dåligt så behövde jag göra saker för att må bra och det gjorde jag. Jag flyttade, började plugga, bytte tjänst på jobbet, började träna, gick hos en psykolog för att förbättra min självkänsla, osv. Det förändrade mitt liv totalt! Idag är jag nykter, jag tränar tre gånger i veckan på gym och försöker få in en joggingrunda mellan passen, jag pluggar just nu in betyg för att komma in på den utbildningen jag vill, jag har fått nya vänner och återupptagit kontakten med gamla vänner jag p.g.a. missbruket blev av med, osv. Men mest av allt så har jag lärt mig att respektera och acceptera mig själv som den jag är. Jag respekterar mina känslor och låter idag mig själv styra och ta ansvar för mitt liv. Och det har gjort mig till en mer stabil människa än innan.

När det gäller tjejen som dumpade mig så visst gör det ont fortfarande och visst är tänker jag fortfarande på henne. Ibland med glädje, ibland med ilska, ibland med sorg. Men oavsett hur jag känner i olika stunder så är jag otroligt tacksam för att det som hände faktiskt hände. Det kanske låter konstigt, men det var tack vare det som jag tog mig ur min destruktiva tillvaro.

Jag vet att det inte är till någon tröst nu men vad jag vill säga är att det kommer att bli bättre! Du kommer att komma tillbaka på banan igen! Och när du gjort det kommer du komma tillbaka som en bättre människa. För om jag klarat det så lovar jag dig att du också kommer klara det!

Ta väl hand om dig!

Han älskar mig inte längre.....

INNEHÅLL