Han älskar mig inte längre.....

Ja jag hoppas verkligen att minuterna blir till timmar snart, han ska inte vara i mina tankar, han är inte värd en plats i mina tankar!

Egentligen borde jag tag i nyckelbytet men det tar så jävla mycket emot! 

Det tar emot för mig att träffa andra killar och skriva med andra. När jag träffade de där andra killarna efter jag blev dumpade tog det verkligen emot, men jag gjorde det ändå.

Precis samma känsla är det nu när jag tänker att jag ska kontakta honom angående nyckelbytet. Det tar emot till 100% att kolla om han ens skrivit något mer efter att jag skrev: OK!

Det tar emot att ens nämna att vi ska byta nycklar.

Så jag tänker: Varför ska jag fråga honom något mer om nyckelbyte?

Jag skrev till honom att jag ville ha mina nycklar men det fanns enbart ett syfte med det: Jag ville se om han hade tänkt klart på sina känslor, om han ens brydde sig om mig eller hade ens tänkt på mig.

Och ja, jag fick tydligt mitt svar. Så jag känner att jag inte alls har någon lust att mer skriva med honom, träffa honom eller ha med han att göra längre!

Jag är stark och jag klarar mig själv.

Jag insåg något idag:

Jag behöver inte honom för att bli hel, stark och slippa känna mig ensam. Nej jag behöver inte han längre i mitt liv. Jag kan vara stark, hel och inte ensam utan honom. Jag behöver inte han längre i mitt liv.

Så nycklarna kan jag gott posta. För vad ger det egentligen att jag träffar honom? Ingenting!!! Jag kommer inte få ut något av vårt möte. Antagligen kommer det bara göra ont efteråt. Jag vill såklart säga att han har betett sig dumt.

Men jag känner bara att jag inte orkar lägga mer energi till någon som han, någon som beter sig så jävla genomruttet.

Det är bra att du börjar känna att du kan klara dig ensam utan honom och att du kan vara stark.
Det 'r ett steg i rätt riktning.
Om du känner att du inte vill träffa honom och byta nycklar så kan du ju alltid skicka någon annan så slipper du posta dem.
Då kan du vara säker på att nycklarna kommer fram också.
Sen kan du gå vidare med ditt liv.

Jag saknar exet otroligt mycket. Men det är inte saknaden av honom som är värst numera. 

Det som är värst är ensamheten. Jag blir stressad och får panik. Det är en ständig klump i min mage. Jag känner mig så jävla ensam. Ingen skriver till mig. Ingen vill hitta på något. 

Jag kommer hem till en tom lägenhet. De enda jag pratar med på en hel dag är mina kollegor. Jag har inget socialt liv utanför mitt jobb. De närmaste jag har är min systrar och en nära kompis. Men jag vill inte känna mig bunden till de hela tiden.

Jag går upp på morgonen. Går till jobbet. Kommer hem. Springer en runda. Kommer hem. Äter lite. Kollar på vloggar. Läser bok. Sen sover jag.

Jag tänker hur mitt liv var innan jag blev dumpad. Det såg exakt ut så då också. Men skillnaden var att jag hade någon som brydde sig om mig. Jag hade en pojkvän som frågade mig vad jag gjorde, hur jag mådde.

En person jag skrev konstant med varje dag.

Jag har bildat en stress mage och ångest. Jag går runt med en klump i magen varje dag. Jag blir stressad av allt det här. Att känna mig så jävla ensam. Känna att jag aldrig kommer hitta en pojkvän som kommer älska mig. Jag kommer aldrig få några barn eller bilda familj.

Jag blir 27 i år. Jag är snart 27 och singel. Ensam och har inga barn eller kille i sikte. 

Hur ska jag komma ur denna onda cirkel? :( :(

Jag saknar exet otroligt mycket. Men det är inte saknaden av honom som är värst numera. 

Det som är värst är ensamheten. Jag blir stressad och får panik. Det är en ständig klump i min mage. Jag känner mig så jävla ensam. Ingen skriver till mig. Ingen vill hitta på något. 

Jag kommer hem till en tom lägenhet. De enda jag pratar med på en hel dag är mina kollegor. Jag har inget socialt liv utanför mitt jobb. De närmaste jag har är min systrar och en nära kompis. Men jag vill inte känna mig bunden till de hela tiden.

Jag går upp på morgonen. Går till jobbet. Kommer hem. Springer en runda. Kommer hem. Äter lite. Kollar på vloggar. Läser bok. Sen sover jag.

Jag tänker hur mitt liv var innan jag blev dumpad. Det såg exakt ut så då också. Men skillnaden var att jag hade någon som brydde sig om mig. Jag hade en pojkvän som frågade mig vad jag gjorde, hur jag mådde.

En person jag skrev konstant med varje dag.

Jag har bildat en stress mage och ångest. Jag går runt med en klump i magen varje dag. Jag blir stressad av allt det här. Att känna mig så jävla ensam. Känna att jag aldrig kommer hitta en pojkvän som kommer älska mig. Jag kommer aldrig få några barn eller bilda familj.

Jag blir 27 i år. Jag är snart 27 och singel. Ensam och har inga barn eller kille i sikte. 

Hur ska jag komma ur denna onda cirkel? :( :(

Jag saknar exet otroligt mycket. Men det är inte saknaden av honom som är värst numera. 

Det som är värst är ensamheten. Jag blir stressad och får panik. Det är en ständig klump i min mage. Jag känner mig så jävla ensam. Ingen skriver till mig. Ingen vill hitta på något. 

Jag kommer hem till en tom lägenhet. De enda jag pratar med på en hel dag är mina kollegor. Jag har inget socialt liv utanför mitt jobb. De närmaste jag har är min systrar och en nära kompis. Men jag vill inte känna mig bunden till de hela tiden.

Jag går upp på morgonen. Går till jobbet. Kommer hem. Springer en runda. Kommer hem. Äter lite. Kollar på vloggar. Läser bok. Sen sover jag.

Jag tänker hur mitt liv var innan jag blev dumpad. Det såg exakt ut så då också. Men skillnaden var att jag hade någon som brydde sig om mig. Jag hade en pojkvän som frågade mig vad jag gjorde, hur jag mådde.

En person jag skrev konstant med varje dag.

Jag har bildat en stress mage och ångest. Jag går runt med en klump i magen varje dag. Jag blir stressad av allt det här. Att känna mig så jävla ensam. Känna att jag aldrig kommer hitta en pojkvän som kommer älska mig. Jag kommer aldrig få några barn eller bilda familj.

Jag blir 27 i år. Jag är snart 27 och singel. Ensam och har inga barn eller kille i sikte. 

Hur ska jag komma ur denna onda cirkel? :( :(

Men du ska inte känna att du tränger dig på dina vänner och din familj.
De ska finnas där för dig nu.
Du kanske kan bo hos dina föräldrar ett tag om du vill slippa känna dig ensam?

27 år är ingen ålder.
Jag var 30 när jag träffade min man. Och jag trodde också att jag var dömd till att vara den eviga singeln.
Men så var det alltså inte.
Jag var bara tvungen att vara singel et tag för att hitta tillbaka till mig själv. Så ser jag det.
Men jag umgicks med mina vänner och hade roligt med dem.
Och med min familj.
De fanns alltid där för mig. Även när jag var ledsen.
Så jag behövde aldrig känna mig ensam.

Ikväll ska jag skriva om nyckelbyetet. Att det nog är OK/lugnt för mig att ses och byta dom.

Iaf vad jag känner just nu men nej nje nej, jag har inte kommit över honom. Men jag måste ju ta tag i detta!

Jag skrev så här:

Bra skrivet och rätt beslut, helt onödigt att ses och riva upp såret. Har lämnat, har blivit lämnad. Det är en riktig sorg, men det går över med tiden. 27 år, du är ju ung och vacker. Det ordnar sig. Det bästa du kan göra för dig själv är att lära dig att trivas i ditt eget sällskap, bli självständig. Det brukar locka till sig en bra typ av killar är min erfarenhet.

Jag övervägde först med att möta upp honom. Men jag funderade verkligen länge med vad det skulle GE MIG. Jag skulle bara bli sårad på nytt. Jag skulle gå tillbaka till ruta ett. Må lika dåligt som jag mådde dagen då han dumpade mig. 

Och jag vill verkligen inte må så dåligt! Jag tänkte också att han kanske, kanske vill ha mig tillbaka om vi träffas. Kanske känslorna blossas upp?

Men sen tänkte jag att han har inte en enda gång frågat mig under dessa 2 månader sedan han gjorde slut hur jag mår. Inte en enda. jävla. gång. :( :(

Så jag har verkligen ingen lust att träffa någon som inte ens bryr sig om mig. Han är inte värd att träffas för att byta nycklar. Han ska inte finnas i mitt liv längre.

Jag ska leva som singel ett bra tag nu. Kärleken gör mig rädd. Jag har byggt upp en mur runt mitt hjärta och kommer hålla kvar muren jävligt länge!