Hur i hela friden har folk råd?

Enligt mäklare och bankfolk jag har pratat med är det till största delen föräldrarna som betalar/står som borgensmän/lånar ut till kontantinsats till första bostaden.

Antar då att ni som sommarjobbat bott gratis under somrarna eller?

Har ju också sommarjobbat jämnt sen jag var 17 och flyttade hemifrån, men det har ju inte varit super välbetalda jobb direkt man har väl fått ut ca 35 tusen på hela sommaren efter skatt, men det är ju inga pengar man har kunnat lägga undan eftersom det kostar ju att bo och äta på sommaren också...

Industriarbetare som kanske jobbar skift tjänar bra och har inga studieskulder.

Nu vet jag ju inte alls något om er bakgrund, ert sparande, hur långa studier osv. Men jag kan enkelt säga att när jag studerade så prioriterade jag inte att bo i storstaden, jag hade en myyycket billigare hyra än det du beskriver, där jag även hade råd till min lilla skruttbil. Jag studerade i 4,5 år, lite olika saker med lån för bara 3 utav dessa åren. Har jobbat sedan jag var tonåring, så när jag började plugga DIREKT efter gymnasiet så var jag inte ovan med att jobba. Satt i kassan på ICA typ och tjänade ganska bra (trodde jag då). 

Kom ut i riktiga arbetet när jag var 22 år med en mycket sämre lön än jag har idag. MEN fortfarande världens bästa lön för en som varit "fattig student". Hyran på ca 7000 kr kom först när vi var två som delade lägenhet. 

Jag tror mycket handlar om prioriteringar. Vi levde inte på lyxräkor, åkte utomlands, pluggade mer än vi "behövde" för en bra lön eller köpte dyra bilar osv.

Nu vet jag ju som sagt inget om dig/er. Men ni borde ju egentligen kunnat spara ihop pengar, om det är som du säger - att ni har jobbat men inte fått tillsvidare förrän nu? Jag sparade mycket mer när jag hade vikariat än vad jag gör nu, just av den anledningen att jag inte visste något om framtiden och ville "säkra upp" den lite. Synd att du inte förstår hur människor under 30 år faktiskt kan ha råd (även utan att ha bott hemma, eller fått hjälp).

Lycka till med allt, jag hoppas du/ni hittar det perfekta hemmet för er! :) 

Ofta är det väl så att föräldrarna gjort en enorm vinst på de stigande bostadspriserna (som började stiga rejält på 90-talet), då kan de lätt låna ut eller t o m ge ett par miljoner till sina barn. Värre för oss vars föräldrar inte äger bostaden, vi får ingen hjälp alls, samtidigt som priserna är anpassade till dem som redan gjort en stor vinst. Så bildar man klyftor och segregation.

Vi har inte kunnat "unna oss" något på typ 12 år, inte åkt på utlandsemester, gått på restaurang max 2 gg per år, har inte haft bil etc. 

Jag började plugga direkt efter gymnasiet flyttade då in i en etta för 7500 för det var det enda jag fick tag i i bostadsväg. Tog CSN lån första två åren, jobbade häcken av mig på kvällarna som läxhjälpare åt företag och inom sjukhusvården på somrarna. På somrarna fick man ju inget CSN så de fjuttiga 35 tusen efter skatt gick ju åt till att leva...Så under denna tiden fanns det ju inte direkt något att spara på..

Träffade sedan min sambo som jobbade som uska, fick i början ut 12 tusen efter skatt, som sista året (2015 var uppe i 18 efter skatt) jag jobbade extra och fick ut ca 3 tusen per månad på extra jobbet så vi fick ut runt 15 efter skatt, jag tog inget CSN lån, så de 15 gick åt till hyra mat etc, vi kunde spara någon 500 hundring i månaden. Lite mer på sommaren från min sommarlön.

Jag pluggade läkare och doktorerade sedan efter min utbildning. Vi hade då lyckats spara ihop 100 tusen som vi köpte lägenhet för utanför staden i mindre ort en tvåa. Men då var det sambons tur att plugga så min lön som gav mig 20 tusen efter skatt som doktorand gick åt till hyra och mat så att sambon slapp CSN, jobbade lite extra på akuten också när det gick. Så sparandet där var det ju heller inte direkt många slantar varje månad ca 1500...vilket i slutändan gav 30 tusen när vi båda var färdiga. 

Nu är vi båda färdigutbildade och är 30+ och har börjat kolla på hus, men vi hade ju inte haft någon som helst möjlighet till att köpa något öht innan 30..än mindre spara ihop en handpenning, nu har vi ju tur att sambon ärvt en fastighet som ger oss handpenningen, men annars hade vi nog fått vänta till vi var närmare 40 innan vi kunnat köpa..

Men då är det väl inte så konstigt att ni inte har haft råd innan, och att människor som har andra livshistorier har råd? Ni har ju gjort aktiva val. Ett exempel är att ni levde på en lön för att han skulle "slippa" CSN istället för att ta CSN och spara, vilket ju hade gjort 120 000 till sparkontot per år. Jag och min sambo är 38 år och har nyligen köpt vår första lägenhet. Visst hade det varit bra att komma in på marknaden för 15 år sen istället, men egna val blandat med lite otur och ogynnsamma förutsättningar (som sagt, att ha föräldrar som går in med insatsen är inte alla givet) har gjort att det inte var i korten för oss att köpa något eget innan nu.