• Anonym (väldigt orolig)

    Tror min fru har 30-årskris

    Jag och min fru har bara varit gifta ca 8 månader, men tillsammans i snart 9 år. Vi har alltid haft en stark relation, mycket humor, relativt lite bråk. För nästan två månader sen kände jag att något var lite off med henne. Hon verkade inte lika gullig när vi skrev till varandra. Vi hade planerat att börja försöka få barn i februari, men hon verkade plötsligt inte intresserad av att vara intim.

    I början försökte jag tänka att det bara var i mitt huvud. Men en kväll började mitt hjärta slå fort när vi såg på film ihop. Tankarna började snurra runt i huvudet och det kändes som att hjärtat skulle hoppa ut ur bröstet. Tror det var någon slags panikångest. Jag tänkte då att jag ska säga något och det gjorde jag. Men det kom ut med darrig, nedbruten röst. Hon kände ingen sympati i den stunden utan verkade nästan irriterad över min reaktion. Men jag lugnade mig och vi pratade igenom allt.

    Hon började förklara saker som hon stört sig på hos mig. Jag köpte det för stunden och vi lät det vara. Men därefter blev allt värre. Hon ville inte hålla min hand längre när vi gick någonstans tillsammans. Efter ett tag slutade hon pussa mig på munnen som vi alltid gjord när vi hälsar på varandra. Jag försökte under den här tiden bara vara ett stöd, inte prata om saken och allmänt vara en kul person att hänga med. Men hennes beteende fortsatte att ändras. Hon gick allt oftare ut med sina singelvänner på helgerna, stannade ute sent och kom hem till mif runt 3-4 på natten. På vardagarna var vi vänner som normalt, bara inte intima med varandra. Till slut frågade jag henne vad som orsakat det här. Hon svarade att hon inte vet vad det beror på, men hon tror att det kommer gå över. Hon sa att hon känner att hon håller på att bli gammal, att hon vill umgås med vänner oftare och att hon borde börja träna mer.

    Jag tror inte att hon är otrogen(än) eftersom hon inte är hemlighetsfull med mobilen eller så, hon kommer alltid hem till mig. Men efter ett tag började jag googla 30-årskris. ALLT stämde in med min fru. Precis ALLT!

    Problemet i den här situationen är att hon är helt beroende utav mig för att kunna bo någonstans. Jag tjänar bra med pengar, bor i en stor hyresrätt(förstahandskontrakt) i Stockholms innerstad och är ganska framgångsrik inom mitt yrke. Skulle det ta slut mellan oss så skulle hon inte ha någonstans att ta vägen. Hennes familj bor inte i Sverige. Hon har sina bästa vänner här, men de bor antingen med pojkvänner eller i små lägenheter. Hennes inkomst är så pass låg att hon inte skulle klara av något annat än att hyra ett litet rum någonstans ute i förorterna och det vill hon förstås inte.

    Jag kan inte förklara hur plågsamt det är att se henne dagligen när det är så här. Vi sover tillsammans, men hon känns så långt borta. Hon säger att hon älskar mig och att hon inte vet vad det här beror på. Och att hon är extremt förvirrad just nu. Det senaste som skett är att jag har bokat parterapi åt oss nästa vecka som hon sagt ok till. Jag kan bara hoppas att det kommer hjälpa. 

    Är det någon som varit i en liknande situation som känner igen sig? Vad gjorde ni för att hantera det?

  • Svar på tråden Tror min fru har 30-årskris
  • Anonym (mmm)
    Anonym (väldigt orolig) skrev 2019-04-15 08:43:27 följande:
    Jag reagerar definitivt inte självdestruktivt under en kris som du kanske läst i tråden. Jag tränar med största disciplin och har gått upp kl.05.00 varje morgon sen det här startade. Jag ser till att vila mellan passen och väger min mat när jag äter. Min kropp har transformerats under de här månaderna. Hon är förmodligen väl medveten om att jag inte kommer ha några problem att hitta någon annan om hon väljer att lämna mig samtidigt som hon vet att jag älskar henne mer än något annat och vill vara tillsammans med henne.
    Nä, för det där låter ju så otroligt sunt. (hoppas du fattar ironi). Det är rätt stört att träna 2 ggr om dagen. Det är stört att väga sin mat! Det är stört att köra sådan disciplin som du gör. För en elitidrottare kanske det är bra med så tydligt upplägg men du är en vanlig man med en kris. Det är inte sunt, hur kan du tro det? 
  • Anonym (väldigt orolig)
    Anonym (mmm) skrev 2019-04-18 07:49:29 följande:

    Nä, för det där låter ju så otroligt sunt. (hoppas du fattar ironi). Det är rätt stört att träna 2 ggr om dagen. Det är stört att väga sin mat! Det är stört att köra sådan disciplin som du gör. För en elitidrottare kanske det är bra med så tydligt upplägg men du är en vanlig man med en kris. Det är inte sunt, hur kan du tro det? 


    Det får du tycka hur mycket du vill, men det här funkat mycket bra för mig. Jag tränar inte VARJE dag. Jag väger inte maten längre eftersom jag numera har bra koll på hur mycket energi jag får i mig. Jag har satt som mål att tävla inom Men's physique inom två år så därför tycker jag det är helt rimligt att träna som jag gör. Jag har vilodagar, jag har ätardagar. Träningen är det som hjälpt mig mest under den här situationen. Jag dricker inte, jag röker inte, jag snusar inte. Det får mig att må bra och mår jag bättre utav det så vill jag gärna fortsätta. Jag är betydligt lugnare idag än när jag startade tråden, mycket tack vare träning, yoga och meditation. Ja, jag kan tycka att det är sunt, oavsett vad du tycker.
  • Anonym (väldigt orolig)
    Transan88 skrev 2019-04-18 08:23:56 följande:

    Det är helt uppenbart att hon är trött på att leva efter dina fioler. Du skriver om saker som du vill hinna se och uppleva, men har du någonsin pratat med henne om vad hon drömmer om? Allt fokus verkar ligga på dig och när hon börjar ifrågasätta dina motiv så får hon istället höra att hon befinner sig i en 30-årskris. Applåder till dig! *facepalm*

    Hoppas hon gör sig av med dig så att hon får möjlighet att breda ut sina vingar och flyga _själv_.


    Inte vid något tillfälle har jag sagt till henne att hon har 30årskris. Jag är säker på det, men inget man säger till någon som går igenom det. Hon däremot sa det under terapin. Du vet inget om oss. Sjukt att du kan vara så otrevlig. Självklart har vi pratat om hennes drömmar. Mycket av det vi har gjort under åren är sådant som hon har föreslagit. Resmål, restauranger etc.
  • Bagar Bengtsson

    Ålderskriser är väl mer smygande som inte kommer över en natt? Jag vill inte måla fan på väggen, men jag tycker det pekar på ett snedsteg. Ett ONS där det just bara var ett ONS. De har ingen kontakt, killen kanske är säljare och reser från ort till ort. Din fru behöver därför inte vara rädd för samtal, meddelande eftersom han inte vet något om henne.


    Jag tycker du ändå ska ha ett datum i bakhuvudet. Ett datum där du säger att du vill skilja dig, att du inte kan leva med en kvinna som inte vill ge kärlek. 


    Jag kommer fökja era steg och bra att du säger att du kommer uppdatera till lösning kommer, det är alltför många som startar en tråd och tvärt avslutar utan svar, bara massa frågor för oss övriga.

  • Anonym (väldigt orolig)
    Bagar Bengtsson skrev 2019-04-18 10:40:30 följande:

    Ålderskriser är väl mer smygande som inte kommer över en natt? Jag vill inte måla fan på väggen, men jag tycker det pekar på ett snedsteg. Ett ONS där det just bara var ett ONS. De har ingen kontakt, killen kanske är säljare och reser från ort till ort. Din fru behöver därför inte vara rädd för samtal, meddelande eftersom han inte vet något om henne.

    Jag tycker du ändå ska ha ett datum i bakhuvudet. Ett datum där du säger att du vill skilja dig, att du inte kan leva med en kvinna som inte vill ge kärlek. 

    Jag kommer fökja era steg och bra att du säger att du kommer uppdatera till lösning kommer, det är alltför många som startar en tråd och tvärt avslutar utan svar, bara massa frågor för oss övriga.


    Tack för välformulerat inlägg. Hon sa i terapin att hon började känna så när det var dags att planera för barn så det var smygande enligt henne.

    Det kan vara så att det finns någon annan, men jag tror faktiskt inte det. De borde ju rimligtvis chatta vid något tillfälle åtminstone. Hon är aldrig hemlighetsfull osv. Men jag kan ju självklart ha fel. Känns bara inte så. Efter terapin har det blivit märkbart bättre. Vi har mer kul ihop efter andra besöket. Vi skrattar tillsammans ännu och jag ser små tecken på förbättring som att hon till exempel planerar saker för lägenheten som att vi borde måla om hallen. Kanske jag som är för hoppfull, men det låter som att hon planerat att stanna.

    Ja absolut! Man vill ju se hur det löste sig för andra. Eller inte löste sig för den delen. Lovar att uppdatera så långt som möjligt
  • Anonym (Carro)

    Oavsett varför man krisar så att ta sig ur den krisen är ett stålbad värre än dina mardrömmar..

    Att ta sig igenom en kris innebär total ärlighet gentemot sig själv och sin partner. Att blotta alla innersta demoner och fula tankar och lägga de på bordet till allmän beskådan. Att våga säga det som äter upp en inifrån utan att få skuld och skam slängt tillbaka i ansiktet.

    Att vara 100% ärlig kräver enormt tålamod och fingertoppskänsla och vetskapen att det aldrig mer blir som det en gång var. För du kommer aldrig kunna glömma en kris. En kris är en ofrivillig milstolpe i ett förhållande, ett vägskäl.

    Att komma ur en kris kräver sin man. Att frivilligt backa från allt vad man själv tycker i ett förhållande och bara lyssna och ta in att motparten har andra planer, tankar och vilja.

    Att kämpa igenom en kris handlar inte om framtidsplaner, kämpa kvar i gamla drömmar eller "du lovade faktiskt". En kris suddar ut allt det där och ställer saker på ända.

    En kris är personlig och privat. En ångest suddas inte ut av att nån klappar en på ryggen och tycker att man ska skärpa sig.

    Fingertoppskänslan handlar om att backa och inse sin egen del i att det blev så här.

    En kris går man igenom sida vid sida, inte tillsammans.

    En kris omformulerar drömmar och visioner, man måste inse att livet ändrar riktning.

    Att komma ut på andra sidan innebär att båda två måste ta nya beslut om sig själv, sitt liv och ens förhållande.

    I en kris måste man svälja stolthet och förtreten. Man får aldrig lägga fram dåligt samvete som ett sätt att kontrollera den andra. "vad ska du göra utan mig"... "det här är enda chansen till barn det fattar du väl?".... Osv.

    Mitt 15-årig äktenskap överlevde en rejäl kris. Nästa kom många år senare och då sprack det och vi skildes.

  • Anonym (väldigt orolig)
    Anonym (Carro) skrev 2019-04-18 11:01:49 följande:

    Oavsett varför man krisar så att ta sig ur den krisen är ett stålbad värre än dina mardrömmar..

    Att ta sig igenom en kris innebär total ärlighet gentemot sig själv och sin partner. Att blotta alla innersta demoner och fula tankar och lägga de på bordet till allmän beskådan. Att våga säga det som äter upp en inifrån utan att få skuld och skam slängt tillbaka i ansiktet.

    Att vara 100% ärlig kräver enormt tålamod och fingertoppskänsla och vetskapen att det aldrig mer blir som det en gång var. För du kommer aldrig kunna glömma en kris. En kris är en ofrivillig milstolpe i ett förhållande, ett vägskäl.

    Att komma ur en kris kräver sin man. Att frivilligt backa från allt vad man själv tycker i ett förhållande och bara lyssna och ta in att motparten har andra planer, tankar och vilja.

    Att kämpa igenom en kris handlar inte om framtidsplaner, kämpa kvar i gamla drömmar eller "du lovade faktiskt". En kris suddar ut allt det där och ställer saker på ända.

    En kris är personlig och privat. En ångest suddas inte ut av att nån klappar en på ryggen och tycker att man ska skärpa sig.

    Fingertoppskänslan handlar om att backa och inse sin egen del i att det blev så här.

    En kris går man igenom sida vid sida, inte tillsammans.

    En kris omformulerar drömmar och visioner, man måste inse att livet ändrar riktning.

    Att komma ut på andra sidan innebär att båda två måste ta nya beslut om sig själv, sitt liv och ens förhållande.

    I en kris måste man svälja stolthet och förtreten. Man får aldrig lägga fram dåligt samvete som ett sätt att kontrollera den andra. "vad ska du göra utan mig"... "det här är enda chansen till barn det fattar du väl?".... Osv.

    Mitt 15-årig äktenskap överlevde en rejäl kris. Nästa kom många år senare och då sprack det och vi skildes.


    Wow vilket underbart och konstruktivt inlägg!! Jag är säker på att du har helt rätt. Just nu försöker jag bara vara mig själv fokusera på mig, samtidigt som jag förmedlar att jag har tålamod och hoppas det löser sig mellan oss. Jag skulle aldrig försöka ge henne skuldkänslor för något av det här. Jag vet bättre än så.

    Men intressant att veta att kriser kan komma fler gånger. Jag har undrat över just det, men inte lyckats läsa mig till någon information om det. Får jag fråga vad som skedde andra gången? Hade han inte förbättrats och återgått till gammalt beteende eller var det något annat?
  • Anonym (Carro)
    Anonym (väldigt orolig) skrev 2019-04-18 11:10:51 följande:

    Wow vilket underbart och konstruktivt inlägg!! Jag är säker på att du har helt rätt. Just nu försöker jag bara vara mig själv fokusera på mig, samtidigt som jag förmedlar att jag har tålamod och hoppas det löser sig mellan oss. Jag skulle aldrig försöka ge henne skuldkänslor för något av det här. Jag vet bättre än så.

    Men intressant att veta att kriser kan komma fler gånger. Jag har undrat över just det, men inte lyckats läsa mig till någon information om det. Får jag fråga vad som skedde andra gången? Hade han inte förbättrats och återgått till gammalt beteende eller var det något annat?


    Kriser kan komma när som helst i förhållandet och hur många gånger som helst och i vilken skepnad som helst. Ingen går säker. Det kan vara av vilken anledning som helst.

    Dock kommer jag med en brasklapp här. En kris kan göra två saker. Antingen svetsas man samman och klarar vad som helst efter en kris eller så blir relationen omskakad och skör och bara något litet i motgångar så går förhållandet i kras. Så antingen eller är det som finns efter en kris och du kan aldrig på förhand veta vilken sort ni tillhör.

    Vår stora kris kom ca ett år efter vi fick vårat barn (statistik säger att hälften av alla förhållanden spricker innan första barnet fyller tre år, och det finns en anledning till varför det är så) Småbarnstiden är det tuffaste att ta sig igenom med sömnbrist, sexbrist, kolik, nattamning, städa, diska, laga mat, umgås med vänner och familj, dagis, jobb etc.. Och det var där vi tappade bort varandra och det vi kommit överens om tänjdes på gränserna hela tiden. Vi var för trötta för att lyssna på varandra och istället tog egot över. Vi båda hävdade vår rätt till avlastning utan att komma med konkreta förslag på hur det skulle funka.

    Jag drog tyngsta lasset hemma då min man skiftjobbade och som han sa var den som tjänade mest och därmed hade störst rätt till särbehandling av både hushållet och vårt barn. (dvs slippa ansvar) och på helgen hade han störst rätt till avkoppling och sina intressen av just samma skäl..

    Jag tappade tålamod och sökte mig utåt för att få stöd och förståelse, en manlig kollega blev föremålet och svaret.. Vi hade en flirt. Inget sex men flirt, sms, nån enstaka puss. Jag blev sedd och bekräftad. Fick känna mig kvinnlig och vacker. Inte mamma utan jämlik kollega och kvinna.

    Det kom fram givetvis och min man lärde sig läxan och gjorde avbön och bad om ursäkt för sitt beteende och skärpte sig. Vi pratade ut och förlät varandra. Vi kämpade båda två för att få tillbaka känslor och sexliv och hitta det som var VI och det som var vår familj. Vi ville ju leva tillsammans, inte gå isär.

    Åren gick och det började sakta skava igen. Han började återvända i gamla ursäkter och klyschor, nu var inte vårt barn så litet längre så då kom ursäkten att han måste ju få ta sig en öl på helgen. Koppla av. Det blev helgfylla nån gång då och då. Och han började gräva upp vår gamla kris och tyckte att han aldrig hade glömt det där och kunde aldrig förlåta mig och att jag faktiskt varit otrogen. Gräl blossade upp och oftast i påverkan av alkohol. Saker jag trodde vi hade lagt bakom oss, saker jag aldrig fattat att han tagit illa vid sig av, saker han aldrig sagt men tänkt på. Allt kom fram när han druckit.

    Omstrukturering på hans jobb, vacklande hälsa, lite för mycket öl och den kris vi nu åter befann oss i blev för mycket för honom och han drabbades av massiv hjärtinfarkt och hjärtstopp. Han överlevde med en hårsmån. Vi siktade in oss på hans hälsa först och främst. Personalen på sjukhuset ordinerade parterapi för att orka ta oss ur sorgen av infarkten och vad den gjorde med oss som familj.

    Ett vacuum som åt upp oss båda två och min man förvandlades till fullvärdig egoist. Han ville leva livet och ta vara på varje dag. Vilket innebar att vi som familj hamnade längst ner på listan. Terapin funkade inte eftersom han gav mig skulden för att det blev så här. Hade jag inte varit otrogen hade han inte fått hjärtstopp.. Offerkoftan kom på.

    Jag gjorde allt för att få tillbaka min man. Vi var ju ett team. Vi skulle fixa det här. Men till slut måste jag inse mig besegrad.

    Den förra krisens handlingsplan funkade inte den här gången. Hur mycket vi än pratade, funderade, ältande, grälade så insåg vi att vi gled åt varsitt håll. Skilsmässa var ett faktum. 15 års äktenskap var nu ett minne blott..
  • Anonym (väldigt orolig)
    Anonym (Carro) skrev 2019-04-18 13:32:43 följande:
    Kriser kan komma när som helst i förhållandet och hur många gånger som helst och i vilken skepnad som helst. Ingen går säker. Det kan vara av vilken anledning som helst.

    Dock kommer jag med en brasklapp här. En kris kan göra två saker. Antingen svetsas man samman och klarar vad som helst efter en kris eller så blir relationen omskakad och skör och bara något litet i motgångar så går förhållandet i kras. Så antingen eller är det som finns efter en kris och du kan aldrig på förhand veta vilken sort ni tillhör.

    Vår stora kris kom ca ett år efter vi fick vårat barn (statistik säger att hälften av alla förhållanden spricker innan första barnet fyller tre år, och det finns en anledning till varför det är så) Småbarnstiden är det tuffaste att ta sig igenom med sömnbrist, sexbrist, kolik, nattamning, städa, diska, laga mat, umgås med vänner och familj, dagis, jobb etc.. Och det var där vi tappade bort varandra och det vi kommit överens om tänjdes på gränserna hela tiden. Vi var för trötta för att lyssna på varandra och istället tog egot över. Vi båda hävdade vår rätt till avlastning utan att komma med konkreta förslag på hur det skulle funka.

    Jag drog tyngsta lasset hemma då min man skiftjobbade och som han sa var den som tjänade mest och därmed hade störst rätt till särbehandling av både hushållet och vårt barn. (dvs slippa ansvar) och på helgen hade han störst rätt till avkoppling och sina intressen av just samma skäl..

    Jag tappade tålamod och sökte mig utåt för att få stöd och förståelse, en manlig kollega blev föremålet och svaret.. Vi hade en flirt. Inget sex men flirt, sms, nån enstaka puss. Jag blev sedd och bekräftad. Fick känna mig kvinnlig och vacker. Inte mamma utan jämlik kollega och kvinna.

    Det kom fram givetvis och min man lärde sig läxan och gjorde avbön och bad om ursäkt för sitt beteende och skärpte sig. Vi pratade ut och förlät varandra. Vi kämpade båda två för att få tillbaka känslor och sexliv och hitta det som var VI och det som var vår familj. Vi ville ju leva tillsammans, inte gå isär.

    Åren gick och det började sakta skava igen. Han började återvända i gamla ursäkter och klyschor, nu var inte vårt barn så litet längre så då kom ursäkten att han måste ju få ta sig en öl på helgen. Koppla av. Det blev helgfylla nån gång då och då. Och han började gräva upp vår gamla kris och tyckte att han aldrig hade glömt det där och kunde aldrig förlåta mig och att jag faktiskt varit otrogen. Gräl blossade upp och oftast i påverkan av alkohol. Saker jag trodde vi hade lagt bakom oss, saker jag aldrig fattat att han tagit illa vid sig av, saker han aldrig sagt men tänkt på. Allt kom fram när han druckit.

    Omstrukturering på hans jobb, vacklande hälsa, lite för mycket öl och den kris vi nu åter befann oss i blev för mycket för honom och han drabbades av massiv hjärtinfarkt och hjärtstopp. Han överlevde med en hårsmån. Vi siktade in oss på hans hälsa först och främst. Personalen på sjukhuset ordinerade parterapi för att orka ta oss ur sorgen av infarkten och vad den gjorde med oss som familj.

    Ett vacuum som åt upp oss båda två och min man förvandlades till fullvärdig egoist. Han ville leva livet och ta vara på varje dag. Vilket innebar att vi som familj hamnade längst ner på listan. Terapin funkade inte eftersom han gav mig skulden för att det blev så här. Hade jag inte varit otrogen hade han inte fått hjärtstopp.. Offerkoftan kom på.

    Jag gjorde allt för att få tillbaka min man. Vi var ju ett team. Vi skulle fixa det här. Men till slut måste jag inse mig besegrad.

    Den förra krisens handlingsplan funkade inte den här gången. Hur mycket vi än pratade, funderade, ältande, grälade så insåg vi att vi gled åt varsitt håll. Skilsmässa var ett faktum. 15 års äktenskap var nu ett minne blott..
    Hemskt ledsen för din skull att du behövt gå igenom något så jobbigt! Tack för att du tog din tid att dela med dig. Det hjälper mer än du tror och sätter saker i perspektiv säkert även för många som läser det här framöver och känner igen sig.
  • Anonym (Carro)
    Anonym (väldigt orolig) skrev 2019-04-18 14:35:56 följande:

    Hemskt ledsen för din skull att du behövt gå igenom något så jobbigt! Tack för att du tog din tid att dela med dig. Det hjälper mer än du tror och sätter saker i perspektiv säkert även för många som läser det här framöver och känner igen sig.


    Tack. Jag hoppas min historia ger lite klarhet i dina tankar.

    Och apropå ärlighet och kriser.. Något både jag och min man lärde oss under våra år ihop är att ärlighet är viktigt även om det sårar och att man alltid är beredd på att stå för de konsekvenser det innebär. Att man alltid tänker ett steg längre.

    Din fru måste vara ärlig mot dig och sig själv i det här. Annars kommer krisen fortsätta fast i annan skepnad. Hon måste stanna för att hon vill av egen kraft, inte för att hon känner att hon missar möjlighet till barn och har dåligt samvete gentemot dig. Eller för all del känner att hon måste få barn fast hon kanske börjar ångra sig..

    Vill hon gå måste hon vara ärlig med det också. Oavsett vad det innebär för konsekvenser.

    Verkligen VIKTIG poäng med tanke på att bebistiden är omvälvande och jobbig. Så inte hon sitter med en bebis om nåt år och är djupt deprimerad och förkrossad och har ett liv hon inte alls tänkte sig. Var verkligen noga med att fundera över om er nuvarande kris klarar sig vidare genom en graviditet och baby om ett par år.
Svar på tråden Tror min fru har 30-årskris