Anonym (Bonusförälder till NPF-barn)

Äldre 4 Mar 08:46

264 svar

Äcklas av min bonus

Man har inga förpliktelser att vara en förälder till sin partners barn om man inte har det/dem gemensamt.

Jag har en bonus som är skitjobbig och vi är nu involverade i en kontakt med soc där jag fått bolla mina avsmakliga känslor för min sambos barn. Jag känner ingenting för barnet mer än att det samt allt runtomkring det är jobbigt och jag kan inte alls ta till mig det. Barnet är ett npf-barn och medicineras för ADHD. Min sambo blir såklart jättebekymrad men vill inte att vi ska bryta vår relation. Barnet bor hos oss på heltid då den andra föräldern inte mäktar med det.

Det är en felaktig inställning att man måste se sin partners tidigare barn som en bonus och gåva från ovan med en inställning att man MÅSTE ta hand om dem som om dem vore ens egna. Jag har levt med detta barn i snart 10 år och vår relation blir INTE bättre pga barnets låga begåvning och NPF-diagnostik.

I början fanns en viss förståelse då barnet var såpass litet men nu när man borde kunna kräva mer så är det otroligt svårt för mig att vara pedagogisk och tålmodig.

Min partner jobbar väldigt mycket o jag sätts således med att se efter detta barn. Egentligen tycker jag så oerhört synd om det för ingen av föräldrarna vill finnas där så mycket som det behövs. O jag som inte har något band till det kan verkligen förstå varför. Det är skitjobbigt. Men som förälder till ett eget barn kan jag inte alls förstå föräldrar som lämpar över sina barn på sin partner, oavsett om barnen är gemensamma eller bonusar.

Mitt eget barn lämnar jag sällan med min sambo i samma utsträckning som bonus är med mig. För jag inte vill bli lämnad med bonus. Men det tas ingen hänsyn till det utan hänvisas alltid till ekonomi och behov av att jobba. Fast det finns inte något sådant behov?mer än att slippa avar hemma o ta hand om barnet. Jag vet att att min sambo tycker barnet är jobbigt och krävande.

Jag önskar så att barnet kunde få komma till en ny familj då det just nu bara har mig som tar hand om det. O jag varken kan eller vill vara ett substitut till någon av dess föräldrar.

Problemet är inte att barnet beter sig illa....utan att det är så oerhört lågbegåvat och ständigt måste påminnas. Samt ofta beter sig som ett litet barn i 4-års ålder o inte som den faktiska åldern.

Jag förstår inte hur somliga tänker eller är funtade, dom som höjer ALLA bonusars värde till skyarna och förkastar oss som inte alls kan ta till oss dem med kommentarer som att vi "är dåliga människor och borde steriliseras så vi inte sätter fler som oss till världen". Det är ju jättebra att vissa av dessa människor finns så en del av dessa barn får den kärlek dom har rätt till. Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen. O tro nu inte att jag inte försökt lära det under alla dessa år. Det är just det som är så fruktansvärt jobbigt. Att alltid, varje dag...trots att rutinerna är desamma...behöva påminna...påpeka?tjata?
Det kan inte ens känna själv om skorna sitter på fel fot. Eller förstå att man inte har gymnastik i jeans. Borsta tänderna själv går inte heller?nu skiter jag faktiskt i att hjälpa till med det då jag inte längre ORKAR bry mig. Jag tar barnet till tandläkaren för föräldrarna kan inte få barnet att sitta still i stolen utan att få panik.

Jag känner det ofta som att barnet är rädd för mig men efter att ha pratat med pedagoger på skolan som själva har den här typen av diagnos/er i olika omfattning eller utbildning inom området så har jag förstått att barnet letar efter bekräftelse och styrning från mig då jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation med det.

En bonus behöver inte vara eller behandlas som ens eget barn!
Det är förälderns ansvar att ge det vad det behöver. Inte den nya partnerns. Bara för att man lever med någon som har barn sedan tidigare behöver man inte ta på sig en roll som förälder till det.

Jag vill bara lyfta denna fråga då det är många styvföräldrar som känner likadant men inte vågar stå för det.
Jag måste ha en anonym signatur då min partners x stalkar allt jag gör o skriver på sociala medier mm.

HUUUUR orkar man vara styvförälder till npf-barn? HUUUR gör ni som orkar?

Colourfulrainbow

Äldre 6 Mar 15:33

#203

Skrev ett långt inlägg som bara försvann.

Det är din sambos beteende du ska äcklas av. Han utnyttjar dug totalt. Han vill/kan inte ta hand om sitt eget barn och lämpar över ansvaret på dig trots att du sagt till honom att du inte vill ha det ansvaret. Äckligt beteende.

Anonym (förälder)

Äldre 6 Mar 15:56

#204

city cat skrev 2019-03-06 14:01:36 följande:

Fast det är ju precis det TS skrivit, i startinlägget:

"Men jag kan inte ge min sambos barn mer än mat på bordet, kläder i rätt storlek, skjuts till/från skola. INGEN form av fysisk kontakt kan jag ge det. Inga kramar eller dylikt då jag äcklas av dess brist på egen hygien och känsla för vad som är ok. Ungen är snart 12 år o kan inte ens torka sig ordentligt efter toabesök. Inte heller se om toaletten behöver torkas av. Petar sig i näsan och munnen."

DU däremot har tjatat tråden igenom att TS äcklas av att bonusbarnet har NPF. Jag har läst hela tråden och ingenstans skriver TS det du påstår i inlägg efter inlägg. Däremot finns som sagt en hänvisning till hygienbristen.

Ännu mer ironiskt blir det när du vid tillfälle uppmanar andra att läsa ordentligt samtidigt som du själv fallerar i läsförmågan.

Ja jag tycker att ts inställning av fruktansvärd mot barnet men jag förstår att hon mår dåligt av situationen som jag också har skrivit men trots att alla skriver tips och råd för vad man kan göra så tas det bara emot med att det inte är någon idé att göra något för mannen lyssnar inte och som sagt jag avskyr när barn far illa och det gör det här barnet och ja jag tycker att barnets välmående är viktigare än de vuxnas eftersom dom har ett val och det har inte barn. Jag hoppas för barnet skull mest men hoppas även för ts skull att allt löser sig och att barnet får den hjälp det behöver och att mannen tar sitt ansvar och att hela familjen kan få hjälp med avlastning så alla mår bättre för som det är nu kommer det bara bli värre och ts kommer att avsky sin bonus ännu mer.

Jag tycker att dom flesta har kommit med bra förslag till ts men troligtvis har ts lämnat tråden när de flesta inte bara håll med henne om hur hemskt hon hade det med sitt bonusbarn och tyckte synd om henne utan faktiskt kom med förslag på vad hon kunde göra.
Så nu tänker inte jag heller skriva något mer för det leder ju inte till något i alla fall.

Det är som sagt bara att hoppas att det löser sig för familjens skull.

Ess

Äldre 6 Mar 16:26

#205

Anonym (Sara) skrev 2019-03-06 09:39:15 följande:

Att situationen inte är bra för TS är ju ställd utom all tvivel. Att ge de råd och tips du ger implicerar att hon inte redan sagt till sin sambo att hon inte orkar mer, och jag menar att det är osannolikt att hon inte redan har sagt det tusen gånger utan att han ändrar sig. Att säga, som vissa i tråden sagt - kanske inte du, att hon ska tvinga honom att börja ta ansvar utgår från att hon har makten att göra förändringen åt honom och den makten har inte ts. Att säga att hon måste lämna honom är naivt eftersom det kan finnas väldigt mycket annat som talar mot att lämna, exempelvis att man inte har någonstans att ta vägen.

Jag känner mest att tonen i tråden har varit ganska dömande och många verkar ha attityden att ts har varit feg och låtit sig utnyttjats när det är mer troligt att hon kämpat som fan för att få en förändring.

Precis som du skriver så har hon säkert både pratat och tjatat. Men du har fel i att hon inte har makten att tvinga honom ta sitt ansvar.
Hon ska sluta prata och peka med hela handen istället, säga att from Måndag så skjutsar jag barnen till skolan som vanligt, men DU ser till att din son är färdig och klar att åka. Är han inte det så kommer jag att köra utan honom. Vill du att din son ska ha fritidsaktiviteter i fortsättningen så är det DU som tar hand om detta. Du sköter din sons hygien mm i fortsättningen. Jag kommer att söka ett heltidsjobb och kommer inte att sköta din son mer, utan du får själv gå ner i tid om det behövs.
Tar inte mannen henne på allvar så kommer skolan garanterat att dra in båda vårdnadshavarna när han har fått flertalet olovlig frånvaro. Elevhälsoteamet kommer också att agera, och då kan inte mamman(och pappan) sitta och skylla ifrån sig.

Ts är den som faktiskt sitter på makten till en förändring.

Anonym (Sara)

Äldre 6 Mar 16:48

#206

Anonym (förälder) skrev 2019-03-06 12:47:06 följande:

Va???????

Är det ok för dig att en vuxen uttalar sig om att man äcklas av ett barn med funktionshinder istället för att ilskan vänds mot de vuxna som inte gör något för att hjälpa barnet som inte kan göra något åt situationen.

Barn med funktionshinder blir ofta diskriminerade och har det svårt i livet.

Man ska väl åtminstone få känna sig trygg och respekterad i sitt eget hem!!!!!

I varje inlägg skriver du bara hur synd det är om ts, ingenstans har du skrivit att dom vuxna borde göra något för att ändra på situationen utan bara

att stackars ts nog pratat med sin man och inget händer, ingenstans skriver du att ts ska vara arg på sin man som låter denna situation uppstå där hon blir utbränd och han inte bryr sig; vad är det för man? Du har inte sagt ett ljud om honom förutom att barnet har dåliga föräldrar utan det verkar vara ok att lägga det på sonen och äcklas av honom.

Ingenstans har du skrivit någon förståelse för barnet.

Det är enbart ts det är synd om i denna röra.

När folk skriver att för hennes egen skull måste hon sätta press på sin man för inget händer ju skriver du bara att det är ju ingen idé osv.

Stackars ts får påhopp när folk skriver vad hon kan göra åt allt.

Nä he, antingen får ts stanna kvar i situationen som den är och acceptera den,

eller vara på sin sambo tills han fattar och gör något, för inte struntar han helt i sin son?

Men ts man verkar tycka att det är jättebra att ts tar hand om sonen.

Jag tror verkligen att ts har gjort mycket för bonussonen men ingen verkar ju förstå att hur illa det är, hon orkar inte mer och låter det gå ut över styvsonen.

Det är extra jobbigt med barn med funktionshinder, inte ens biologiska föräldrar orkar alltid men det har ju inget med att dom inte älskar barnen för det.

Det är bara jobbigt därför kan man söka stöd och avlastning.

Så det är klart att ts också känner likadant, det är det inget fel på.

Ts behöver inte tycka om barnet men respektera det.

Det gör man inte när man säger att man äcklas av det.

Är man missnöjd med situationen försöker man ändra på den om och om igen och lyckas man inte lämnar man den men inte lägger man skulden på ett barn.

Nej jag tror faktiskt aldrig ts ville har råd om vad hon kunde göra, inte heller höra något om mannen hon ville bara skriva av sig om sin äckliga bonus.

Det är för fasiken inte ok att skriva så nedsättande om ett funktionshindrat barn ,

tycker du det?????

Vad är det för människosyn? och du skriver att det är kul??? att diskutera

sådana här situationer!!

Kul?? ett barn som har bioföräldrar som enligt ts inte bryr sig och en styvmamma som äcklas!

Det är inte roligt något stans.

Anonym Sara, gissar på att det är du som kan vara ts faktiskt. kan förstås inte vara säker men du vet väldigt mycket om ts, att hon har en dotter som snart blir tonåring, vad hon ungefär tjänar och boende situation och väldigt mycket mer.

Att hon har en snart tonåring antar jag pga hon varit med sin nuvarande i 10 år. Att det är en dotter har jag nog fantiserat ihop, det kan lika gärna. Vad hon tjänar har jag räknat ut pga jobbar också inom handels. Bara för att jag har en annan förförståelse än du betyder det inte att jag är ts. Jag tycker att det är jävligt lätt för alla här att sitta på höga hästar och säga att hon ska tvinga sin man att ta ansvar. Det är så världsfrånvänt, det fungerar inte så. Folk kan inte ens få sina män att lägga sina smutsiga strumpor i tvättkorgen, varför skulle pappan plötsligt börja ta ansvar? Min åsikt att den här pappan aldrig kommer att ta ansvar eftersom han är värsta sortens mansbebis. Om TS flyttar kommer barnet troligtvis flytta till mamman, pappan kommer skylla på sitt viktiga viktiga jobb.

Barnet lider väl inte av vad ts skriver på familjeliv? Snarare tvärtom, om man får spy av sig lite hos någon annan så är det lättare att hålla ihop i verkligheten. Jag tycker att det är kul att diskutera, inte vad ts är med om. Är det verkligen så svårt att greppa?

Jag stör mig oerhört på att du gång på gång skriver att man inte får skriva så om funktionshindrade barn. Jag tycker att man inte får visa något barn, funktionshindrat eller ej att man äcklas av det. Man behöver inte pussa och krama barn, oavsett om de är funktionshindrade eller ej. Däremot får man skriva anonymt på Internet för det lider ingen av.

Ess

Äldre 6 Mar 17:26

#207

Tyvärr är det så att ju äldre barnet blir ju mer eget ansvar får det för sina handlingar. Att föräldrarna brister stort här innebär att deras son tycks illa om av åtminstone ts, troligtvis även andra som utsätts för lukten att han inte klarar av sin hygien själv.

Nu hade inte makens barn alls dessa problem som denna sonen. Men iom att de var stora när vi träffades så försökte man bemöta dem på ett vuxet plan, vilket inte funkade för att de blivit behandlade som småbarn. i början trodde jag faktiskt att de var efterblivna iom att det var så mycket de inte klarade av som för andra tonåringar tillhörde vardagen.

molly50

Äldre 6 Mar 21:50

#208

Anonym (Sara) skrev 2019-03-06 10:04:16 följande:

Det bästa vore såklart om ts kunde lämna, det hade hon mått bäst av. Om det är så att pengar och praktiska omständigheter gör det svårt kan hon försöka börja förbereda för att lämna. Men om det nu inte går skulle jag tipsa om att fortsätta försöka få hjälp utifrån. Nu har ju det visst sig vara väldigt svårt men det är troligtvis mer fruktsamt att tjata på skolan och soc än att tjata på mannen. Som akut hjälp skulle jag säga anlita så mycket hemhjälp som möjligt, om nu mannen tjänar bra och har en god ekonomi. Att åtminstone slippa städa, tvätta och handla kan göra mycket för energin. Jag tror ts också skulle må bra av en egen samtalskontakt.

TS har ju redan försökt göra orosanmälan mot sin sambo,men utan resultat.
Jag tror att hon själv måste tala om att hon inte orkar ta hand om barnet längre om något ska hända där.
Jag tror också de kan behöva en avlastningsfamilj. Samtalskontakt för TS kan kanske vara bra.

Carpe Diem

molly50

Äldre 6 Mar 21:51

#209

Anonym (.....) skrev 2019-03-06 11:03:00 följande:

Ts är av inget intresse av att lämna mannen om du läst hennes inlägg ordentligt.

Detta var ytterligare endast ett gnällinlägg om ett oskyldigt bonusbarn som hon vill ha bort från familjen.

Nej,men något måste hon ju göra om barnet inte ska bli lidande när nu varken hennes sambo eller mamman till barnet verkar bry sig.
Har du något bättre förslag på vad hon kan/ska göra?

Carpe Diem

jrockyracoon

Äldre 6 Mar 22:00

#210

Anonym (Sara) skrev 2019-03-06 16:48:51 följande:

Att hon har en snart tonåring antar jag pga hon varit med sin nuvarande i 10 år. Att det är en dotter har jag nog fantiserat ihop, det kan lika gärna. Vad hon tjänar har jag räknat ut pga jobbar också inom handels. Bara för att jag har en annan förförståelse än du betyder det inte att jag är ts. Jag tycker att det är jävligt lätt för alla här att sitta på höga hästar och säga att hon ska tvinga sin man att ta ansvar. Det är så världsfrånvänt, det fungerar inte så. Folk kan inte ens få sina män att lägga sina smutsiga strumpor i tvättkorgen, varför skulle pappan plötsligt börja ta ansvar? Min åsikt att den här pappan aldrig kommer att ta ansvar eftersom han är värsta sortens mansbebis. Om TS flyttar kommer barnet troligtvis flytta till mamman, pappan kommer skylla på sitt viktiga viktiga jobb.

Barnet lider väl inte av vad ts skriver på familjeliv? Snarare tvärtom, om man får spy av sig lite hos någon annan så är det lättare att hålla ihop i verkligheten. Jag tycker att det är kul att diskutera, inte vad ts är med om. Är det verkligen så svårt att greppa?

Jag stör mig oerhört på att du gång på gång skriver att man inte får skriva så om funktionshindrade barn. Jag tycker att man inte får visa något barn, funktionshindrat eller ej att man äcklas av det. Man behöver inte pussa och krama barn, oavsett om de är funktionshindrade eller ej. Däremot får man skriva anonymt på Internet för det lider ingen av.

Om vi hypotetiskt nu antar att du inte är TS, så kan man ju konstatera att du drar väldigt många specifika antaganden om TS och hennes situation.

För egen del tycker jag att tråden blivit meningslös eftersom det är så lite vi vet, och så mycket som fortfarande är oklart i och med att TS inte har klargjort saker bättre. Vi vet inte om TS överdrivit sin insats eller vad hon egentligen menar när hon säger att barnet äcklar henne. Vi vet inte ens om TS är mer fungerande i bonusbarnets omvårdnad än pappan.

Jag tycker att du Sara hela tiden utgår från vad som är bäst för TS. Där tycker jag att du gör ett grundfel. Det stora offret är givetvis bonusbarnet, och det är rimligt att utgå från det när man söker lösningar på problemet.

Sedan undrar jag varför du avfärdar alla de genomtänkta kommentarer som går ut på att TS behöver tvinga/påverka pappan att ta ett större ansvar. Om du inte själv är TS, vet du rimligtvis inte mer om pappan än någon annan här. Kanske TS kan hitta ett sätt att få pappan att förstå vikten av att ta större ansvar för sonen. Du lär inte heller veta hur många försök hon redan har gjort för att åstadkomma detta, och vilka metoder hon använt. Att som du, helt avfärda möjligheten till en lösning där pappan tar mer ansvar p.g.a. att hon antagligen redan försökt, är ett konstigt tankefel i min värld.

Du skriver att man inte behöver pussa och krama barn. Nej, det är inte juridiskt lagstadgat, men om man önskar få ett barn att känna sig tryggt och omhändertaget behöver anknytningspersonen visa fysisk ömhet och kärlek mot barnet. Det är en väldigt central del för att barnet ska kunna utveckla en sund självkänsla och egenvärde. Att TS väljer att så kyligt undanhålla bonusbarnets behov i detta avseende är verkligt skrämmande. Det finns många saker man kan "komma undan" med som anknytningsperson, exempelvis kan man skrika på barnet, och till och med lugga det och barnet kan ändå växa upp och bli någorlunda normal (om anknytningsföräldern samtidigt ger fysisk beröring och outtalad och uttalad kärlek samt reparerar ang. det våld som inträffat). Men att lämna ett barn utan kärlek och fysisk kontakt är något som kan skada barnet och skapa men för livet.

Det är därför som det uppstått två läger i tråden. Ett som ser saker ur TS perspektiv och anser att hon gjort ett bra jobb och att det är väldigt synd om henne som sliter så. Ett annat som inser skadan TS potentiellt kan tillfoga barnet och ser en problematik i TS inställning till barnet som hon för närvarande vårdar.

jrockyracoon

Äldre 6 Mar 22:00

#211

Anonym (Sara) skrev 2019-03-06 16:48:51 följande:

Att hon har en snart tonåring antar jag pga hon varit med sin nuvarande i 10 år. Att det är en dotter har jag nog fantiserat ihop, det kan lika gärna. Vad hon tjänar har jag räknat ut pga jobbar också inom handels. Bara för att jag har en annan förförståelse än du betyder det inte att jag är ts. Jag tycker att det är jävligt lätt för alla här att sitta på höga hästar och säga att hon ska tvinga sin man att ta ansvar. Det är så världsfrånvänt, det fungerar inte så. Folk kan inte ens få sina män att lägga sina smutsiga strumpor i tvättkorgen, varför skulle pappan plötsligt börja ta ansvar? Min åsikt att den här pappan aldrig kommer att ta ansvar eftersom han är värsta sortens mansbebis. Om TS flyttar kommer barnet troligtvis flytta till mamman, pappan kommer skylla på sitt viktiga viktiga jobb.

Barnet lider väl inte av vad ts skriver på familjeliv? Snarare tvärtom, om man får spy av sig lite hos någon annan så är det lättare att hålla ihop i verkligheten. Jag tycker att det är kul att diskutera, inte vad ts är med om. Är det verkligen så svårt att greppa?

Jag stör mig oerhört på att du gång på gång skriver att man inte får skriva så om funktionshindrade barn. Jag tycker att man inte får visa något barn, funktionshindrat eller ej att man äcklas av det. Man behöver inte pussa och krama barn, oavsett om de är funktionshindrade eller ej. Däremot får man skriva anonymt på Internet för det lider ingen av.

Om vi hypotetiskt nu antar att du inte är TS, så kan man ju konstatera att du drar väldigt många specifika antaganden om TS och hennes situation.

För egen del tycker jag att tråden blivit meningslös eftersom det är så lite vi vet, och så mycket som fortfarande är oklart i och med att TS inte har klargjort saker bättre. Vi vet inte om TS överdrivit sin insats eller vad hon egentligen menar när hon säger att barnet äcklar henne. Vi vet inte ens om TS är mer fungerande i bonusbarnets omvårdnad än pappan.

Jag tycker att du Sara hela tiden utgår från vad som är bäst för TS. Där tycker jag att du gör ett grundfel. Det stora offret är givetvis bonusbarnet, och det är rimligt att utgå från det när man söker lösningar på problemet.

Sedan undrar jag varför du avfärdar alla de genomtänkta kommentarer som går ut på att TS behöver tvinga/påverka pappan att ta ett större ansvar. Om du inte själv är TS, vet du rimligtvis inte mer om pappan än någon annan här. Kanske TS kan hitta ett sätt att få pappan att förstå vikten av att ta större ansvar för sonen. Du lär inte heller veta hur många försök hon redan har gjort för att åstadkomma detta, och vilka metoder hon använt. Att som du, helt avfärda möjligheten till en lösning där pappan tar mer ansvar p.g.a. att hon antagligen redan försökt, är ett konstigt tankefel i min värld.

Du skriver att man inte behöver pussa och krama barn. Nej, det är inte juridiskt lagstadgat, men om man önskar få ett barn att känna sig tryggt och omhändertaget behöver anknytningspersonen visa fysisk ömhet och kärlek mot barnet. Det är en väldigt central del för att barnet ska kunna utveckla en sund självkänsla och egenvärde. Att TS väljer att så kyligt undanhålla bonusbarnets behov i detta avseende är verkligt skrämmande. Det finns många saker man kan "komma undan" med som anknytningsperson, exempelvis kan man skrika på barnet, och till och med lugga det och barnet kan ändå växa upp och bli någorlunda normal (om anknytningsföräldern samtidigt ger fysisk beröring och outtalad och uttalad kärlek samt reparerar ang. det våld som inträffat). Men att lämna ett barn utan kärlek och fysisk kontakt är något som kan skada barnet och skapa men för livet.

Det är därför som det uppstått två läger i tråden. Ett som ser saker ur TS perspektiv och anser att hon gjort ett bra jobb och att det är väldigt synd om henne som sliter så. Ett annat som inser skadan TS potentiellt kan tillfoga barnet och ser en problematik i TS inställning till barnet som hon för närvarande vårdar.

Anonym (Sara)

Äldre 6 Mar 22:38

#212

jrockyracoon skrev 2019-03-06 22:00:25 följande:

Om vi hypotetiskt nu antar att du inte är TS, så kan man ju konstatera att du drar väldigt många specifika antaganden om TS och hennes situation.

För egen del tycker jag att tråden blivit meningslös eftersom det är så lite vi vet, och så mycket som fortfarande är oklart i och med att TS inte har klargjort saker bättre. Vi vet inte om TS överdrivit sin insats eller vad hon egentligen menar när hon säger att barnet äcklar henne. Vi vet inte ens om TS är mer fungerande i bonusbarnets omvårdnad än pappan.

Jag tycker att du Sara hela tiden utgår från vad som är bäst för TS. Där tycker jag att du gör ett grundfel. Det stora offret är givetvis bonusbarnet, och det är rimligt att utgå från det när man söker lösningar på problemet.

Sedan undrar jag varför du avfärdar alla de genomtänkta kommentarer som går ut på att TS behöver tvinga/påverka pappan att ta ett större ansvar. Om du inte själv är TS, vet du rimligtvis inte mer om pappan än någon annan här. Kanske TS kan hitta ett sätt att få pappan att förstå vikten av att ta större ansvar för sonen. Du lär inte heller veta hur många försök hon redan har gjort för att åstadkomma detta, och vilka metoder hon använt. Att som du, helt avfärda möjligheten till en lösning där pappan tar mer ansvar p.g.a. att hon antagligen redan försökt, är ett konstigt tankefel i min värld.

Du skriver att man inte behöver pussa och krama barn. Nej, det är inte juridiskt lagstadgat, men om man önskar få ett barn att känna sig tryggt och omhändertaget behöver anknytningspersonen visa fysisk ömhet och kärlek mot barnet. Det är en väldigt central del för att barnet ska kunna utveckla en sund självkänsla och egenvärde. Att TS väljer att så kyligt undanhålla bonusbarnets behov i detta avseende är verkligt skrämmande. Det finns många saker man kan "komma undan" med som anknytningsperson, exempelvis kan man skrika på barnet, och till och med lugga det och barnet kan ändå växa upp och bli någorlunda normal (om anknytningsföräldern samtidigt ger fysisk beröring och outtalad och uttalad kärlek samt reparerar ang. det våld som inträffat). Men att lämna ett barn utan kärlek och fysisk kontakt är något som kan skada barnet och skapa men för livet.

Det är därför som det uppstått två läger i tråden. Ett som ser saker ur TS perspektiv och anser att hon gjort ett bra jobb och att det är väldigt synd om henne som sliter så. Ett annat som inser skadan TS potentiellt kan tillfoga barnet och ser en problematik i TS inställning till barnet som hon för närvarande vårdar.

Ärligt talat tar jag ts perspektiv enbart för att ingen annan gör det. Jag vill absolut inte sätta mig i offerposition, men är jag ganska ensam i team ts. Alla gör antaganden kring ts situation men jag gör andra antaganden än de flesta andra. Jag är aktiv i den här tråden eftersom jag tycker att det är intressant att diskutera och ifrågasätta, inte för varken ts eller ts bonusbarns skull. Om du tycker tråden är menlös är det helt upp till dig att delta i den.

Självklart är bonusbarnet det stora offret, men min åsikt är att det inte är ts som är förövare. Att hon inte vill krama och pussa någon annans barn är inte orimligt, och jag tycker att den typen av påtvingad fysisk kontakt inte är rimligt att kräva, inte ens av vuxna. Jag förstår att ts inte kan neka ett barn mat, kläder, skolgång och andra grundläggande behov, jag hade inte heller kunnat göra det, oavsett hur mycket jag ogillade barnet hade jag inte kunnat skjutsa ett barn till skolan och låta det andra stanna hemma. Jag hade inte kunnat bo med ett barn som har för små och trasiga kläder utan att agera. Däremot hade det suttit långt in att ligga och mysa i soffan med barnet, framförallt om det här bristande hygien. Mina egna barn kramar jag när de är täckta av kräk från topp till tå, men andras barn hade jag haft svårare att gosa med. Angående pappan tycker jag att det säger en del att ts tror att barnet skulle få det bättre hos en fosterfamilj än hos sin biologiska pappa.

Jag avfärdar kommentarer som "säg till honom att du inte orkar" eftersom det är verklighetsfrånvänt att tro att det inte redan sker. Ts skriver att hon har pratat med sin man och det händer ingenting, då är det rådet ganska värdelöst. Som om ts inte själv kunde komma på att prata med mannen vore en bra början. Att säga att hon måste lämna för barnets skull är naivt eftersom verkligheten är att det inte är en reell möjlighet för alla. Jag kan bara se till mig själv, jag har två små barn, föräldraledig, osäker anställning, inga miljoner på undangömda konton. Det ska till mycket för att jag ska lämna, det är ingenting jag gör i första taget för jag har ingenstans att ta vägen. Nu har jag varken kass partner eller bonusbarn så det är ingenting jag behöver gräma mig över.

Äcklas av min bonus

INNEHÅLL