Steffqw

Äldre 13 May 19:16

843 svar

Han älskar mig inte längre.....

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vill skriva av mig här och få alla tips och råd som bara finns att få. Jag och mitt ja ex....har varit tillsammans i 1 år och 8 månader. Känt varandra i 2 år. Sedan dag ett vi träffades har vi alltid pratat med varandra.

Nu i fredags ville han ses för en promenad. På promenaden sa han att han inte känner glöden mellan oss, han känner att det är mer vänskap mellan oss. Han sa att han känt så här i en månad. Jag kollade in i hans ögon och sa är du inte kär i mig längre han sa ja.... Jag blev förkrossad....:( :( :(

Detta kom från ingenstans helt utan förvarning. Jag har inte märkt av några tecken och signaler från hans sida. Vi har sagt tidigare att vi ska försöka träffas oftare, mer än en gång i veckan. Men det har blivit lite att ingen har tagit intiativ till det. Men ändå vi har träffast 1-2 gånger i veckan, vi bor inte ihop.

Han sa att ingen har tagit intiativ och att han inte ser någon framtid med mig. Han sa att han gått och tänkt på detta i en månad. Men han har inte sagt något till mig?!!!

Han hade kunnat sagt något till mig tidigare så vi kunde jobba på detta. Jag försökte säga det till honom men han sa a bara nej...Jag förstår inte hur han inte vill jobba på detta, vi har verkligen något fint.....Hur kan känslorna bara försvinna? Sen också utan att säga något till mig när han tydligen gått och funderat på detta länge!!!!!!!!!!!!!??????????

Jag mår förjävligt just nu. Jag vill bara hålla om honom och prata med honom. Ringa honom, höra hans röst. Men ändå vet jag vad han kommer att säga till mig....Vad ska jag ta mig till???!! Orkar inte andas....:( :(

Anonym (G)

Äldre 30 Jun 09:30

#531

Steffqw skrev 2018-06-29 21:51:29 följande:

Jag har mått dåligt hela veckan. Typ gråtit varje dag. Men idag vet jag inte vad som hände. Jag fick en panikattack. Jag bröt verkligen ihop. Mådde så jävla dåligt. Jag har inte fått en panikattack på mer än en vecka i alla fall. SÅ detta var extremt tufft....

Nu känns det lite bättre. Men oj vad det värker i mitt hjärta. Och jävlar vad nedstämd jag känner mig. Jag vet inte om jag har gått in i någon form av depression eller om det är att jag bara är allmänt nedstämd.

Jag känner ingen glädje för något. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag tycker inte om mitt jobb. Jag jämför mig med alla mina nära och kära. Se mig själv som sämst och ful.

Jag är i en otrolig svacka just nu. Jag är på botten och det känns som jag aldrig kommer kunna resa mig upp...

Snälla någon hjälp mig hur man ska göra för att känna sig något bättre... :( :( :(

Tyvärr kan det vara så det går framåt. Plötsligt bara något händer. Ibland blir det bakslag, men ibland slungas man framåt också. En dag kommer du vakna och tankarna handla om helt vanliga saker såsom vad du vill ha till frukost.

Jag var länge så otroligt arg, ledsen och besviken på mitt ex. Jag ville ha honom tillbaka, kunde inte acceptera situationen och jag ville ha upprättelse, inte låta honom komma så lindrigt undan. Men jag insåg efter ett tag hur mycket makt jag gav honom över mitt liv - utan att han eller jag ville det. Jag lade all min energi på att vara ledsen och arg på honom istället för att ta hand om mig. Livet är kort. När känslorna har stormat runt inombords ett tag måste man själv ta ansvar för sin situation och tvinga sig själv att gå vidare. Så jag försökte skifta fokus till mig själv istället. Vad vill jag? Varför mår jag egentligen som jag gör? Hur vill jag må? Vad brukar jag ha i mitt liv när jag mår bra? Vilka drömmar har jag? Var vill jag vara om ett år? Vad är positivt i mitt liv?

Man kan fundera på drömresor som du kanske inte kommer ha råd med på länge, men som ändå ger lite nyfikenhet på livet igen med fullt fokus på dina drömmar och behov. Man kan fundera över hur drömmannen egentligen ska vara, vilket ofta blir en lista utifrån egenskaper hos exet som man vill undvika i nästa partner. Man kan se tillbaka på sitt liv när man var riktigt lycklig och försöka återskapa några delar som inte handlade om förhållandet. Man kan ta hand om sig själv rent fysiskt för att på den vägen må lite bättre mentalt, tex äta något gott, pyssla med manikyr, färga håret, ansiktsmask. Man kan fokusera på det positiva i livet som man har skjutit åt sidan.

Det finns mycket du kan göra!

Anonym (lök)

Äldre 30 Jun 10:07

#532

Anonym (Mina) skrev 2018-06-27 22:59:34 följande:

Det blir lättare med nästa dumpning och ännu lättare efter det. För oss som varit med om detta ett par gånger känns din reaktion som extremt överdriven efter ett så kort förhållande. Men jag har nog glömt hur första kärleken kändes?
Du verkar ha glömt bort att INGEN av er ville träffas mer och utveckla relationen, hade han inte tagit steget så hade du gjort det när du träffat nån annan och blivit kär.

Nej, jag håller inte med dig - du tycker att det känns överdrivet, men inte jag. För mig var det värsta uppbrottet någonsin just från ett kortare förhållande. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Och det hade inget med "första kärleken" att göra då det inte var min första kärlek, jag var bara kär, helt enkelt.

Steffqw

Äldre 30 Jun 10:23

#533

Anonym (lök) skrev 2018-06-30 10:07:54 följande:

Nej, jag håller inte med dig - du tycker att det känns överdrivet, men inte jag. För mig var det värsta uppbrottet någonsin just från ett kortare förhållande. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Och det hade inget med "första kärleken" att göra då det inte var min första kärlek, jag var bara kär, helt enkelt.

Tror inte heller det spelar någon roll om det är första förhållandet eller om man är mer eller mindre kär! Det kan göra lika ont! Det handlar mer om vad man har haft för relation med sin partner och hur man själv är som person.

Alla reagerar olika och alla är olika starka/svaga.

Steffqw

Äldre 30 Jun 10:28

#534

Anonym (G) skrev 2018-06-30 09:30:23 följande:

Tyvärr kan det vara så det går framåt. Plötsligt bara något händer. Ibland blir det bakslag, men ibland slungas man framåt också. En dag kommer du vakna och tankarna handla om helt vanliga saker såsom vad du vill ha till frukost.

Jag var länge så otroligt arg, ledsen och besviken på mitt ex. Jag ville ha honom tillbaka, kunde inte acceptera situationen och jag ville ha upprättelse, inte låta honom komma så lindrigt undan. Men jag insåg efter ett tag hur mycket makt jag gav honom över mitt liv - utan att han eller jag ville det. Jag lade all min energi på att vara ledsen och arg på honom istället för att ta hand om mig. Livet är kort. När känslorna har stormat runt inombords ett tag måste man själv ta ansvar för sin situation och tvinga sig själv att gå vidare. Så jag försökte skifta fokus till mig själv istället. Vad vill jag? Varför mår jag egentligen som jag gör? Hur vill jag må? Vad brukar jag ha i mitt liv när jag mår bra? Vilka drömmar har jag? Var vill jag vara om ett år? Vad är positivt i mitt liv?

Man kan fundera på drömresor som du kanske inte kommer ha råd med på länge, men som ändå ger lite nyfikenhet på livet igen med fullt fokus på dina drömmar och behov. Man kan fundera över hur drömmannen egentligen ska vara, vilket ofta blir en lista utifrån egenskaper hos exet som man vill undvika i nästa partner. Man kan se tillbaka på sitt liv när man var riktigt lycklig och försöka återskapa några delar som inte handlade om förhållandet. Man kan ta hand om sig själv rent fysiskt för att på den vägen må lite bättre mentalt, tex äta något gott, pyssla med manikyr, färga håret, ansiktsmask. Man kan fokusera på det positiva i livet som man har skjutit åt sidan.

Det finns mycket du kan göra!

Jag vet att jag måste börja blicka framåt och inte se bakåt. I alla fall se vart jag är här och nu. För det funkar inte längre. Jag mår psykiskt dåligt. Men jag är inte tillräckligt psykiskt stark.

Jag är inte stark nog att stänga av mina tankar och känslor för exet. Inte ännu i alla fall. Varje dag som går finns han i mina tankar. Men det måste få ett slut! Han ska inte få ta mer plats i mitt liv längre. Det är ett avslutat kapitel.

För ärligt talat, jag orkar inte mer. Jag orkar inte längre vara ledsen över en enda person. En enda person får mig att bli nedstämd, får mig att tänka de värsta tänkbara tankarna om mig själv. Det är inte okej, det är verkligen inte det.

Jag ska försöka blicka framåt, tänka att det är ett avslutat kapitel, även hur svårt det än är ska jag verkligen försöka.

Mitt välmående måste komma främst. Han mår säkert jätte bra just nu medan jag sitter här och mår sämst. Är det okej att det är så? Nej det tycker jag verkligen inte...

Anonym (99)

Äldre 30 Jun 10:43

#535

Man saknar alltid en person enormt mycket mer när man vet att det är kört.

Tror inte du var så här besatt av honom när ni var tillsammans. Du skrev ju själv att ni sågs 1-2 ggr i veckan, båda ville försöka träffas mer men ingen tog initiativet till det.

Fundera lite över det, hur det kom sig. Du hade chansen men tog den inte.

Menar inte att strö salt i såren, men ibland behöver man se sin egen roll i relationen också. Du verkar ju ha haft många saker som var viktigare än att umgås med honom medans nu känns ingenting viktigt.

Låter som att du nästan förstorat upp er relation till något som egentligen inte var så stort?

För någonting var det ju som gjorde att ingen av er ansträngde er för att ses oftare.

Steffqw

Äldre 30 Jun 11:46

#536

Anonym (99) skrev 2018-06-30 10:43:19 följande:

Man saknar alltid en person enormt mycket mer när man vet att det är kört.

Tror inte du var så här besatt av honom när ni var tillsammans. Du skrev ju själv att ni sågs 1-2 ggr i veckan, båda ville försöka träffas mer men ingen tog initiativet till det.

Fundera lite över det, hur det kom sig. Du hade chansen men tog den inte.

Menar inte att strö salt i såren, men ibland behöver man se sin egen roll i relationen också. Du verkar ju ha haft många saker som var viktigare än att umgås med honom medans nu känns ingenting viktigt.

Låter som att du nästan förstorat upp er relation till något som egentligen inte var så stort?

För någonting var det ju som gjorde att ingen av er ansträngde er för att ses oftare.

Jag tror som du skriver att först när man blivit av med personen det är då man inser att man saknar personen som mest.

Vi tog nog varandra lite för givet tror jag i vår relation, i alla falla i slutet. Vi sa till varandra vi borde försöka ses oftare, men ingen tog riktigt tag i det. Ibland sa jag ska vi ses i veckan också och ibland var det han som sa det.

Så ibland skedde en förändring. Men som sagt jag tror vi tog varandra lite för givet, att vi alltid fanns där för varandra på helgerna och att skriva med varandra och i veckorna kunde vi köra våra race.

Jag hade väl inte behovet av att ses flera gånger i veckan och antar han inte hade det heller? För mig räckte det ibland att bara skriva med honom, men klart som fan att jag saknade honom och det sa vi båda till varandra också!!!

Sen var det här mitt första förhållande så jag vet/visste inte hur man varken beter sig, är eller vad man gör i en relation. Så för mig blev det som normalt att träffas varje helg och en gång i veckan. Fullt normalt i mina ögon och han verkade ju också tycka det?

Men ännu en gång tog vi varandra gör givet tror jag. Det blev liksom som en självklarhet att vi skulle ses varje helg och en självklarhet att vi skulle ses en dag i veckan. Vår relation blev lite som rutin på slutet. Vi gjorde samma saker på helgerna.

Men ja....man hade självklart kunna bygga på detta i mina ögon, kämpa med en förändring. Men han ville inte och jag kan aldrig tvinga honom till något han inte vill.

När det tog slut mellan oss tjatade jag aldrig på honom eller försökte tvinga honom att det ska bli vi igen(förutom då precis när han sa det). Jag trackade honom aldrig med sms eller att ringa konstant. För innerst inne visste jag att det inte skulle ge något och jag vill aldrig bli den personen som försöker tvinga något.

Han ville inte mer och det accepterade jag. Vi slutade kommunicera och jag blev skit ledsen. Jag har försökt att komma vidare och acceptera att det är slut.

Men huvudsaken för mig är att jag inte har försökt tjata på honom eller pressat honom. Jag har accepterat att han inte ville mer. Nu handlar det mer om att jag måste acceptera för mig själv att det är slut och aldrig kommer bli vi två igen.

molly50

Äldre 30 Jun 11:49

#537

Steffqw skrev 2018-06-29 21:47:31 följande:

Vi har inte träffats och bytt några nycklar. Jag vet att jag måste ta tag i det. Blir ju inte bättre om jag skjuter på det som jag gjorde. Blir ju bara värre. Lika bra att få det gjort som ni andra säger. Jag kommer aldrig bli "redo".

Så ska skriva till honom att vi ska mötas någon dag nästa vecka efter jobbet. Sen byta nycklarna, jag säger mitt, vill få ut vissa saker mothonom och jag tror det kommer kännas bättre och lite som en lättnad när jag fått säga mitt, i alla fall vad jag hoppas.

Jag sak resa ensam till ett Rescuecare för hundar. Hemlösa hundar i Dublin som ingen vill ha. Dom ska jag åka och ta hand om i en hel vecka. Detta är en resa jag kommer göra själva. Jag kommer bo hos en familj.

Ja,det är nog bättre att bara få det gjort,så kan du gå vidare sen.

Ok. Men då får du ju lite annat att tänka på då.
Och hundar brukar ju vara en bra tröst.

Carpe Diem

molly50

Äldre 30 Jun 11:56

#538

Steffqw skrev 2018-06-29 21:51:29 följande:

Jag har mått dåligt hela veckan. Typ gråtit varje dag. Men idag vet jag inte vad som hände. Jag fick en panikattack. Jag bröt verkligen ihop. Mådde så jävla dåligt. Jag har inte fått en panikattack på mer än en vecka i alla fall. SÅ detta var extremt tufft....

Nu känns det lite bättre. Men oj vad det värker i mitt hjärta. Och jävlar vad nedstämd jag känner mig. Jag vet inte om jag har gått in i någon form av depression eller om det är att jag bara är allmänt nedstämd.

Jag känner ingen glädje för något. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag tycker inte om mitt jobb. Jag jämför mig med alla mina nära och kära. Se mig själv som sämst och ful.

Jag är i en otrolig svacka just nu. Jag är på botten och det känns som jag aldrig kommer kunna resa mig upp...

Snälla någon hjälp mig hur man ska göra för att känna sig något bättre... :( :( :(

Det kan vara så att du är deprimerad. Det kan du prata med din kurator om.
Men det kan också vara så det blir ibland när man går igenom en sorg,som ett uppbrott faktiskt är.
Det är nog dags att du börjar fokusera på dig själv och ditt mående och inte låta honom ta makten över ditt liv.
När du känner att du kan göra det så kommer det att kännas lättare för dig.

Carpe Diem

Anonym (99)

Äldre 30 Jun 12:10

#539

Ja eller så var ?felet? i er relation att ni båda ville att den andra skulle vara mer drivande och ta tag i det hela. Dvs ni var båda passiva och tig varandra för givet. Och då hände inte så mycket vilket ledde till att han slutligen valde att lämna. En klassiker. Den som blir lämnad vaknar upp när det redan är flr sent, när den andra redan funderat klart och tröttnat.

Vem vet, ingen ide att fundera över hans val. Men du kan fundera över dina.

Kanske skulle du funka bättre med någon som är mer spontan, mer framåt, mer drivande?

Kanske ska du inte alls fokusera på killar alls, utan försöka ägna dig åt intressen, vänner och annat du tycker är kul.

Kärleken kommer när den kommer!

Tycker f ö att det låter skitspännande att du ska iväg till ett hundrescue! Du är ung och världen ligger öppen, möjligheterna är oändliga! Du kommer träffa nya människor, se nya saker, uppleva nya grejer! Ta vara på det, var öppen och nyfiken och du kommer dra till dig likasinnade. Många skulle aldrig våga åka, eller inte ens ha möjligheten. Men du kan!

Hoppas sommaren kommer lysa på dig och ge dig ny energi och en vilja att gå vidare och se möjligheter och att livet inte stannar bara flr att en relation tar slut.

Tro på dig själv och att du kommer möta många människor i livet som kommer faschinerar och intressera dig på olika vis!

Steffqw

Äldre 30 Jun 15:14

#540

molly50 skrev 2018-06-30 11:49:51 följande:

Ja,det är nog bättre att bara få det gjort,så kan du gå vidare sen.

Ok. Men då får du ju lite annat att tänka på då.
Och hundar brukar ju vara en bra tröst.

Ja jag älskar hundar och har alltid gjort det! Har varit dagmatte och volontär förut. Men detta är något nytt! Jag har aldrig rest ensam och aldrig bott hos några jag aldrig träffat. Så det kommer bli en upplevelse!

Men jag känner att jag verkligen vill komma bort och förhoppningsvis hjälper denna resa mig till att bli starkare och tänka på honom mindre.

Jag vill bara vakna upp en dag och känna mig lätt och fri. Känna att han inte finns i mina tankar och suger åt all min energi. För detta börjar bli tröttsamt. Han ska inte ta makten över mitt liv, jag måste få en kontroll på mina tankar och känslor.

Men hur får man det och hur gör man? Hur slutar man tänka på en person mindre som man en gång i tiden har älskat och fortfarande älskar?

Han älskar mig inte längre.....

INNEHÅLL