Han älskar mig inte längre.....

Men hur gick du vidare efter du hade blivit dumpad på det sättet? Hur lång tid tog det tills du kände dig OK?

Sa de bara jag har tappat känslorna för dig?

Ja han kunde inte uttrycka sig bättre och jag accepterade det. Var ledsen som fan, förkrossad rent av, men insåg samtidigt att vår relation inte var så bra som jag ville.

Det tog några månader innan jag kommit vidare. Träffade en klok person som sa släpp honom fri! Se det fina ni hade och önska honom lycka till, och precis som du vill vara lycklig så vill han det också. Ni möttes men livet ville annorlunda, men du är många erfarenheter rikare. Älskar du honom så släpper du honom.

Jag har jobbat mycket med acceptans, att se saker för vad de är utan att värdera dem. Försöker se det ur hans synvinkel också.

Man kan aldrig tvinga någon annan att älska en eller vilja vara med en. Man måste släppa taget och inse att det inte funkade, han valde att avsluta, mer vet jag inte och behöver inte veta heller. Jag skulle inte må bättre av att höra detaljer och läget är ändå detsamma, slut.

Jag tillät mig att tänka på honom med andra tjejer. Jag sa till den kloka personen att jag fasade för att se honom med sin nya tjej på stan och hon sa våga möt den tanken och önska honom ett ärligt lycka till i så fall.

Det här är svårt, men det går!

Om man bara är beredd att ändra sitt tänkande och ser det intressanta i det.

Han har säkert kommit längre i sin bearbetning än vad du har.
Han har ju funderat över detta ett längre tag än vad du har.
Så han är säkert redan färdig.
Det låter kanske hårt,men det är känslan man får.

Det är klart du är värd mer. Så när du har fått dina nycklar och gett honom hans så kan du avsluta det där och påbörja ett nytt kapitel i ditt liv.
Då kan du försöka släppa och gå vidare.
Nu vet du var han står.

Nu förstår du kanske varför jag skrev att jag inte tyckte att du skulle höra av dig till honom.
Du skulle bara må sämre av det.
Men nu när du vet var du har honom så kan du kanske släppa taget och gå vidare.
Säg vad du tycker till honom ,när ni ses och lämnar era nycklar, om du tror att det får dig att må bättre,
Kanske känns det lite lättare sen.

Jag håller med dig om det.
Därför tycker jag att TS ex har gjort fel som har lämnat TS med förhoppningar och ovisshet.
Antingen så vill man att det ska vara slut eller så vill man inte det utan fortsätter tillsammans.
Man vet om man har sådana känslor för en person eller inte.
Det är inget man ska behöva fundera på.
Men TS ex valde den fega utvägen med att mer eller mindre ta en paus.
Och det är inte juste.

det är fantastiskt att kunna gå vidare som du med huvudet högt och utan att känna saknad eller sorg eller hysa agg. jag önskar att jag var lika storsint mot mitt ex. MEN! jag tror inte att det är rätt för alla i alla situationer. det är precis lika rätt för någon annan att älta och må dåligt och grubbla innan man går vidare. för en tredje är det rätt att göra allt för att få exet tillbaka innan man går vidare. jag tror att det kan bli fel om man fejkar acceptans. den måste vara äkta för att man ska kunna släppa taget och gå vidare. kanske har jag fel, men det är vad jag tror. och ibland är man helt enkelt inte redo för det förrän man har fått avreagera sig på olika sätt.

personligen mår jag dåligt om jag bara skjuter mina känslor åt sidan. jag behöver bearbeta dem först. och det kan ta tid. ibland blir det två steg fram, ett steg bak, ett steg fram, tre steg bak. ibland känns allting bra, sedan blir det nattsvart igen. ena dagen är jag glad att jag inte är tillsammans med mitt ex, nästa dag tänker jag bara på hur mycket jag saknar honom och att jag vill ha honom tillbaka. det är en jävla berg-och-dal-bana, men det får lov att vara så en tid!! från början var allting svart, nu är det åtminstone bara ibland och så småningom blir de stunderna ännu mer sällsynta.

jag menar inte att acceptans kommer lätt, det måste man såklart jobba hårt på som du skriver. och ibland har man nog ältat klart och behöver en spark i baken för att lägga ner och gå vidare. men acceptans ska inte heller tvingas fram innan man faktiskt är redo.

Jo jag kan fortfarande känna sorg och saknad när jag tänker på honom och hur mycket jag önskade att det skulle kunnat funka mellan oss. Men det betyder inte att jag vill tillbaka. Svårt att förklara. Jag bryr mig om honom fortfarande och vill att han ska ha det bra, men visst hugger det till om jag ser honom. Men ändå, och trots allt, så fanns det mycket mer att önska i vår relation och jag inser att vi inte var helt rätt för varandra även om vi tyckte om varandra och mycket fungerade. Har träffat andra sedan dess, och då har det blivit tydligt.

Jag menar inte att man ska skjuta känslor åt sidan, verkligen inte, men man kan vrida och vända lite på dem. Ifrågasätta dem. Fundera på vad sorgen och saknaden handlar om t ex. Jag insåg att det kanske inte var direkt honom jag längtade efter, jag längtade efter att få vara kär, få tycka om någon som tyckte om mig tillbaka, känna närhet med, planera en framtid ihop osv.. Nu var det han som väckte all den där längtan hos mig, men sen bar det inte, och det berodde på oss båda. Vi ville olika saker. Vi var också dåliga på att kommunicera det. 

Tro mig, jag har ältat och ältat och ältat relationer i hela mitt liv, och när denna tog slut kände jag efter några veckors 24-timmar-om-dygnet-ältande att jag ville förstå mig själv istället för att fokusera på varför han gjorde som han gjorde.
Började läsa om acceptans, att förlåta, att lära känna sig själv och förstå sina egna känslor och behov, läste om om relationer, anknytningsmönster och självkänsla och fan och hans moster :) Det har iaf hjälpt mig att förstå mig själv bättre och gjort att jag känner en större förståelse för andra människor runt omkring mig.

Nej det funkar inte att fejka acceptans! Man måste på riktigt vilja se verkligheten och inte kämpa emot den.

 Jag vill kunna vakna upp en dag och säga: Idag är jag stark, idag känns det faktiskt OK.

Jag vill slippa gå och lägga mig gråtandes och somna med tårar och snorig näsa. Jag vill slippa bryta ihop inne på jobbets toalett och kök. Jag vill sluta bryta ihop bakom en hylla i affären. Jag vill sluta tycka det är jobbigt att se andra människor på stan lyckliga. Jag vill sluta bli spyfärdig när jag ser andra lyckliga par. Jag vill sluta känna mig nedstämd och bitter. Jag vill vara glad för mina nära och kära. Jag vill sluta känna trycket i hjärtat och klumpen i magen.

Jag vill acceptera att det är slut. Jag vill verkligen det. Men jag kan verkligen inte rå för när tankarna kommer krypandes tätt inpå mig om honom. Tankar på han, jag saknar honom så jävla mycket!!

Jag vill skriva till honom: Okej vi möts imorgon kl 19 och byter de där jävla nycklarna!

Sen vill jag dra på mig mina snyggaste kläder dra iväg och byta nycklarna, vara stark och sen vända mig om och aldrig se mer tillbaka.

Men idag är jag inte stark för allt detta. Inte imorgon heller. Det känns som botten är nådd nu.

För på något sätt har en låga inom mig släckts. För jag hade förhoppningar att det skulle bli vi igen. Så just nu är jag på botten igen.

Jag förstår inte hur mycket en person kan gråta, jag är som en disktrasa som man gång på gång måste krama ur, jag är som ett vattenfall. Ett sorgset vattenfall...:( :( :( :( :(

Jag kan bara tala ur egen erfarenhet.

Den där allra första seriösa kärleken, förhållande nummer 3 i ordning har jag aldrig kommit över ens idag. Ändå är det 15 år sen det bröts. Jag känner fortfarande mig som en del av själen saknas, en bit av hjärtat är föralltid lite grått och trasigt i kanten.

MEN det är skillnad med känslor och känslor.

Vi ses och pratas fortfarande som vänner. Men efter flera år av uppehåll av tystnad.

Jag har idag man, barn, hus ja hela svenssonlivet idag och även när jag ser Han så är det inte längre samma känslor, det är ingen kärlek där mer än vänskap.

Det är lite dubbelmoral som du hör men känslor är knepiga att förklara.

Ändå så hoppar hjärtat till ett slag extra när vi ses. Men de är av en annorlunda lycka, inte samma lycka som när jag ser min bästa väninna. Mer lycka att själen är hel för en stund och hjärtat är rött igen. Jag gläds över hans förhållande, hans liv, hans framgångar. Så som han med mina.

Det är en acceptans mellan oss att de kommer alltid finnas men aldrig bli vi och så vill vi båda också ha det.

Jag älskar min man mer än nått annat och skulle dö för honom. Han är halva mig, halva mitt hjärta och halva min själ. När vi dansar så är det som en väloljad motor, allt flyter perfekt. Och på nåt sätt var det menat att det där för 15 år sen skulle hända för att jag skulle hitta min äkta tvillingsjäl.

Hjärtat är stort, känslorna är större. Det räcker och ska ibland räcka till flera. Även när de gör som mest ont just då. När livet är ett svart hål med slemmiga väggar man tror sig omöjligt kunna komma upp över. När bara att andas gör ont och tänka är ännu värre. Man vill hålla om sig med armarna för de känns som annars går man sönder i tusen bitar.

Det blir bättre, snart slänger nån ner ett rep, eller så hittar du dig en väg att klättra upp för. Smärtan blir mer dov, som ett mummel. De kommer kanske alltid finnas där, eller så försvinner de helt. Men du kommer klara det, hur smärtsamt de än är just nu så är du starkare än du tror.

Jag dra på mig mina snyggaste kläder dra iväg och byta nycklarna. Komma dit med ett självförtroende och en självsäkerhet han aldrig sett mig ha förut. Såga till honom ha ett bra liv! Ta mina nycklar och sen vända mig om och aldrig se mer tillbaka.