Tror min fru har 30-årskris

Tack för tipsen! Det är just det jag gör, jag träffar mina vänner på lördagar när hon är ute. Men då måste jag fråga dig - vad gjorde så att det vände för dig och din man? Hur gick det till? Det ger mig hopp...Och varför väntade du på att han skulle ta steget till separation? Var det inte dina känslor som hade svalnat?

Mina känslor hade inte svalnat men jag trodde hans hade. Han var dålig på att bekräfta mig och verkade irriterad när jag närmade mig, så jag slutade med allt. Pussas hej och hej då, spontant krama, lägga mig bredvid, säga snälla saker och jag älskar dig, och eftersom han aldrig gjorde sådant så blev det liksom ingenting. 
Mådde skit men vande mig sedan.

En dag sade jag att antingen går vi isär eller så får vi börja uppskatta varandra, för rätt som det är så dyker någon upp som visar någon av oss uppskattning och då kommer det bli mer intressant. Då höll han med, han hade nog blivit rätt paff av att jag som annars är väldigt kärleksfull bara slutade med allt, men eftersom han själv prompt vägrat bekräfta mig så kunde han ju inte be om det själv. 

Det tog några vändor och en dag fick han ett rejält utbrott på mig och sade elaka saker, då bestämde jag mig för att lämna. Jag är hellre ensam än olycklig i en relation. Då damp poletten ned för honom helt och hållet och efter det har han vart den mest kärleksfulla, han har helt vänt och vi är genuint lyckliga.

Starkt gjort av dig att hålla ut! Folk ger upp alldeles för lätt känns det som. Det är det som är det märkliga med den här situationen. Samtidigt som jag mår fruktansvärt dåligt nu så behövde jag det här "uppvaknandet" för att bli bättre som människa. I bästa fall är jag det tillsammans med henne, i värsta fall så tar jag med mig det här till mitt nästa förhållande. Även om jag mår illa av att ens tänka tanken på ett nytt förhållande just nu.

de allra bästa man kna göra i din sits är att prata ut med sin partner om allt du har skrivit här. de kan ju faktiskt vara så att hon är otrogen och hon behöver en push att berätta eller så kanske hon har ledsnat? men prata med varandra! allt väl till dig kompis och hoppas allt löser sig!

Det har jag försökt förgäves flera gånger sen den här processen startade. Hon säger bara att det är därför hon är så förvirrad - för hon vet själv inte vad som orsakat det här eller varför hon är i det här märkliga tillståndet.

Jag har försökt vara lugn och ta en dag i taget. Vid ett tillfälle häromdagen, när jag först började läsa om 30-årskriser och insåg hur mycket som stämde in på henne så blev jag väldigt berörd. Jag insåg plötsligt att det finns en risk att det här inte går över på ett bra tag. Känns som att mitt liv stannat upp även om jag är aktiv och gör saker. Men inuti så är det här allt jag tänker på. 

Tycker också att det låter som något av ett "är gräset grönare..." scenario. Ni har nyligen gift er och hon är också relativt ekonomiskt beroende av dig så eventuellt kan det även vara blandat med känslor av att vara bunden eller osäkerhet över om det verkligen är vad hon vill resten av sitt liv.

Det jag får känslan av när jag läser dina inlägg är att det är din fru som har mer att säga till om. Du köpte hennes kritik av dig skriver du men var den befogad då enligt dig? Om ja, vad har du då gjort för att ändra på dessa beteenden? Det känns isåfall väldigt relevant för diskussionen men står inget om det i tråden. Om nej, varför köpte du det hela till att börja med? Vidare verkar du ha anpassat dig vid era samtal för att undvika att hon alls ska bli upprörd medan hon tydligen kan få bli både defensiv och irriterad på dig. Du har nu också genom ditt agerande/stöd delvis godtagit en situation där ni inte är intima längre och där din fru är väldigt avståndstagande på hennes initiativ för en obestämd tidsperiod. 

Jag tar inte upp de här punkterna för att kritisera dig utan för att göra dig medveten om vad som kan ses som tendenser i ert förhållande. Du har inte skrivit så utförligt om ert förhållande så jag kan ha fel men det kan också vara så att det här är toppen på isberget och något som är genomgående i hela ert förhållande. Det är tyvärr inte ovanligt att den ena partnern börjar ta sig större friheter om de blivit för bekväma i förhållandet eller känner sig alltför säker på att den andra partnern alltid kommer finnas där.

Jag tycker inte att det är ditt jobb att vara ett stöd i den här typen av situation som innefattar er båda och ert förhållande till så stor grad. Jag tror heller inte att det gagnar dig att vara det. Istället tror jag det bästa du kan göra är att ta ännu mer avstånd. Kör på med parterapin och visa att du vill lösa situationen men lev i övrigt ditt eget liv i så hög grad som möjligt och visa att du inte tänker sitta och vänta på att hon ska komma underfund med vad som är viktigt för henne. Finns inget så effektivt som lite distans om det är så att hon blivit för säker på dig. Att gå en medelväg där du på något plan ändå passivt godtar de premisser hon sätter upp för ert förhållande samtidigt som du stöttar henne i ett agerande som går ut över dig och får dig att må dåligt kan jag tycka är än värre än om du skulle jaga efter henne i det här läget. Ja det skulle kunna ge henne bekräftelse i att du kommer finnas där eller pressa henne till den grad att hon väljer att lämna men det vore åtminstone ett tydligt ställningstagande där du vet vad du vill ha och visar tydligt att du inte är nöjd med er situation som den är nu.

Hennes kritik var definitivt befogad. Just den biten är det enda positiva med det här. Jag insåg hur lite kärleksfull jag hade varit trots att hon flera gånger nämnt att hon behöver det från mig.  Nu var jag inte hemsk på något sätt, jag kramade henne ofta till exempel. Men det var nästan alltid hon som tog min hand när vi var ute på promenad och det var nästan alltid hon som pussade mig på munnen. Plus att jag hade varit negativ i vissa sammanhang som jag inte märkt hos mig själv. Det beteendet hos mig ändrade sig omedelbart, men jag kan alltså just nu inte hålla hennes hand eller pussa henne för hon vill inte det i det här tillståndet.

Vi rör inte varandra om inte hon initierar det. Det händer ibland att jag ser hennes gamla jag som ger mig en kram eller puss på munnen, men det är sällan.

Jag känner inte att jag har något annat val än att "godta" att vi inte är intima på obestämd tidsperiod. Vi har försökt prata om det här och jag förklarade att hon måste förstå att jag är en man och att jag har behov som alla andra. Att det här blir allt svårare och svårare. Men det har inte blivit bättre för det.

Jag har de senaste två veckorna gjort precis som du säger och tagit mer avstånd. Vi älskade att vara med varandra så ofta som möjligt, men numera så har jag planer varje gång hon har det. Helgerna är jag ute med en vän oftast. Jag har för tillfället gett upp hoppet om att jag ska kunna kommunicera mig fram till en lösning med henne. Mitt ända hopp är parterapin om ett par dagar. 

Hej!

Förlåt att jag inte har svarat tidigare!

Min relation med min exman är bra, vi är vänner, det var ju lite det som var vårt stora problem, att vi "bara" var vänner och inte man och fru. Jag ångrar inte alls att jag skilde mig, jag lever idag med en fantastisk man och vi har en dotter på 10 månader tillsammans :) 

Min exman blev väldigt ledsen, han såg inte de problem som vi hade på samma sätt som jag, men när jag väl pratade om dom så förstod han att vi inte hade det så bra, men för honom var det inte så viktigt utan han hade nog kunnat fortsätta så resten av livet. Han ville väl egentligen inte skiljas men accepterade det till slut. 

Jag saknade närhet och komplimanger (inte bara utseende utan i allmänhet), saknade att han aldrig visade kärlek även om jag "visste" att han älskade mig, förstår du vad jag menar? 

Ingen fara! 

Jag förstår hur du menar. Det är inte samma situation för oss. Vi var mer än bara vänner även om vi inte var intima lika ofta, men 1-2 gånger i veckan var det fram tills det här skedde. 

Jag kunde definitivt varit ännu bättre på att ge komplimanger och ta initiativet till att hålla hennes hand, men det var aldrig så illa att det inte hände alls. Varje kväll när hon skulle lägga sig brukade jag följa med henne till sovrummet och hålla om henne tills hon blev varm(hon gillade kallt sovrum). Nästan dagligen turades vi om att massera varandra. Vi gjorde mycket ihop, gick alltid på middagar, resor. Nästan alltid något kul som hände. 

Hon har ju inte sagt att hon vill skiljas ännu. Så fortsättning följer...

Det fanns en annan tråd här med en tjej som hade 30-årskris, men hon slutade skriva efter ett tag och jag är SÅ nyfiken på hur det slutade. Jag lovar att fortsätta uppdatera här så att om någon går igenom samma sak kan de se hur det gick för mig åtminstone.

Detta är riktigt bra. Starkt jobbat!

Du vände en dålig situation till en bra, nu med en mer attraktiv kropp. Skit i att visa det för henne. Det är för din skull du har gjort detta, inte för henne.

I övrigt tycker jag du ska ta avstånd. Det är tufft men du måste. Att jaga henne kommer bara förvärra situationen.

Som regel ska man alltid gå efter en persons handlingar och inte vad han/hon säger. Hennes handlingar pekar mycket åt att hon tappat känslorna för dig.. Du måste vara beredd på det värsta och redan nu planera hur framtiden utan henne kommer se ut.